Sara Arnald: Varning för selfiestörning

Man kan tro att jag är röntgenoperatör hos tandläkaren, eller kanske makeupassistent eller öronläkare?

Nej, yrket var visst fotograf, men det blir allt svårare för mig att göra mitt jobb. Efter var tredje bildruta försvinner hon ur sökaren och skyndar fram till mig för en snabb utvärdering innan vi fortsätter. Det tar en evig tid.

För något år sedan var det endast nybakade mediestjärnor eller möjligtvis någon programledare med kopiöst kontrollbehov som med febrig envishet tog sig friheten att regissera mig, istället för tvärtom. Men i år har det minsann spridit sig ordentligt. I det här fallet var det en anställd vid en medelstor svensk organisation som vid en företagsfotografering tog chansen att få till den perfekta selfien.

»Jag tyckte sånt här var så jobbigt förut, men så sa en kompis till mig att öva med mobilen innan fotografen kommer för att få till det så bra som möjligt.«

Det verkar ju som en intressant strategi för en personlig profil på sociala medier, men tyvärr är jag ingen mobilkamera – och jag är på det hela taget inte så förtjust att jobba vidvinkligt på armlängds avstånd. Inte uppdragsgivarna heller, de förväntar sig att bilderna på samtliga anställda tas på samma avstånd, i samma höjdvinkel och med samma estetik – hur skulle det annars se ut på hemsidor, i prospekt och broschyrer? Gester, poserande och uttryck jobbar man som fotograf fram tillsammans med den som står framför kameran – och dessa ska naturligtvis rimma med personens yrkesroll. Men resten, det finns det i regel en noga avstämd mall för.

Mitt exempel här involverar en kvinna. Överlag är det annars medelålders män som briljerar i fåfänga när det ska plåtas headshots. Det är ingen hejd på varken tandblekning eller justeringar av kavajärmar så att det schweiziska armbandsuret ska titta fram precis lagom. En manlig vd som ställer in fotograferingar på grund av en dålig hårdag är faktiskt inte helt ovanligt, men just intresset för att regissera fotovinklar och ansträngningen till rätt läpp-plut, det är (hittills) något som tycks vara vanligare bland kvinnor.

Det där med filtren är också en grej. Jag har många efterbehandlingstricks för alla tänkbara tillfällen och fysionomier, men ett platt Instagramfilter är inget jag med gott samvete kan bidra med. Trots att jag är snäll och kompetent med både ljus och retusch kommer en högupplöst studiobild aldrig vara lika förlåtande som en suddig krogtoalettsselfie (på femtionde försöket) som processats genom Snapchats fjorton snällaste filter.

I andra sammanhang träffar jag en del bloggare och professionella Instagrammare och det är påfallande ofta jag inte känner igen dem när jag träffar dem – eftersom deras utseende inte riktigt överensstämmer med deras noga regisserade och fixade online-persona. Dock är de i regel fullt medvetna om detta och kommer undan med det eftersom de sällan möter sina följare »öga mot öga«.

Men för oss vanliga dödliga som behöver bilder för att bli igenkända och lättare skapa en relation med kunder och uppdragsgivare så skulle jag vilja rekommendera att slappna av, lita på fotografen och samtidigt reflektera över skillnaden mellan profilbildens funktion på Tinder respektive LinkedIn.