Sophie Odelberg: Den obegränsade fantasin

Det är som om all aktivitet i hjärnan försvunnit. Klumpen, stressen och frustrationen som växer inom mig för varje minut dokumentet fortfarande är tomt, äter upp varje uns av kreativitet i mig.

Jag kommer ihåg när jag var liten och mina tankar hade ett eget liv. Fantasin var otyglad och ocensurerad likt en vildhäst, svår att kontrollera och ibland gjorde den mig rädd. »Sophie, du har så livlig fantasi«, sa man till mig. Jag tyckte det var obehagligt att åka tunnelbana och hiss. Tanken på att fastna i de mörka tunnlarna eller schakten som swischade förbi mellan perrongerna och våningarna gav mig kalla kårar. Jag var också oerhört rädd för att dö i ett vulkanutbrott.

Allt eftersom lärde jag mig att »livlig fantasi« bara var barnsligt och inte en del av vuxenlivet. Snart hade jag som så många andra byggt upp en barriär, högre än Donald Trumps mur mot Mexico, mot allt associerat till mitt kreativa barnjag. Det var inte förrän jag började jobba i reklambranschen som jag insåg mitt enorma misstag. Att jag successivt tränat bort min ohämmade fantasi.

»Sophie, du är så tråkig«, säger min näst yngsta brorsdotter. Trots att jag lekt en rosa elefant med vingar i två timmar, som inte fick nudda golvet eftersom det förvandlats till lava, så tittar hon besviken på mig när jag inte längre orkar leka i hennes djungel (en våningssäng som jag knappt får plats i) mera.

Hon var i ett flow, samma flow som jag numera dagligen eftersträvar, men som bara når mig på samma sätt några få gånger om året. Då tid, rum och hunger försvinner och då kroppen går på en osynlig energi som aldrigtycks ta slut. Hon upplever det nästan varje dag. När förlorade jag det?

Drömmen att hitta tillbaka till flowet som ett barn har är inget nytt. Även jättar som Pablo Picasso sökte sig tillbaka och jagade en hel livstid men utan att helt nå sitt mål. Vad som påverkar kreativiteten genom uppväxten är något som också har intresserat forskare, och många studier har gjorts med varierande resultat. En del menar att alla föds naturligt kreativa och att det är skolan som dödar skapandelusten. Andra ser barns skapande och idéer som »lyckliga olyckor« då barn saknar kognitiv förmåga och förmåga att följa regler. Men andra studier visar att barn, 7–12 år, är bättre på att generera originella, kreativa och mer genomförbara idéer för mobiltelefoner än vuxna.

Jag anser mig fortfarande ha mycket god fantasi, bättre än de flesta i min ålder. Men när jag hänger med mina brorsdöttrar så inser jag att jag fortfarande har en bra bit kvar och när jag nu sitter här, framför min skriande tomma datorskärm, så kan jag inte sluta fundera på hur det hade sett ut om den där livliga fantasin från barndomen hade fått härja fritt?

Vad hade jag kunnat komma på nu, då?