Calle Rosenqvist: "Därför är din bild bra"

Jag ska försöka ta det hela från början. Och det handlar i grunden om vad som gör en bra bild, något som hänger ihop med hur du själv fungerar.

Sammanfattningsvis kan jag avslöja, för den som inte redan förstått det – att huruvida en bild är bra eller inte kräver mer delar i ekvationen än bara bilden självt. Vi kan tala om brus, pixlar, utrustning, brännvidd, vinjetteringar och andra tekniskt mätbara komponenter för att i slutändan bara upptäcka att alla dessa är underordnade fakta om en bilds uppbyggnad.

I dag finns algoritmer skapade med maskininlärning och tidigare mänskligt poängsatta bilder för att automatiskt betygsätta nya bilder och berätta för den som matat in en bild hur bra den är. Problemet som uppstår är att betygssättningen blir så generell. Snygga färger och bra komposition. Rätt sorts toning och filter för rätt stämning. Fri från brus. Svartvit och med mycket brus som liknar korn. En härlig solnedgång eller en några barn som leker vid vattnet, i skogen, på vägen. En hund som dreglar, en hund som myser hos sin husse. Någon som gifter sig. Ja, det finns helt enkelt oändligt många bilder, men med rätt komposition, rätt färger och hög teknisk kvalitet kan man få höga poäng.

Varför är det så?

Jo, för att programmet som betygsätter andras bilder rensar bort alla referenser, sammanhang, kopplingar till händelser och hela bakgrunden till att bilden över huvud taget togs. Alla dessa delar blir ersatta med en generell formel.

Vi kan jämföra det med en i detta fall påhittad läsarbild inskickad till en kvällstidning om en specifik händelse. Bilden är amatörmässigt tagen, den är mörk och brusig, tagen med en mobiltelefon i skymningsljus och kan med lätthet klassas som en dålig bild. Faktum är att den inte ens visar den specifika händelsen som hela artikelns bild är kopplad till, och handlar om. Men ändå är den uppdragen stort över ett helt uppslag.

Men bilden är tagen sekunderna innan den stora händelsen, och den enda bilden som togs i samband med denna händelse. Plötsligt får bilden ett värde och en sorts historia, endast för att den ges ett sammanhang.

Exakt så fungerar det när vi tittar på bilder. Det vi kan förhålla oss till och har referenser till bygger värdet i bilden. Det är dessa som skapar magin som ett datorprogram inte kan skapa, det är våra tankar och minnen kring tidigare upplevelser som får oss att känna när vi ser en bild. Glädje eller sorg – eller om vi ser en enkel hydda eller ståtlig borg. En härlig solnedgång kan ge kopplingen till avsked för en, medan det är motsatsen för en annan. Några barn som leker vid vattnet upplevs som frihet för vissa, men skräck för andra. Den som älskar skogen kanske ryser till över skogsbilder, men den som en gång gått vilse i skogen som liten ryser till av helt andra orsaker. En hund som dreglar är tecken på en kelvänlig snäll vän för djurälskare, men förmedlar inte samma sak till den som är allergisk mot pälsdjur. Och den som ser en bild på någon som gifter sig kanske drömmer om att någon gång få göra just det eller minns sitt eget bröllop som något fantastiskt, medan en annan tycker att det var det värsta beslut han eller hon tagit.

Så nästa gång du tänker att du kan ta en bättre bild själv »än den där«, så fundera istället på vad bilden säger om fotografen. Och samtidigt vad den säger om dig. Tänk samma sak nästa gång du ser en bild du tror att du aldrig skulle kunna ta, för att den är så fantastisk. Vilka historier ligger bakom bilderna? Och vilka referenser har du till bildernas innehåll?

Men kanske framförallt: nästa gång du själv tar en bild som du tycker är riktigt bra, så fundera på vad bilden säger om dig. Där har du nämligen den största pusselbiten till ekvationen.