Claes Grundsten: Det exceptionella

Av och till runt om i världen händer oavbrutet något exceptionellt samtidigt som någon på plats fångar det som sker med sin kamera. När dessa bilder läggs ut på sociala medier samlar de många lajks. Eftersom lajkandet blivit vår tids domslut över vad som är bra och dåligt anpassar vi oss. Jakten på exceptionella motiv har blivit en norm inom fotografin. Vem bryr sig om vardagliga situationer som de flesta sett till leda både i verkligheten och fotografier? Gemene man gör det inte. Redaktörer gör det inte. Domare i fototävlingar knappast.

Mest tydlig är den här trenden inom naturfotografin. Med kameran vill vi skapa något ovanligt, något exceptionellt. Dramatiska ljusorgier i landskapet får oss att häpna, de är lyckträffar. Bilder med höga klippvalv omgivna av lilleputtfigurer i siluett, eller skidåkare som sprutar snö under spektakulär framfart eller lodräta bergväggar med alpinister som ger oss svindlande rysningar, dessa och massor av andra liknande motiv är garanterade klickmonster. För att inte tala om upphetsande rovdjurskill frysta med dagens suveräna teknik. Och inträngande närbilder med vidvinkel av stora djur vilket väcker den berättigade och beundrande frågan hur detta är möjligt. Bilder av sällsynta arter och sällan besökta platser omges alltid av ett hemlighetsfullt skimmer, också det en trigger. Vresiga väder, extremt vackra vyer, praktfulla fåglar, stiliga blommor och inte minst drönarperspektivet. Allt ska numera vara annorlunda för att få uppmärksamhet. Det sistnämnda har blivit särskilt populärt eftersom människan inte kan flyga, och förr hade ingen fotograf råd med helikopter för att få till det.

Vår världsbild formas idag mer av alla bilder vi ser än av egna erfarenheter. Så frågan är vilken betydelse denna vurm för det exceptionella har? Jag är optimist nog att tro att de flesta av oss kan hålla isär sakerna. Vi kan lajka det exceptionella som visas i bilder hur mycket som helst om vi är normalt funtade, och samtidigt förstå att dessa motiv handlar om unika grejer, att det ordinära ändå är det som dominerar i tillvaron. Vår uppskattning drivs av nyfikenhet. Vi vill se det som vi inte sett tidigare, ovanlig skönhet hör också hit. Det är därför som många med kameran, inklusive undertecknad, letar efter osedda platser eller spanar efter de avgörande ögonblicken. Först när verkligheten har ställt motivet i ordning för en perfekt bild som uppfyller de estetiska värderingar som fotografin ympat in i våra liv, blir vi riktigt glada.

Ibland kan jag dock tycka att detta är sjukt och att intresset för att fotografera det egenartade tar för stor plats i våra sinnen. När man tänker efter är det en större artistisk utmaning att göra medryckande bilder av normaliteten än av det extraordinära. Triviala situationer och miljöer kräver en exceptionellt vaken blick av fotografen. Det är också värt våra lajks.