Krönika

Claes Grundsten: Platsen där du ska stå

Slumpen är också en avgörande faktor för landskapsfotografer. I detta fall gick jag på berget Lilliowe i polska Tatrabergen. Plötsligt ställde sig två vandrare i siluett nedanför toppen Swinica. Jag hade kameran runt nacken, den lilla Olympus E-M1 Mark II med objektivet M.Zuiko Digital 12-100 mm 1:4. Detta objektiv ger en bra teleeffekt och jag kunde snabbt zooma in en lämplig komposition med de dramatiska molnen som forsade över toppen. Situationen var passé efter en halv minut.

Naturen är en stor inspirationskälla för väldigt många fotografer. Men ibland skräms vi av vildmarken eftersom den också kan vara hotfull.

Claes Grundsten

Begreppet sublim fångar denna kluvenhet, särskilt när vi pratar om storslagna områden. Sublim är ett gammalt antikt ord som syftar på människans förhållande till den vilda naturen. Sublimt kan ett landskap kallas om det är så pass dramatiskt och överväldigande att det ligger bortom vår förmåga att rättvist kunna beskriva det med ord, eller gestalta det i bild. Sådana scenerier väcker både vår beundran och fruktan.

Jag kan frankt säga att sublima landskap är mina favoritmotiv. Denna dragning får mig att välja resmål, men ofta krävs det en lång vandring för att komma fram till motiven. Fysisk ansträngning påverkar dock vår kreativitet. Om jag blir rejält trött minskar förmågan att upptäcka motiven. Packningens vikt har därför stor betydelse. Utöver en lämplig kamerautrustning behöver jag också friluftsprylar, men på platser med oländig terräng måste ryggsäcken vara så lätt som det bara går. Detta är en grundregel. En annan är att man oav-brutet under sitt traskande kan läsa av landskapet med koncentrerad blick och lägga märke till ljusets skiftningar och på samma gång klura ut platserna där man bör ställa sig för att få den bästa kompositionen. Detta tankearbete gör man bäst om inte packningen är odrägligt tung.

Landskapet är, hur konstigt det än låter, likt ett djur. Hela sceneriet beter sig olika beroende på vad som händer i olika avseenden. Som landskapsfotograf behöver jag trimma min in-tuition för dessa skiftningar, ungefär som en djurfotograf måste utveckla sin känsla för vad djurens uppträdande leder till. Landskapet ser ut på ett visst sätt vid ett visst klockslag, en viss årstid, i vissa väderlekar och ljusförhållanden. Vid andra tillfällen har det ett annat utseende. Man kan inte veta i förväg vad en förändring leder till, men god intuition är till bra hjälp. Tecken brukar uppstå som röjer vad som är på gång. Du ska titta på himlen. Väderprognoser är alltid nyttiga, men det krävs också en slags svårförklarad empati om man ska kunna föreställa sig vad en förändring medför. En god rumsuppfattning är också till stor hjälp, det vill säga förmågan att förutse hur bakgrunder och förgrunder ligger i förhållande till varandra när man flyttar på sig. På gående fot spanar jag alltid efter givande positioner i min närhet. Inlevelseförmågan kan vägleda mig till de bästa platserna att söka upp med kameran. Längs bilvägarna letar vi självklart efter lättillgängliga utsiktspunkter, men långt ute i väglöst land måste du själv lista ut det optimala stället. Därefter måste du ha för-mågan att kunna gå dit av egen kraft.

Min erfarenhet är att framgångsrik landskapsfotografering i avlägsna vildmarker kräver att vi är mobila. Utrustningens storlek och vikt har en stor betydelse för vilka bilder vi får med oss hem. Den bästa kameran är den som vi har till hands när landskapet spelar upp sitt drama. Nedtyngd av en stor kamera och tunga objektiv blir du lätt snuvad på de finaste motiven. Vikten är en fiende. Du måste smidigt kunna ta dig till platsen där du ska stå i rätt ögonblick.