Elin Kero: Att få jobba med det jag älskar – inte det andra älskar

Att kunna livnära mig på foto var min största dröm 2008 – det året när jag köpte min första systemkamera. I mitt huvud var »att jobba med foto« samma sak som att ha en stor studio i en industrilokal någonstans i Stockholm. En sån studio där det står ca 155 olika pappersbakgrunder lutade mot väggen och där man också har tillgång till dagsljus genom stora och mäktiga fönster. Jag tänkte att »jobba med foto« var att ha ett helt team med sig varje gång man tar fram kameran. Först kunden förstås, som ska ha synpunkter. Sedan reklambyrå-folket med koll. Men såklart också assistenter, second shooter, stylist, mua, modell – och alla andra som kan behövas för att rodda en tredagarsplåtning i något pampigt hus i skärgården. För mig var »att jobba med foto« att fota åt stora och välkända märken (eller personer). Sådana som man kan skryta med i sin portfolio och på Facebook – titta så långt jag har kommit …

Det finns en bild av vad en lyckad fotograf är och jag försökte med alla medel att bli en. Jag har jobbat för några av mina absoluta drömkunder, vars produkter jag älskar. Jag har fått se mina bilder i åtskilliga kampanjer. Jag har rest över halva jordklotet med min kamera runt halsen och jag har fått förfrågningar som 20-åriga Elin knappt vågat drömma om.

Men att vara lyckad är dock inte samma sak som att vara lycklig. Det tog ett par år innan jag insåg att jag inte gillar att jobba i stora team – för att det värsta jag kan tänka mig är att kliva in och stå i centrum bland en massa okända människor. Jag hade också konstant ångest varje gång jag var ute och reste, eftersom den plats jag gillar allra mest i denna värld är hemma – och jag var aldrig hemma. Jag kände också att idéerna och den kreativa lusten rann ur mig för varje gång jag tackade ja till att skapa någonting efter en mall som någon annan redan satt.

Från den där dagen 2008, när jag stod och höll min kamera i handen för första gången, så försökte jag med alla medel att göra mitt fotograferande större. Utan att lyssna ett skit på mig själv och vad jag själv vill. Det enda jag tänkte på var att jag skulle göra det som förväntades av mig: bocka i alla fotograf-boxar och bli framgångsrik.

Det mest framgångsrika och lyckade jag har gjort är dock att till slut börja lyssna inåt. Att tacka nej till allt det där som sett så bra ut utåt, men som gett mig magsår. Att istället börja tacka ja till sånt som inte är så skrytsamt, men som får mig som människa att vilja leva, skapa och drömma.

Jag har slutat att resa i jobbet – både i och utanför Sverige. Jag flyttade i januari från hela mitt kontaktnät i Stockholm, till ett litet rött hus med vita knutar på landet utanför Örebro. Här sitter jag nu och jobbar i min »maffiga studio« (hehe) på tolv kvadratmeter. Jag jobbar helt med mina egna projekt och är min egen kund och boss. Något som får min kreativitet att spruta och jag älskar varje dag som jag får vakna upp till den här friheten.

På ett sätt blev det precis som jag tänkt mig: jag fick mitt drömjobb. Men drömjobbet har förändrats med åren. Från tankar om stordåd, fyrverkerier och action, till att jag numera strävar efter enkelhet och att få jobba med det jag älskar – inte det andra älskar.