Elin Kero: Friheten i det okända

Det är någonting som är så otroligt fint med att vara nybörjare inom något. Det spelar ingen roll om det är fotografi, film, läderhantverk eller kransbindning. När du är ny så står du där helt öppen inför det stora okända (men ack så intressanta) och har igen aning om vad som finns runt knuten. Det är fantastiskt spännande.

2008 stod jag där, efter att ha köpt min första egna kamera. Då tänkte jag att det kommer bli häftigt när jag lärt mig. När jag vet hur allting funkar. Jag bläddrade drömmande genom Leonard Grens portfolio och tänkte att en dag ska jag lära mig hur han skapar dessa bilder. En dag ska jag också veta hemligheten. Och då är jag fri.

Men någonting hände med mig under de elva åren som jag nu hållit på med fotografi. Plötsligt står jag här med min drömkamera. Exakt de objektiven jag vill ha. Alla hjälpmedel man kan tänka sig. Ett helt hjärnkontor proppfullt med värdefull kunskap. Förmågan att kunna förverkliga i stort sett alla mina kreativa idéer och drömmar.

Men en sak har jag förlorat.

Den totalt avslappnade, gränslösa friheten, som man bara känner när man går in i någonting utan några som helst förväntningar. Jag trodde någonstans att frihet skulle vara kunskap. Och på ett sätt är det absolut det. Men ju mer kunnig jag blivit, desto mer förväntningar har jag byggt upp på den perfekta bilden.

När jag är ute och fotograferar 2019, så vet jag precis vad jag är ute efter. Jag vet precis vad jag vill ha. Bilden är supertydlig i mitt inre. Jag har valt tid, väder och plats med omsorg. Utrustningen är given. Jag känner min kamera utan och innan och jag vet vad jag är kapabel till. Och plötsligt… kan ALLT gå fel.

Jag saknar den där oräddheten – när det inte fanns något att förlora. För jag stod på första trappsteget i min fotografiska utveckling. Jag saknar den där tiden när jag inte var tvungen att ha en tydlig plan innan jag gick ut. Ingen moodboard. Ingen fancy rekvisita för att bräcka mina tidigare skapelser.

Jag saknar tiden när jag hängde upp ett skrynkligt lakan mellan gardinstängerna, för att jag prick-just-nu kände att jag var tvungen att fota. När jag tog av skärmen på vardagsrumslampan och använde den knallgula glödlampan som ljuskälla. När jag hängde halsband i håret och drog fram dammsugaren för att utblåset skulle skapa lite vind.

Den enkelheten är underbar.

Varje steg i utvecklingstrappan är härligt. Men första steget är något speciellt. Det är nog därför som jag (vid sidan om mitt fotografiska skapande) gärna testar nya saker. Jag bygger, syr, tecknar, stylar, formger… har hållit på med webbdesign och nyligen börjat med Hand Lettering. Näst på tur är… förmodligen After Effects. Jag har aldrig satt min muspekare i det programmet – men snart så.

Jag älskar den där känslan av att sitta och inte ha någon aning om vad jag håller på med… men ändå lyckas skapa någonting. Det kanske inte är perfekt, men det är någonting.

Hur känner du kring det här? Gillar du tryggheten i kunskapen eller, som jag, friheten i det okända?