Johan Wessel: Bildens syfte avgör om det är fusk eller inte

Det går inte att jämföra äpplen med päron. Att placera en dokumentär bild av till exempel Paul Hansen bredvid något fantasifullt som Erik Johansson skapat, blir ganska meningslöst. För vad kommer en sådan jämförelse att ge? Båda är mästare inom sina respektive genrer och lyckas med sina bilder beröra människor – men av helt olika anledningar. Hansen med sina starka skildringar från olika delar av världen, Johansson med sina egen­skapade världar som väcker tankar.

För en tid sedan hamnade jag trots allt i en sådan diskussion. En grupp fotointresserade försökte bena ut vad som är en bra bild. Diskussionen blev stundtals livlig där det tydligt framgick att alla hade sina favoriter när det kom till fotografer och genrer.

Vad som var kvalitet gavs det flera svar på. Den klassiskt skolade framhöll vikten av att en bild ska visa något verkligt, medan den mer modernt tänkande ansåg att bilder kan appellera till ens känslor oavsett tillvägagångsätt. Jag lyssnade roat på vad som sades, utan att lägga mig i: att försöka jämföra äpplen med päron är ändå dömt att misslyckas.

Så småningom övergick samtalet till att handla om vad man »får« och »inte får« göra i sitt bildskapande. Exemplen haglade, såsom inklonade lodjur och ostbågstäckta modeller. Är det ens fotografi, undrade någon. Nu började det hetta till på allvar. Jag kilade in en kommentar, något i stil med följande:

Att i en jämförelse mellan olika genrer försöka fastslå vad som är tillåtet blir som att försöka hitta samma regler för höjdhopp och längdhopp. Det går inte. Allt måste ses utifrån sitt sammanhang och därför var Terje Hellesøs lodjursbild ett tydligt regelbrott. Han utgav sig för att ha skildrat verkligheten, men hade inte lyckats fånga den. Mixtrandet med resultatet var för att vilseleda betraktaren, lura den.

I Sandy Skoglunds »The Cocktail Party« blir vi förvisso kanske också vilseledda – och tror att alla ost­bågarna har monterats med hjälp av Photoshop, vilket inte är fallet. Men oavsett vad: hon har inte utgett sig för att vara en dokumentärfotograf. I jämförelse med Hellesø ägnar hon sig inte bara åt en annan gren, utan en helt annan sport: fotokonst.

Vad som är tillåtet inom en genre är en dödssynd inom en annan. Och därför är det viktigt att lyssna till hur en bildskapare titulerar sig, innan man beskådar ett verk – för att veta med vilka glasögon bilden ska betraktas.

Att Erik Johansson ägnar dagar åt att sitta i Photoshop, är en självklarhet. När Paul Hansen vann Word Press Photo 2013 uppstod en debatt om han möjligen hade dragit lite för mycket i kurvorna med sin vinnarbild från Gaza. Experter fastslog att så inte var fallet, men rädslan för det manipulerade är stor i dessa sammanhang.

Vad som är godkänt eller inte, och i förlängningen vad som kan anses vara en bra bild eller inte – handlar helt och hållet om sammanhanget. Vad tjänar bilden för syfte: är det att skildra krigets fasor på ett så ärligt sätt som möjligt eller är det att låta oss förföras av en drömvärld. Båda typerna av bilder kan få oss att bli berörda, och båda kan ge oss nya perspektiv på verkligheten – men de tillåtna vägarna fram till resultatet är helt olika.

Som sagt: Det går inte att jämföra äpplen med päron, även om det kan vara en kul utgångspunkt för ett samtal. Och även om det är svårt att göra jämförelser handlar det trots allt om en och samma sak i slutändan: bilder – som kan beröra oss och som vi kan tycka är bra eller dåliga. Vi har alla våra favoritgenrer.