Johan Wessel: Galet projekt av Nick Brandt

Det finns en del kändisar inom den fotografiska världen, som har uppnått något som kan liknas vid rockstjärnestatus. Nick Brandt får väl anses höra till en av dem, i alla fall inom ramen för de som är verksamma i dag. Hur många har inte en poster med något av hans djurporträtt hängandes på väggen där hemma? Efter fyra utställningar i Sverige de senaste tio åren, tre på Fotografiska och en på Dunkers Kulturhus, är han för många ett välkänt namn.

Just nu visas hans bilder återigen på Fotografiska – den här gången i Tallinn. En del »the best of« från hans tidigare projekt finns förstås här, men framför allt bilder från det nyare »This Empty World«, som ännu inte har visats i Sverige.

»Alltså, hur har han fotograferat det här?« utbrister jag till mitt sällskap när vi går runt på utställningen. Redan vid första bilden börjar jag att försöka förstå arbetet bakom. »Det kan ju inte vara på riktigt.«

Det är det inte heller, får jag klart för mig när jag kommer fram till »förklaringsväggen« med bakom-kulisserna-bilder. För kulisser är precis vad det är frågan om i det här projektet – bokstavligt.

Tänk dig en scen ur filmen Lejonkungen, den senare med »riktiga« djur, som du placerar i en betydligt mer dystopisk miljö. Så skulle jag beskriva det visuella uttrycket i »This Empty World«. Nick Brandt jobbar här i färg, med neonljus som emellan­åt lyser upp den mörka natten där en ständig rök vilar över scenerierna. Det är effektfullt, bilderna är ödesmättade. Som en dramatisk film, helt enkelt. Nick Brandts bakgrund som musikvideoregissör har säkert haft sin betydelse för det här projektet.

Vad föreställer då bilderna? Jo, här finns lejon, elefanter och hyenor som tycks bli allt mer bortträngda av människans framfart, som när det ska byggas nya motorvägar eller bensinstationer. Temat känns igen från Nick Brandts bild-i-bild-projekt »Inherit the Dust« där han placerade jättelika utskrifter av sina djurporträtt i olika människomiljöer. Då som nu handlar det om att lyfta frågan om hur vi förstör djurens habitat. Och i »This Empty World« har Nick Brandt tagit det till nivå 2.0 och skapat något som ser verkligt ut – som dokumentära utsnitt av vår samtid, om än lite för perfekta för att kunna kallas just dokumentära.

Jag imponeras av bilderna och köper konceptet. Nick Brandt vill visa på ett reellt problem och för att bilderna ska få en laddning behöver han konstruera verkligheten. »Äh, fejk«, kanske du tänker och jag var till en början inne på samma spår. Men så kom »förklaringsväggen« på utställningen, där han i stort sett lade alla korten på bordet. Efter att ha läst vad som stod där var jag tvungen att se bilderna en gång till, för det här visade sig vara ett galet stort projekt. Jag vet inte om jag har sett något liknande och min idé om Nick Brandt som en »rockstjärna« stärktes ytterligare – här har det inte snålats med effekterna.

Visst är mycket i bilderna fejk, även om djuren är riktiga och fotograferade i de miljöer vi ser dem i. Men just då fanns inte allt mänskligt runtomkringverk. Bensinstationen eller vägbygget är enbart kulisser som tillfälligt har byggts upp efter det att djuren har varit där och fastnat på bild. Människorna är statister och för att överhuvudtaget lyckas fotografera djuren i dessa på förhand bestämda bildutsnitt, har vattenhål grävts och kameror dolts bakom rishögar.

Med andra ord: bilderna har inte gjorts i en handvändning. Det är inte heller något photoshoppande från början till slut, utan handlar grovt sett om två exponeringar från samma position – men där det kan ha gått veckor emellan. Ja, galet.

Nick Brandt vill med det visuella få oss att haja till. Marken där ett lejon nyligen har gått fram trampas nu ned av människor – exakt samma mark – vilket ger bilderna djup. Budskapet blir tydligt. Är det att gå för långt, är det ett effektsökeri? Det kan förstås diskuteras. Han är i alla fall ärlig med sitt tillvägagångssätt, vilket ger projektet trovärdighet. Men hade det inte funnits några bakom-kulisserna-bilder, då hade jag lämnat utställningen mäkta irriterad och istället skrivit en text som sågade allt. Nu fanns dock ett ärligt uppsåt och jag kan inte annat än imponeras av resultatet.