Johan Wessel: Vi är alla bildnördar

Vid strandbrynet inne i en lugn havsvik står, sitter och halvligger ett antal personer. Alla med kameror i händerna och med olika utsnitt i sina sökare. Någon fokuserar på horisontlinjen ute till havs, en annan på skogen i motsatt riktning och för den halvliggande personen verkar något i sanden vara det mest intressanta.

En i gruppen tar en bild av alla de andra fotograferna, en bild som då det begav sig fick kommentaren »bildnördar« på Facebook – skriven med versaler och två utropstecken. Det är 14 år sedan bilden togs, och numera pryder den sidan för en privat grupp på det sociala mediet där medlemmarna håller sporadisk kontakt. Jagär en av dem.

Då för 14 år sedan hade jag – precis som de andra som tycktes uppfatta Kälsviken vid Skuleskogen som det mest intressanta i världen – nyligen börjat studera bildjournalistik vid Mittuniversitetet. Situationen vid havet denna höstdag hade inget med våra studier att göra. Vi var där för att lära känna varandra – och kanske oss själva som fotografer. Med hjälp av våra kameror närmade vi oss varandra och byggde våra identiteter i gruppen. Det var som att det förväntades av en: att som nybliven fotostudent vilja fotografera som en tok hela tiden. Vi var ju »bildnördar«.

Hur många av mina före detta studiekompisar är det i dag? Nördar som fotograferar så fort tillfälle ges – i alla fall professionellt? Jag kommer att tänka på det efter att ha intervjuat Lotta Härdelin på Dagens Nyheter, som i år utsågs till Årets fotograf. Hon menar att termen »bildjournalist« är förlegad och att det inte finns en framtid för fotografer – däremot för journalister med många uttrycks­medel.

Vi som stod och blickade ut över havet 2007 hade nog så smått börjat förstå det. Multijournalistik var framtiden hette det. Och så har det också blivit.

Jag skrollar igenom listan med mina vänner från studietiden. Där finns de som ägnar sig åt yoga, juridik och forensisk fotografering. Någon är florist, en annan kommunikatör. Av de som arbetar inom redaktionella miljöer är de få som titulerar sig fotograf, i alla fall enbart. Om det görs är det i kombination av att vara något mer: som redaktör, reporter, redigerare, krönikör, producent eller researcher. Inte sällan en mix av alltihopa.

Personen som skrev kommentaren »bildnördar« intill fotografiet av oss bildjournalister – med en smiley ska väl tilläggas, för hon gjorde det i all välmening kan jag anta – hon var inte med ute vid kusten den där höstdagen. För hon studerade i parallell­klassen med de »vanliga« journalisterna. De som alltså inte ägnade sig åt foto i samma utsträckning.

Och även om det vid den här tiden tycktes viktigt att framhålla om man gick »bildjour« eller »jour«, kan man i  dag konstatera att de parallella spåren ofta gick samman längre fram vid horisonten.

I dag finns inte ens utbildningen kvar – den för bildjournalister. Allt handlar om journalistik.

Egentligen vet jag inte om vi var speciellt mycket bildnördar, jag och mina studiekompisar. Senare under utbildningen hade vi i alla fall slutat att fotografera som tokar när vi umgicks, även om vi så klart hade kamerorna till hands för att fånga ögonblicken när de dök upp.

Och är vi inte alla bildnördar i dag? Jag, mina kompisar från utbildningen, hon från parallellklassen, du och alla andra? Vi tycks ju i alla fall ha ett omättligt behov av att konsumera bilder. Inte minst inom journalistiken där bilder, både stilla och rörliga tycks vara a och o för att vi överhuvudtaget ska vilja ta del av det som berättas.