Lars Dareberg: Ett helt liv i bilder

För dig och mig som läser den här typen av magasin är fotografi himla viktigt.Ja, kanske det viktigaste förutom just det viktigaste. Med fotografier bevarar vi som du mycket riktigt vet, våra minnen. Människor och platser som annars sakta hade suddats ut och försvunnit.

Det blir extra viktigt, eller påtagligt för mig när jag förlorar mina föräldrar och det står ett helt fungerande hus som ska tömmas. Det ska städas och slängas grejer och jag ska snabbt bestämma vad jag vill behålla. Jag har inte plats för allt såklart och vissa möbler och tavlor är inte i min smak heller. Så kommer jag till de där hyllmetrarna med fotoalbum i bokhyllan.

För dig som är lite yngre och inte känner till att vi förr i tiden samlade de fotografier som togs i speciella böcker där vi med lite knagglig handstil kunde skriva »jag« eller något mer skämtsamt som »har ni fest eller?« under bilderna. Kanske har du också någon närstående som har ett sånt album? Förr i tiden åkte kameran mest fram vid högtidsstunder och när solen sken. Julafton, midsommar och så lite strandbilder, ja den typen av bilder ser du i varje fotoalbum som har några år på nacken. Ibland också några bilder från skidresan, men då sittandes i just solen med en termos i handen med varm choklad.

Jag bara måste bevara fotoalbumen tänker jag och packar ner varenda ett i flyttlådor, och jag skriver det i plural eftersom min mamma var bra på det där, spara minnen och klistra in och fixa med bilderna så det är några stycken.

Men så kommer jag till min pappas röda fotoalbum och jag förstår att farmor och farfar var inte riktigt lika flitiga med att ta bilder. Det kan också ha varit dyrare på den tiden. På pappas första uppslag är han mellan 0–5 år och det ryms på ett uppslag i albumet. Jag bläddrar vidare och jag finner min farfar Georg och min pappa Björn, på väg ut på någon form av fiske eller grodyngeljakt. Farfars bil glänser fint och lamporna har små skärmar ser jag och jag förvånas också över att båda har slips. Tyvärr står det inget årtal men jag tror att det är tidigt 50-tal. Här har jag såklart inga minnen eftersom jag inte var född då, men ändå så fint att bevara och bläddra i. Bilderna som inte betyder någonting för någon annan än just oss närstående. Att gå igenom både mamma och pappas liv genom fotografiet. Nu finns de inte mer än i fotoalbumen och i alla minnen som jag har i huvudet. Men de suddas ut och här hjälper fotografiet till på ett bra sätt. Det kanske är därför som fotografiet är det viktigaste, särskilt i de här sammanhangen. Lampor, fåtöljer och prydnadssaker kan såklart också hjälpa oss att minnas våra döda men inget slår ett ordentligt fotoalbum.

På nästa uppslag förresten är farsan på skolresa i Danmark och sen är det inte mycket mer i just det albumet innan han flyttade hemifrån förmodligen. Han tog igen det senare i livet och knäppte bilder från olika resor och i vardagen, gärna med någon fånig hatt på huvudet. Eller en närbild på det enorma blåmärket han fick när han opererades för ljumskbråck. Varför tog han bild på det? Varför hade han så fina kläder om han skulle ut och fånga grodyngel? Just det hann jag aldrig fråga honom om, men det gör inget. Jag kan skapa mina egna minnen av det. Nu ska jag i lugn och ro bläddra genom alla album och lära känna mina föräldrar igen och kanske på nya sätt.

Den dagen mitt eget nummer kommer upp och mina arvingar ska lära känna mig ordentligt så hoppas jag de finner min telefon och en laddare som fungerar att ladda upp den med. Visst finns bilderna och minnena där, men det är inte riktigt samma sak som ett fint, rött gammalt fotoalbum.

Ett helt liv och massor med minnen mellan röda pärmar. Vemodigt, fint och nostalgiskt på samma gång.