Lars Dareberg: Steget efter »pop-soppa«

När jag tittar igenom mina hårddiskar och finner den här bilden, ler jag lite för mig själv. Nu är jag inne på de där riktigt gamla mapparna ska sägas. Jag har sedan tidiga tonår jobbat på olika bildredaktioner tillsammans med andra fotografer. Idag är jag frilans men begreppet »bildredaktion« ligger ändå i mitt DNA. Ett gäng fotografer som dagligen jobbar med uppdrag och egna projekt och driver det visuella på tidningen framåt. Såklart finns där också en osynlig och outtalad konkurrens mellan alla fotografer.

Calle Rosenqvist: En ny era för visualisering

Det gäller att sticka ut på ett eller annat sätt. Finna sin plats, antingen med ett specialintresse eller på andra sätt, mycket i jobbet handlar på gott och ont om att synas. Att sticka ut, eller att åtminstone bilderna gör det. När jag jobbade på Sydsvenskans bildredaktion där jag lagt mest tid av mitt arbetsliv var vi alltid runt 15 fotografer, idag är det tyvärr bara 4 stycken kvar. På 90-talet, ja innan det digitala hade gjort intrång i fotovärlden och förändrat yrket rätt mycket, fick vi testa oss fram med filmval, framkallningstekniker och på andra sätt få det att se ut som vi ville, eller sticka ut.

Nystartade nöjesbilagan ”Dygnet runt” kom en dag till bildredaktionen och bad alla fotografer att bildsätta ett musikstycke med en bild och skriva en liten snutt om just den bild vi tagit.

Här gäller det att sticka ut tänkte jag och valde en glad låt och kanske med en oväntad musiker.Men du kan egentligen använda bilden till vilken låt du vill, det var leken jag var mest ute efter.

Jag åkte till fiskaffären i Limhamn och köpte några sillar, jag köpte plastfolie på affären och fann en vit peruk från någon tidigare fest. Sen frågade jag redaktionens finaste mun och med det gladaste skrattet om hon kunde hjälpa mig. Visst, vad roligt sa hon och så gick vi till studion. Jag lindade in henne med fisk under plastfolien och tryckte på henne peruken.

Bengt Luthman: Var är alla porträtt på män?

Jag fotograferade med diafilm i kameran och den skulle egentligen framkallas i något som kallas E6-process, men jag körde den i vanliga färgnegativprocessen C-41 till mörkrumschefens stora fasa. Sättet var inne på 90-talet för att få de där starka kontrastrika färgerna. Jag älskade det och processen fick många namn. »Krossad dia« eller »pop-soppa« sa mina kollegor och det var ju ett sätt att försöka sticka ut det också. Men det var rätt vanligt, så för att ta det något steg till så eldade jag också på remsan som kom ur framkallningen och då drog filmen snabbt ihop sig av värmen. Sen gjorde jag själva bilden och så blev den så här – och jag kan än idag fnissa åt resultat.

På många sätt älskar jag den där lekfullheten och orken och drivet att testa nytt.

Modellen heter förresten Malin och låten som jag skulle bildsätta var Povel Ramels »Glad blues«, men egentligen har det inget med något att göra. Men textraden »Jag står vid spegeln och sjunger till mig själv såhär: Gipa upp, inte ner, gipa upp«, kan du mycket väl ta till dig av.