Sophie Odelberg: Bilder skapas – men något saknas

Det är varmt, jag svettas och när jag blöter mina solbrända läppar känner jag smaken av hav. Jag är innei min bubbla, min skaparbubbla där jag trivs bäst. Då slutar världen runtomkring, för ett ögonblick, att existera och det enda som betyder något är jakten på bilden. Solen är på väg ner och himlen brinner. Det är så vackert, så perfekt och jag vill verkligen få en fin bild från den här kvällen.

Men trots det fina ljuset, surfarna och den vackra platsen känner jag mig frustrerad för att jag vet att jag med största sannolikhet inte kommer att få det. Eller i alla fall inte den typ av bild jag föreställt mig innan jag gick hit. Jag har inte rätt utrustning med mig. Ändå fortsätter jag plåta. Jag låter kameran smattra på och jag hoppas på det bästa. Någon bild borde ju bli okej? Men när började jag fota såhär? Det är nästan som om jag inte ens försöker och när började jag tycka att »okej« var tillräckligt?

Jag kom ihåg förr, precis när jag fått min allra första kamera. Det var en analog kompaktkamera och jag funderade mycket innan jag tog en bild med den. Jag behövde bli nöjd på första försöket. Jag ville ju inte slösa på film. Tänk om den tog slut? Det är länge sen nu. Jag kommer inte ens ihåg när jag fotade på det sättet senast. När jag vid 12 års ålder äntligen fick min första digitalkamera fnyste jag malligt åt min gamla lila tegelsten innan jag la den i en kartong och ställde den på vinden i mitt föräldrahem. Jag har inte sett den sen dess.

Jag har förtrollats och fascinerats av den nya tekniken, nytänkandet och utvecklingens snabbhet. Jag har surfat på den digitala vågen, svalt allt med hull och hår, älskat och hyllat den och jag har aldrig ifrågasatt den. Jag har till och med fnyst åt min sambo när han lånat min systemkamera för att han inte fotat tillräckligt många bilder med den. »Det är inte en analog kamera du jobbar med! Man kan ta mer än en bild!«

Men när jag nu står på stranden, med vatten upp till naveln känner jag mig plötsligt vilsen. Kameran smattrar, bilder skapas men något saknas. Jag studerar kamerans skärm och bilderna jag fotat och de är just bara det. Bilder. Vart har känslan tagit vägen? Det är som om jag drabbats av bildinflation och känslan i bilderna långsamt försvunnit med varje knapptryck och fått kursen på mina foton att störtdyka.

Två dagar senare lyfter en ny­funnen vän sin sin Leica M3 mot mitt ansikte. Förhäxat tittar jag in i den silvriga analoga bländaren och blir kär och plötsligt ser jag vad det är jag har saknat. Min analoga barndom och svaret på hur jag ska få kursen på mina foton att stiga igen.