Sophie Odelberg: Paniken är som bortblåst

Hade jag kunnat välja hade jag inte hängt här just nu. Situationen får det att kittla obehagligt i magen. Ändå sitter jag här med kameran i högsta hugg, i färd med att byta lins på 45 meters höjd, eftersom vi har en deadline att hålla.

Jag var nervös redan innan jag klättrade upp. Fjärilarna i min mage levde sitt eget liv och trots en hunger som höll på att förtära mig inifrån kunde jag inte äta utan att riskera att allt skulle komma upp igen. Det var inte förrän jag klippt in mig och påbörjat den mödosamma klättringen uppför repet som hjärnspökena distraherades, nervositeten gav med sig och jag fick tillbaka lite känsla av flow.

Men när ännu en kastvind rycker tag i mig och sätter spinn på mitt rep eskalerar det obehagliga kittlandet i magen och jag drabbas av en plötslig, intensiv höjdskräck. Allt rationellt tänkande är som bortblåst. Det 10 mm tjocka nylonrep jag hänger i känns plötsligt som ett bräckligt snöre och jag blir obehagligt medveten om den säkra död som väntade om de två bultarna mitt rep var fäst i skulle ge med sig.

För några veckor sedan fick jag beskrivet för mig hur en polispatrull i södra Stockholm hade åkt på larm till en villa i Rönninge där en full älg hade tagit sig in i vardagsrummet och inte lyckats ta sig ut. Polisen fick som åtgärd ta dit en jägare för att skjuta älgen – inne i vardagsrummet. Den spektakulära synen som sedan följde kom att liknas med ett styckmord då varenda kvadratcentimeter av det förut stockholmsvita vardagsrummet blivit sprejmålat med rött varmt blod.

För min inre syn såg jag nu de två bultarna jag hängde i slitas loss från klippan och min kropp störta mot marken och, likt älgen i vardagsrummet, sprejmåla grottväggen nedanför med hjärnsubstans och färskt blod.

Men som i ett trollslag väcks jag ur mina katastroftankar då min klätter­partner nått den plats jag sett ut för min första bild. Plötsligt är paniken som bortblåst. Jag är inte rädd längre utan fullt koncentrerad på uppgiften.

Och när min klätterpartner till slut lyckas sätta leden vi jobbat på varje dag i två veckor och därmed blir första kvinna i världen att klara den, inser jag att det är lite som Troy Enekvist beskrev i sin krönika i förra numret av Kamera Bild; att foto för honom, som för de flesta fotografer, är såväl ångestframkallande och en form av självplågeri, som något vackert och glädjeskapande som man, likt en drog, hela tiden vill återvända till. Och när min klätterpartner vrålar av lycka då hon tar sista greppet och häver sig över kanten och glädjen fyller min kropp, är de senaste timmarna bortglömda och jag frågar mig genast: »När får jag köra igen?«