De ser det osynliga – löser brott med foto

Fotografen Johan Palm lägger ut ett vitt A4-papper på golvet som han ber oss trampa på. Jag tar små korta steg och nuddar pappret med båda mina skor. Min kollega Bengt tar ett större kliv och sätter ner en sko på pappret.

Men det händer inget, pappret är fortfarande lika vitt eftersom våra skor är torra och rena. Tycker vi.

För även om vi inte ser några synliga skoavtryck förstår vi att något har hänt. Vi befinner oss trots allt på Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL), och här är de experter på att synliggöra olika typer av spår – något som vi människor är duktiga på att ständigt lämna efter oss.

»Varje kontakt lämnar ett spår«, är ett begrepp som myntades av den franska pionjären inom forensisk vetenskap – Edmond Locard. Och när Kamera Bild besöker SKL i Linköping kan vi snabbt konstatera att det är så. A4-pappret vi just har klivit på består i själva verket av några rejält skarpa skoavtryck. De är osynliga för blotta ögat, men med rätt teknik framträder de tydligt – även om det inte alltid är så enkelt som det framställs i vissa tv-serier.

– Det är inte som på CSI, säger Johan Palm med ett leende.

Fotar bevismaterial för polisen

Johan arbetar tillsammans med Marcus Andrae och Leif Wetterström, som alla är forensiska fotografer på SKL. Ordet forensisk betyder att verksamheten hänger samman med rättsväsendet. Och SKL:s huvuduppgift är just att göra undersökningar i brottmål, vilket de gör med hjälp av flera olika avdelningar och totalt över 300 anställda. Till fotoavdelningen kommer bevismaterial som ska fotograferas, såsom saker med fingeravtryck, blod eller krutstänk.

Eller kanske ett papper med »osynliga« skoavtryck, för att återgå till de spår som Kamera Bild precis har lämnat.

– Vi ska nu lyfta upp själva spåren från pappret, och föra över det till en plastfilm, förklarar Johan där vi står i fotoavdelningens skospårsstation.

Han placerar pappret i en apparat med vakuumsug och spänner över plastfilmen. Sedan för han ett redskap med statisk elektricitet, fram och tillbaka över plasten. På så sätt bildas det där ett spegelvänt spår, uppbyggt av dammpartiklar.

Nu kan jag själv se spåren, vilka syns ännu tydligare när Johan placerar plastfilmen mot en upplyst glasskiva för fotografering.

– Sedan gäller det bara att komma ihåg att spegelvända bilden innan jag lämnar den vidare.

I det här fallet skulle bilden antagligen levereras till dem på SKL som arbetar med att analysera skoavtryck.

– De tittar bland annat på slitage och detaljer i skons mönster, för att se om avtrycket går att koppla till en specifik sko, förklarar Johan utan att vara någon expert på just detta.

För de forensiska fotograferna gör aldrig några analyser av vad de ser. Johan och hans fotografkollegor har enbart till uppgift att visualisera olika saker, för att underlätta SKL:s fortsatta arbete och i slutändan polisens.

På en annan station är Marcus Andrae i färd med att fotografera en blodig blus. Den är från början väldigt färggrann och med kraftiga mönster, så det är knappt att blodet syns. Därför har Marcus till sin hjälp en lampa som ger ifrån sig infraröd strålning (IR) och framför kameran ett svart filter som bara släpper igenom IR-strålningen.

– I kameran har vi tagit bort lågpassfiltret och arbetar med olika filter framför objektivet, säger Marcus.

Han riktar IR-strålningen upp i taket, så att effekten blir att jämföra med en mjuk ljuskälla. Marcus tittar aldrig i kamerans sökare utan använder sig hela tiden av en extern skärm, där han ser bildresultatet. Och med IR-strålningen påslagen kan vi alla se att blusen har en fläck, vilken syns tydligt eftersom IR samtidigt rensar bort alla färger och mönster i blusen. Marcus tar en bild.

Att det är blod på blusen vet Marcus eftersom detta bara var ett illustrativt exempel. Vi från Kamera Bild får inte vara med när fotograferna arbetar med material som ingår i en pågående utredning. Och när det är på riktigt, är det inte alltid säkert att fotografen vet att det är just en blodfläck – bara då plagget redan har varit på analys.

Ser mönster i blodstänket

Medan jag och Bengt går runt till de olika stationerna har vi även med oss Peter Bergström, som är chef för hela Bild- och ljudgruppen på SKL. Han förklarar närmare anledningen till att fotograferna använder sig av speciella ljus:

– Eftersom vårt öga är begränsat använder vi ljus av olika våglängder för att hitta och se saker, som man annars inte ser.

Till varje typ av spår arbetar fotograferna med olika kombinationer av ljus och filter. Allt för att resultatet ska synliggöra ett spår som samtidigt berättar något. Är det till exempel en blodfläck, blir även de små prickarna intressanta.

– De bildar ett mönster som berättar något om händelsen. Kanske vilken typ av slag det handlar om och varifrån det har kommit. Det finns en story bakom allt, och det är den man försöker få ihop. Men för att se mönstret behövs det fotografer som lyfter fram det, säger Peter.

Marcus plockar bort blusen och tar fram nästa objekt för fotografering. Han har handskar på händerna och ofta använder sig fotograferna av heltäckande skyddsklädsel. Peter förklarar varför:

– Det används för att skydda oss själva om det är farliga ämnen. Men även för att skydda materialet så att vi inte lämnar ifrån oss något nytt. Handskarna ska förhindra att vi sätter dit nya fingeravtryck.

Även utrustningen behandlas ofta.

– Kamerorna är slitna efter all sprit, men de är rena i alla fall, säger Marcus.

UV används till mycket

Förutom IR arbetar SKL:s fotografer ofta med ultraviolett ljus (UV), som även det hjälper till att synliggöra saker. Vissa typer av material fluorescerar när de utsätts för UV-ljus, vilket innebär att det uppstår tydliga reflexioner – nästan som att materialet lyser av sig självt. Marcus tar fram en UV-lampa och riktar den mot mina skor, där skosnörena fluorescerar starkt. För en forensisk fotograf går UV att använda till mycket, inte minst för att fånga olika typer av kroppsvätskor på bild eller för att fotografera fingeravtryck – vilket Marcus nu är i färd med.

Framför kameran har han placerat en sliten mobiltelefon, där han letar efter avtryck.

– Det är lite meckigt att få fram ett fingeravtryck om det är obehandlat. Ofta vill vi ta bilder innan avtrycket behandlats hos framkallningsgruppen, förklarar Marcus.

Egentligen syns ett fingeravtryck ännu tydligare när det har framkallats med någon kemisk lösning, men samtidigt finns det en risk att avtrycket försvinner helt. Därför skickas ofta material fram till och tillbaka till fotoavdelningen, för fotografering både före och efter en kemisk behandling.

Sågar loss plankan med avtrycket

Vid en annan fingeravtrycksstation ska Johan Palm fotografera en liten plastflaska. I ett dokument som följt med flaskan står det »by«.

– Det betyder Basic Yellow och är en typ av kemikalie som fingeravtrycket har behandlats med, förklarar Johan.

Med märkningen »by« vet Johan direkt vilken typ av ljus han ska använda – ett blåaktigt sådant som får fingeravtrycket att fluorescera. Innan han tar bilden gör han mig uppmärksam på att det sitter en stor tejpbit över kamerans fokuseringsring.

– Vi ställer alltid skärpan genom att hissa och sänka riggen som kameran sitter på. Det är för att bilderna alltid ska bli i skala ett till ett, säger Johan.

När han sedan har tagit bilden levererar han den digitalt till finger-id-gruppen på SKL.

– Vi ska se till att leverera ett så bra råmaterial som möjligt, där de på finger-id sedan ska kunna dra i reglagen för att få fram ett tydligt fingeravtryck. Därför avstår vi själva från att göra några stora justeringar.

Fingeravtryck kan sitta på både smått och stort. Blir det för stort att skicka till SKL får polisens tekniker skruva loss den del som är intressant eller kanske helt sonika såga loss en planka ur golvet.

Är bevisen riktigt små har SKL även möjligheten att fotografera mikroskopbilder med en Leica, där de kan få tydliga bilder av något som bara är en millimeter i bredd.

Johan har hittat fingeravtrycket på flaskan och han tar en bild, i RAW-format. På riggen sitter en Canon 5D Mark III, vilket det gör på de flesta av SKL:s fotostationer. Anledningen till att de valt system från Canon handlar egentligen inte så mycket om själva kamerorna, utan mer om programmet EOS Utility som gör det möjligt att fjärrstyra utrustningen från en dator.

– Vi tycker det är smidigt att jobba så och Canons program fungerar bra och enkelt, säger Johan.

På stationen där de fotograferar skoavtryck sitter dock en Hasselblad H3D-39, vilken ställs in manuellt genom att de tittar i sökaren.

– Anledningen till att vi där använder en Hasselblad är för att få lika hög upplösning i ett skoavtryck som när vi fotograferar fingeravtryck. Vi har testat den nya Hasselblad H5D-50c, som går att fjärrstyra, men programvaran var inte helt färdig ännu.

SKL köper även in mycket utrustning från Foster and Freeman. De är en av de stora tillverkarna av utrustning riktad mot forensisk verksamhet, som till exempel lampor med UV- och IR-strålning.

SKL:s fotoavdelning har cirka 2000 ärenden per år, vilket blir ungefär tio per arbetsdag. En stor del av verksamheten går också ut på att utbilda personal från polisens tekniska rotlar, som har till uppgift att fotografera på brottsplatser. Det kan handla både om kriminaltekniker och mer renodlade fotografer. Johan var själv fotograf på en teknisk rotel i Göteborg, innan han kom till SKL. Men han hade också under en tid arbetat som fotoassistent till en modefotograf.

Hur är det att arbeta på SKL?

– Helt okej. Det är ett helt annat sätt att arbeta, inte minst när det gäller arbetstiderna. Som fotoassistent kunde jag arbeta dygnet runt för småpengar.

Tryggheten och de mer ordnade arbetsformerna tror Johan också är en anledning till att SKL fick in över 200 ansökningar när de sökte en ny fotograf, i samband med att kollegan Leif snart går i pension efter 35 år.

– I dag är det lockande att ha en fast anställning som fotograf, säger Johan.

Men hur är det att fotografera blodiga kläder från en brottsplats?

– Oftast tänker vi inte så mycket på vad som har hänt. Det mesta ser ungefär likadant ut, det är ytterligare en dag på jobbet. Men om det är ett mördat barn så är det klart att man tar det till sig och berörs på olika sätt. Men för det mesta vet vi inte så mycket om bakgrunden, och vi vill inte heller veta så mycket, säger Johan.

När han började arbeta på SKL gick han först som lärling, innan han blev diplomerad forensisk fotograf vilket sker genom en tvåårig internutbildning. Alla på SKL måste gå den, med olika inriktningar, och sedan göra både ett skriftligt och muntligt prov. Allt går ut på att personalen måste kunna hantera ärenden och bedöma material – att kunna ta ansvar för sina respektive områden. Som lärling är det hela tiden någon annan som tar ansvaret.

Det finns även ett yttre organ som kontrollerar verksamheten på SKL, och då även fotografernas.

– Därför sparar vi alla bilder med EXIF-information, för att man ska se att vi inte manipulerar bilderna. Vi försöker hela tiden göra så lite som möjligt med bilderna i Photoshop.

Än så länge arbetar de i CS6, eftersom fotografernas datorer inte är uppkopplade mot internet på grund av säkerhetsskäl. Därför har det blivit problematiskt att gå över till det nya Photoshop CC, som kräver uppkoppling.

– Det kommer fortfarande uppdateringar till CS6, och än så länge nöjer vi oss med det. Men vi vet om att det är ett problem, säger Johan.

Vi avslutar vår rundtur med att besöka SKL:s fotostudio. Den ser ut som vilken vanlig studio som helst, med fonder och blixtar – i det här fallet från Profoto. Längs väggarna står flera skyltdockor, som fotograferna använder för att klä med bevismaterial från brottsplatser. Ofta går det ut på att försöka efterlikna situationen vid brottstillfället, och att ge rätt känsla för vad som har hänt. Till exempel att klä en docka med kläderna från en person som syns på en övervakningsfilm. SKL:s fotografer tar då bilder i samma vinkel som på filmen, men där stillbilderna får en bättre upplösning för att kunna visa hur kläderna ser ut.

– Det är också lättare att se var kul- eller knivhål sitter i kläderna, om vi har hängt upp dem på en docka, säger Johan.

Ibland kan det dyka upp lakan med blodfläckar, som då måste fotograferas i studion på grund av sin storlek. Och när Johan för sju år sedan började arbeta som forensisk fotograf fick han uppdraget att i studion fotografera alla vapen som SKL hade på lager.

– Det var sådana som hade kommit in vid olika beslag, gåvor eller vapenamnestier. Då tittar man på alla vapen och dokumenterar dem i den nationella vapendatabasen. Sedan förstörs de, men de mest intressanta stoppas undan – vilka var de jag fotograferade. Jag har sett alla märkliga typer av vapen, som en revolver som samtidigt var ett knogjärn och en kniv. Eller en elgitarr som samtidigt var ett hagelgevär.

Spåren blir synliga

Innan jag och Bengt lämnar SKL får vi med oss bilden av våra skoavtryck. Det som först bara såg ut som ett vitt papper, har nu resulterat i en bild där jag utan problem kan känna igen vilka avtryck som kommer från mina skor. Som sagt: »Varje kontakt lämnar ett spår« – och fotograferna på SKL är experter på att göra spåren synliga.

Fotnot: Från den 1 januari 2015 kommer SKL att byta namn till Nationellt forensiskt centrum (NFC).