Lars Tunbjörk – arvet efter en mästare

(Det här reportaget har tidigare publicerats i Kamera Bilds oktobernummer 2018.)

BokenLars Tunbjörks Stiftelse

Titel: Lars Tunbjörk – retrospektiv

Antal sidor: 304

Antal bilder: Över 250 

Vikt: 2 636 gram

Formgivare: Patric Leo

Förlag: Bokförlaget Max Ström

 

En äldre man från södra Sverige försöker kika in bakom tyget som döljer arbetet med den stora Lars Tunbjörk-utställningen.

»Här har man betalt entré och så får man inte se alla utställningar«, muttrar mannen och går vidare uppför trappan till någon av de många andra utställningarna på Fotografiska i Stockholm.

Det är dagen före vernissage för »Tunbjörklandet – blicken från sidan«, den största retrospektiva utställningen med Lars Tunbjörks bilder någonsin. Sam­tidigt släpps boken »Lars Tunbjörk – retrospektiv«, som ges ut av Bokförlaget Max Ström.

Lars Tunbjörk skildrade som ingen annan det krackelerande folkhemmet som på 80- och 90-talet förvandlas till ett mer kommersialiserat samhälle. Men det Lars såg hände i hela världen. Boken »Landet utom sig – bilder från Sverige« banade vägen för hans internationella genombrott.

– Från att ha jobbat främst mot svenska tidningar fick han i mitten av 90-talet allt mer uppdrag från internationella tidningar, säger Hasse Persson, som tillsammans med Maud Nycander är curator för utställningen.

Tidningar som The New York Times Magazine skickade honom ofta på roliga jobb. Vid den här tiden och många år framöver var Lars Tunbjörk fotografen man skickade för att få en annan blick på det moderna samhället. »Landet utom sig« var väldigt svensk, men hela världen kände igen sig i förändringen som han skildrade.

– Det finns en väldig samhällskritik i hans bilder. Men han ville aldrig skriva folk på näsan och han pratade inte om det alls, han ville att man skulle tänka själv. Bilderna var hans kanal för samhällskritik, säger Hasse Persson.

Hasse Persson och Maud Nycander, står i »Världen-rummet« på Fotografiska. De håller på att lägga ut uppslagna exemplar av internationella tidskrifter som The New York Times Magazine och Libération i en stor svart låda med genomskinligt lock.

– Vill man se hela reportaget eller lite från flera? Jag vill visa hela tror jag, alla tre uppslagen, så att man ser hur bilderna användes, säger Maud Nycander.

Alla element i bilden lika viktiga

I början av utställningen står en glasmonter med en av Lars kameror, en Plaubel Makina 67 med Nikkor 80mm f/2.8. Men det är fel lampa i montern. Det är visserligen en av Lars lampor, men inte hans favorit. Rariteten är på väg från Borås Konstmuseum där den normalt visas i Tunbjörksrummet.

– Den är gjord av plastkupolen från en badrumslampa som han har satt fast på blixten med en bit trädgårdsslang, säger Maud.

Lars Tunbjörk hade en idé om att alla element i bilden är lika viktiga: »Då kan ett vackert klassiskt dagsljus ödelägga det, medan blixten naket klargör varje detalj.«

De som har sett tidigare utställningar med Lars Tunbjörks bilder kommer delvis att känna igen sig på Fotografiska.

– Jag och Maud Nycander är helt överens om att inte omtolka Lars Tunbjörk, utan ligga så nära originalet som vi bara kan. Till exempel använder vi, när det gäller hans tidiga svartvita bilder, hans egna vintageprintar som han själv har kopierat, säger Hasse Persson.

I rummet med bilder från »Landet utom sig« används till och med samma röda ramar som när bilderna ställdes ut först.

– Han var väldigt noggrann med vilka ramar han använde. Han var noggrann med hela uttrycket och ramen är en del av det. I arbetet med utställningen har jag nästan känt som att Lars har varit med oss, att vi varit tre parter i det här, säger Hasse Persson.

Klistrade gillalappar på bilderna

Efter att ha varit curator för tre av Lars Tunbjörks tidigare utställningar var Hasse Persson förtrogen med Lars bilder. Maud, som levt med Lars sedan början av 90-talet hade sett det som han gjort sedan dess. Urvalet av bilder till boken och utställningen har utgått från Lars Tunbjörks egna urval, i böcker och utställningar.

– Det har varit väldigt glädjefyllt. Dels för att det finns mycket humor i bilderna men också för att det är en ynnest att få tränga in i ett konstnärskap på det här sättet. Jag har ägnat ett år nu åt att tränga in i Lars Tunbjörks huvud. Det har varit fantastiskt att ha Maud Nycander nära. Hon kan referera till middagssamtal som adderar ovärderlig information om bilderna. Till exempel att Lars själv inte tyckte att den eller den bilden har varit så märkvärdig. Då har vi kunnat plocka bort den, säger Hasse Persson.

För Maud började arbetet med bok och utställning rent konkret med att plocka fram Lars böcker ur bokhyllan. Vissa av dem hade nämligen redan rosa klisterlappar på vissa av bilderna.

Före sin plötsliga död 2015 hade Lars Tunbjörk påbörjat arbetet med en retrospektiv bok och förde diskussioner med Fotografiska om en utställning.

– Lars hade själv hunnit påbörja urvalsprocessen inför en retrospektiv utställning.

Maud klistrade dit sina egna lappar och började därefter cirkulera böckerna på remiss hos vänner och kollegor till Lars. Alla har de klistrat sina gillalappar på de bilder som de tyckte var bäst. Bilder med många gillalappar har haft större chans att överleva till det slutgiltiga urvalet.

Tillsammans med Hasse Persson gick hon också igenom alla tidigare utställningsbilder.

Maud Nycander beställde 1 200 småkopior och bantade ner dem till 500.

– Jag bjöd hem folk på middag och tvingade dem att titta på massor med bilder. Jag la ut alla på golvet för att man ska känna rytmen.

– Ibland har jag varit trogen de bildpar som Lars har valt till sina böcker. Men sen tar man bort bilder så att paren brister och då får man hitta nya bildpar. Många vänner har hjälpt till, urvalet är verkligen ett kollektivt arbete. Även om Lars inte lever försöker jag hitta något som är troget det som stannat kvar hos folk.

Mycket tid har gått till att leta rent fysiskt efter bilder. Och åt att hitta metoder för att välja bort.

– Det är inte helt olikt att klippa en film, säger Maud Nycander.

– Jag försökte hitta en röd tråd i Lars utveckling som fotograf. Man ser tydligt att hans sätt att se, hans underfundighet och förmåga att hitta lite absurda situationer, finns redan i det tidiga materialet. Han hittar tidigt ett eget språk och blir allt säkrare i det.

Noggrant sorterat

När Kamera Bild någon vecka tidigare träffar Maud i hennes frilanslokal i Slaktargården på Tjärhovsgatan på Södermalm i Stockholm är det alldeles tyst i det låga 1700-talshuset. Det enda spåret av kollegorna är den halvfulla kaffebryggaren i det gemensamma köket.

Här i Maud Nycanders arbetsrum finns delar av Lars arkiv, delvis noggrant sorterat och katalogiserat i kartongmappar, som väntar på hennes dagbädd bakom skrivbordet på att åka iväg för digitalisering.

Som dokumentärfilmare har Maud Nycander ägnat mycket tid åt att leta efter saker i arkiv, så hon vet hur ­betydelsefullt ett välfungerande arkiv är för att en persons livsverk inte ska glömmas bort.

500 000 negativ

När Lars hjärta stannade satt Maud Nycander med 500 000 negativ. Tillsammans med vänner och kollegor bildade hon Lars Tunbjörks Stiftelse för att ta tillvara hans bildarv. De arbetar med att digitalisera arkivet så att det ska bli sökbart.

– Det är orimligt att det inte finns en institution som tar vara på det på samma sätt som Kungliga biblioteket tar hand om författare, det finns ingen motsvarighet för fotografer. Stiftelsen har framgångsrikt sökt pengar från olika håll och arbetet med att göra Lars Tunbjörks bilder sökbara pågår nu för fullt.

På Borås Konstmuseum finns även ett Lars Tunbjörkrum med bilder, film och tidningsklipp.

Hängningen av utställningen går vidare. I ett hörn ­håller ett tv-team på att rigga för en intervju. Både Maud och Hasse förstår nödvändigheten av att synas så mycket som möjligt för att dra uppmärksamhet till Lars verk.

– Jag tror att utställningen och boken kommer att bli väldigt älskade av den svenska publiken. Samtidigt är Lars Tunbjörk en av få internationellt uppmärksammade svenska fotografer under 1900-talet, så utställningen är gjord också för att fungera internationellt, säger Hasse Persson.

Hur då?

– Bland annat genom att hålla högsta klass rakt igenom. Det gäller både printar, ramar och hängning, ljus och texter. Allt måste vara på högsta nivå.

– Om svenska fotografer ska bli kända i omvärlden är det vår skyldighet att producera utställningar som håller så hög nivå att de kan visas internationellt. Det är ett uppdrag som Moderna museet borde tagit på större allvar, men det är väldigt kul att Fotografiska och Bokförlaget Max Ström nu axlar den rollen och vågar satsa så här stort, säger Hasse Persson.

Originell blick redan från början

Lars Tunbjörk visade vägen mot en ny typ av fotografi och många följde efter.

– Lars var fotograf och antropolog. Han hittade de här ingångarna före alla andra och många följde efter.

Att plåta en »tunbjörkare« blev ett begrepp. Men en »tunbjörkare« blev enligt Hasse Persson både ett föredöme och hinder för många fotografer.

– Föredöme för att det var ett nytt sätt att fotografera. Men hinder för när man började själv så insåg man att han redan tagit alla bilder.

– De flesta dokumentärfotografer vandrar i andras fotspår. Lars Tunbjörk gick först och pulsade i snön, säger Hasse Persson.

Maud är redan indragen i arbetet med utställningen, många vill ha hennes åsikt. Efter en stund lyckas jag få några minuter igen. Men nu är hon inte lika påtagligt närvarande som i tidigare samtal. Hon berättar att det är jobbigt att hela tiden höra makens röst från de olika videoskärmarna runt om i utställningen.

Såg Lars Tunbjörk sig själv som en förnyare?

– Han var intresserad av att se saker på ett nytt sätt och hitta nya infallsvinklar. Det var en av de saker som kändes viktigt för honom. Men sin originella blick hade han från början, det var inget han behövde söka efter.

I vinterprojektet skildrar Lars vintern i Sverige. Han har själv beskrivit det som ett terapiarbete för att söka bemästra sina svårigheter med den mörka årstiden.

– Det finns inte så många i fotohistorien som grävt så djupt in i det mänskliga psyket som Lars gjorde med Vinter. Jag är rätt så övertygad om att Vinter kan framstå som det mest fulländade projektet trots allt.

– Frågan är om man måste dö för att omvärlden ska förstå det?, säger Hasse Persson.

»Vet inte var det hade slutat«

Den nya boken börjar med tre naturbilder som var ett pågående projekt. Lars Tunbjörk fotograferade mycket landskap.

– Han var mitt i steget, man vet inte var det hade slutat. Men det vore roligt om hans bilder hittar till den yngre generationen. Hans böcker har varit slutsålda i många år, så det har varit svårt för nya människor att upptäcka honom.

Plötsligt kommer Eva Eriksdotter, museichef på Borås Konstmuseum. Hon har kommit med tåget och med sig har hon en liten väska med en vit och grön rund sak med sladd.

Hela Maud skiner.

– Det är Lars lampa!

Hon tar den med båda händerna.

– Jag tror att det är väldigt få som förstår vilket viktigt föremål det här var för Lars.