Lena Källberg: Allt kan bli en kamera

På kontoret där Lena Källberg arbetar står ett par gamla bälgkameror i en hylla. Här finns även en stor trave fotopapper som vittnar om ett utbrett fotograferande. Lena plockar upp en av kamerorna och visar hur hon har gjort om den till en så kallad hålkamera – utan optik och med endast ett hål rakt in i kamerahuset. I hyllan finns även något som ser ut som en leksaks­kamera, byggd av pizzakartong. Men den är ingen fejk visar det sig, utan en låda som det går att fotografera med.

Lär dig mer

Moderskeppet.se har släppt en kurs med Lena Källberg där hon berättar om hur du går tillväga för att fotografera med en hål­kamera. Du får i kursen även lära dig att bygga din egen kamera av pizzakartong. 

På sajten pinhole.se hittar du mer information om hålkameror, tabeller för olika nålhål samt länkar till andra sajter.

Se fler av Lena Källbergs bilder, foto­gra­ferade med olika typer av hålkameror, på lenakallberg.se.

Lena Källberg ger workshops i att bygga och fotografera med hålkamera. Läs mer på pinhole.se eller kontakta Lena på lena@lenakallberg.se. 

Lena fortsätter plocka fram prylar ur hyllan och snart inser jag att det mesta som står i den faktiskt är kameror, och inte bara allmänt bråte. Här finns de som är byggda av plåtburkar, pappmuggar, chokladaskar och böcker. Alla är hålkameror.

– Jag gillar återvinningstanken och är förtjust i att göra kameror av det som har varit skräp. Man kan göra en kamera av vad som helst så länge det går att göra den ljustät, förklarar Lena.

I Guiness rekordbok finns ett världsrekord för hålkamera, i fråga om storlek. 2006 gjordes en flyghangar i Kalifornien om till en hålkamera med måtten 13 x 48 x 24 meter. Hålet, eller bländaren, var 6 mm i diameter och exponeringstiden 35 minuter. Negativet bestod av ett 34 meter brett och nästan tio meter högt tygstycke.

– De tog in tunnor med flytande emulsion som de målade på tyget. Sedan sålde de små bitar av bilden för att finansiera fotograferingen, säger Lena.

Pinjenötsskal samt legobitar har även det blivit hålkameror och Lena känner till fotografer som använt munnen som kamera – med film i förstås.

Principen bygger på det som kallas camera obscura, »mörkt rum« på latin. Om du befinner dig i ett sådant där det finns ett litet hål i ena väggen, då kommer du på den motsatta väggen se en upp- och nedvänd samt spegelvänd bild av det som finns utanför hålet. Detta är som du säkert förstår grunden till all fotografering, och det som gör att en liten låda byggd av pizzakartong kan bli en kamera – om du först har laddat den med film eller fotopapper.

Byggt över hundra hålkameror

För drygt tio år sedan skaffade Lena sin första hålkamera, en Zero Image som är byggd i trä med flera mässings­detaljer. Den är tillverkad i Hong Kong och ger enligt Lena bilder med hög kvalitet.

– Jag provfotade och det blev jättebra, men lite väl skarpt. Därför byggde jag istället en egen hålkamera där jag själv fick bestämma hur den skulle fungera.

Det blev starten på något som nästan kan liknas vid en passion. I dag har Lena byggt över hundra hålkameror och för henne är det främst pysslandet och problemlösandet som intresserar henne, framför själva fotograferandet.

– Jag kan inte gå på en loppis längre utan att hela tiden tänka »kan det där bli en kamera«. Jag ser kameror överallt.

I hyllan på kontoret ligger en röd chokladask i plåt, som snart ska bli en kamera.

– Den kostade två kronor på Röda korset, vilket är okej. Ju billigare desto roligare tycker jag det är. Det får inte vara för dyrt.

Krävs långa exponeringstider

Att fotografera med en hålkamera innebär ett stort mått av slump. Det går inte att styra fullt ut över slutresultatet, främst på grund av att kameran saknar sökare och kanske även råkar
ha ett ljusinsläpp där du inte har tänkt dig det. Men det är samtidigt charmen med hålkamerafoto tycker Lena.

– Det är fascinerande att se hur bilderna blir. Det är som att världen kommer in i den här lilla lådan utan att jag kan bestämma över resultatet.

Ofta krävs det långa exponeringstider för att det ska bli en bild, vilket även det ökar på slumpfaktorn.

– Det som händer under tio sekunder är att lager på lager av sekunder hamnar på samma bild. Resultatet går inte att föreställa sig på förhand.

Till en början fotograferade Lena mycket enligt regelboken men har sedan försökt ta hålkameratekniken till sin spets och frångått allt var regler heter, till exempel rekommendationen att alltid använda stativ.

– Om man inte kör efter reglerna kan man göra otroligt spännande grejer, förklarar Lena.

Med en kamera byggd av en tändsticksask (den mindre varianten) ville hon se hur odetaljerade bilder hon kunde göra, samtidigt som de ändå skulle föreställa något. Hon fotograferade handhållet med tider på cirka en halv sekund, och förflyttade dessutom kameran under exponeringen.

– Jag gjorde allt fel bara för att testa.

Bilderna blev en utställning där betraktarna fick göra sina egna tolkningar av motiven.

– Många berättade för mig vad de såg i bilderna, trots att de bara var som skisser där något svischar förbi. Det var jätte­kul att höra vad folk såg i de här suddiga bilderna.

Släpper på kontrollen

Lena har förstås även en digitalkamera vilken hon använder för att hennes kunder »tycker det kan passa bättre«.

Hon arbetar som skribent, översättare och layoutare. Även fotouppdrag står på agendan, då med mer modern teknik. Men i sitt eget skapande väljer hon alltid en hålkamera.

– Även om det är mycket ploj med kamerautrustningen blir resultatet ett uttryck som jag känner att jag kan stå för. Med bilderna upplever jag en djupare känsla och jag vill förmedla något med dem.

Vilket budskap har du med dina bilder?

– Alltings förgänglighet och flyktighet. Att allt inte går att greppa tag i. Ofta vill man hålla kvar ett ögonblick just genom att fotografera, men med en hålkamera går inte det riktigt.

Därför är fotografering med en hålkamera inte heller något för den som söker efter tydliga ramar, menar Lena.

– Om man är en kontrollmänniska kan det vara jättejobbigt. Många har svårt att släppa på exaktheten men jag tycker det kan vara skönt att göra det.

Handlar hålkamerafoto med andra ord om att tänja på gränserna?

– Jag har bekanta som är precis tvärtom. De är super­tekniska och skriver en uppsats om varje bild. De gillar det matematiska kring konstruktionen av en hålkamera. Men jag själv har släppa-på-kontrollen-filosofin, som så många andra som håller på med det här.

Nålhålet – en viktig del

Varje kamera som Lena bygger får sina specifika egen­skaper, ingen kamera är den andra lik. Det kan förstås vara lite besvärligt ifall hon är nöjd med en kamera och vill göra en till. Men att skapa två identiska kameror är svårt, det är alltid något som skiljer dem åt. Däremot har Lena blivit bra på att skapa själva hålen, »nålhålen« som hon kallar dem.

– Jag har lärt mig förstå vikten av att göra detta ordentligt. Och här är jag halvdigital. Efter att jag har gjort ett hål skannar jag in det för att mäta upp det i Photoshop.

Nålhålet är alltså det som släpper in ljuset och skapar en bild. Eftersom en hålkamera saknar lins måste hålet vara väldigt litet. Lena använder metallen från en läskburk som hon slipar ned och sedan borrar ett hål i, med hjälp av en knappnål. Metallbiten sätter hon sedan fast på kameran. Till den som är byggd av en tändsticksask är inte hålet större än 0,15 mm i diameter.

– Det är sällan hålet är en hel knappnåls storlek i diameter. Därför krävs det lite träning och att man är lätt på handen för att det ska bli bra.

Storleken på hålet styrs av hur djup kameran är. En längre kamera kräver ett större hål medan en mer platt kamera ska ha ett mindre hål. (För att få till rätt diameter finns det på pinhole.se tabeller för hur olika fokallängder påverkar nålhålet.)

Går det att fotografera vad som helst med en hålkamera?

– Ja, det tycker jag att man kan säga. Jag har fotat sport också, men det blir lite annorlunda mot vad vi är vana att se. Konsertfoto är däremot kanske lite svårt, eftersom kameran är så ljusberoende. Möjligen att det går att göra en bild som innehåller hela konserten i en exponering.

När Lena fotografer med en hålkamera använder hon ofta en bit eltejp som »slutare«. Den sitter framför hålet och dras undan så länge bilden ska exponeras, för att sedan placeras tillbaka. Hon har även med sig en extern ljusmätare för att kunna beräkna hur länge hon ska dra undan eltejpen. Tiderna är förstås aldrig någon exakt vetenskap och är beroende av flera olika faktorer, inte minst vilken typ av film som används.

– En rekommendation är att använda T-Max 100, den förhåller sig bra till vad ljusmätaren visar.

Film är dock inte något krav, det går lika bra att foto­-
grafera på fotopapper. Fördelen med papper är att du kan ta en bild och sedan gå in i ett mörkrum för att direkt se om kameran fungerar eller inte. Men har du inte tillgång till ett mörkrum är förstås film mer lämpligt, som du kan skicka iväg till ett fotolabb för framkallning. Då kan du däremot ha fotat över 20 bilder för att först därefter upptäcka att ditt kamerabygge inte har lyckats.

När du skaffar fotopapper rekommenderar Lena att du väljer matt sådant, som inte reflekterar ljus lika mycket som ett blankt. Det spelar framför allt roll om fotopappret ­ligger böjt i kameran, till exempel i en rund burk. Kanterna på ett blankt papper kommer då att reflektera ljus och skapa ränder inne i bilden.

Flera hål i samma kamera

Att fotografera med pappret böjt ger ofta spännande resultat, eftersom motivet får andra perspektiv när det vecklas ut. Lena har även fotograferat med film som har varit böjd, med hjälp av en rundad träbit som pressat filmen utåt. Hon har också experimenterat med att skapa flera hål i en och samma kamera. »Miljonprogrammet« kallar hon en kamera som ser ut som ett höghus, där de nio fönsterna döljer varsitt nålhål.

Möjligheterna är med andra ord oändliga när det kommer till att bygga hålkameror. Och för att inte Lena ska känna någon begränsning i sin kreativitet har hon på kontoret tillgång till både verkstad och mörkrum.

Fel kan bli rätt

För den som ser en bild fotograferad med hålkamera kan resultatet säkert påminna en hel del om bilder från Instagram, där fotografen har använt olika filter för att ge bilden ett annat utryck. Men det finns samtidigt en stor skillnad mellan de olika sätten att skapa bilder, menar Lena.

– Ett Instagramfilter kan du flytta eller byta om du inte är nöjd. Med en hålkamera får du tacka och ta emot, det går inte att ångra några steg. Blir det fel så blir det.

Men en misslyckad bild behöver inte alltid vara det, i alla fall inte några dagar senare. Lena rekommenderar därför att du inte slänger bilden.

– Den kan vara rätt även om du först tyckte att den blev fel. Spara bilden och titta på den senare, då kan du få en helt annan upplevelse.

Svårt att fota på vintern

Innan jag och min kollega Bengt tackar för oss, följer vi med Lena ut för att se henne fotografera med hålkameran som heter »Say cheese!«. Det är en matlåda som byggts om till en kamera, där baksidan består av en kassett för storformatsfilm. Ute på ett närliggande torg ställer hon upp kameran på ett stativ, framför en staty. Hon exponerar bilden genom att under några sekunder dra undan tejpbiten som täcker för hålet. Men att vara ute med en hålkamera så här en grå­mulen decemberdag, är inget som Lenarekommenderar.

– Vintern är en jobbig årstid för att fota med hålkamera. Ett tips för nybörjaren är att börja testa i vår när solen kommer tillbaka.

Dessutom är det inte så smart att använda pizza­kartongskameran om det snöar. Den är ju inte väderskyddad och går helt enkelt sönder av fukt. Men billig är den, såsom de flesta hålkameror.

– Det här bygger inte på att man har en massa pengar. I princip är det utan kostnader, säger Lena.