Reportage
Med kameran mitt i lejonflocken
Först gick det inte alls. Den radiostyrda bilen med kamerariggen kördes in i flocken och 360-fotografen Martin Edström tittade med spänd förväntan mot lejonen. Hur skulle de reagera?»Det första som händer är att lejonen rycker tag i bilens däck och börjar dra och slita i dem. Plan A fungerade inte alls«, säger Martin om arbetet i Zambia.Men en itusågad oljetunna kom att spela en avgörande roll för den i dag unika filmen – där du kan befinna dig mitt bland vilda lejon.
– Från det att vi stiger av planet går det knappt 48 timmar till det att jag håller ett vilt lejon i tassarna, då vi hjälper forskarna i deras arbete. Jag landade och märkte från första sekund att här händer det grejer, berättar journalisten och fotografen Martin Edström.
Han och hans team befann sig i Zambia för att göra research inför ett kommande projekt, där de skulle undersöka förutsättningarna för att filma lejon på nära håll med 360-kameror. Teamet arbetade vid sidan av forskare från organisationen Zambian Carnivore Programme (ZCP), och det var dessa forskare som kastade Martin, Fredrik Edström och Erik Löfblad direkt in i verkligheten från första stund: Ett lejon i nationalparken hade fått en tjuvjägares snara runt halsen och behövde hjälp.
– Från flygplanet hoppade vi rakt in i bilen för att direkt hänga på i deras arbete. Det blev en helt surrealistisk upplevelse. Vi spenderade 48 timmar i jakten på det snarade lejonet och vi sov i bilen under bar himmel tillsammans med forskarna. För att locka fram lejonet hade de med sig en stor ljudanläggning, ur vilken de om natten spelade upp ljudet av en döende oxe. På så sätt lockade de fram lejonhannen med snaran – eftersom han var försvagad, och därför sökte sig till ljudet. En döende oxe skulle ha varit ett enkelt byte – vilket var lejonets enda chans, säger Martin.
När lejonhannen närmade sig forskarteamet sövdes det ner och forskarna kunde rädda djuret från snaran. Martin och Erik fick hjälpa till – alla händer behövdes för att flytta lejonet. Och medan Martin höll det snarade lejonet i tassarna insåg han hur den situation de just nu bevittnade var ett starkt bevis för den problematiska relationen mellan människor och lejon. »Här ska vi filma«, tänkte han då, »forskarna gör ett viktigt jobb och vi har möjlighet att komma lejonen nära«.
Nytt sätt att få uppleva lejon
Idén hade Martin tidigare presenterat för National Geographic, som kom att finansiera och beställa projektet. Tanken var att med hjälp av 360-kameror skapa en film där betraktaren kan befinna sig mitt i en flock av vilda lejon – öga mot öga. I alla fall få en upplevelse av det när man tittar på resultatet med ett par VR-glasögon.
– Jag jobbar numera nästan bara med 360 och VR (virtuell verklighet). Framför allt för att jag vill testa nya perspektiv. 360-video och VR öppnar nya dörrar, till ett helt nytt sätt att möta verkligheten i ett VR-headset. Massor av fotografer har ju fotograferat lejon, men en VR-film från en flock tillför något nytt. Det här är inte bara ännu en lejonvideo, utan ett nytt sätt för människor att få uppleva livet i en lejonflock inifrån, förklarar Martin.
Skyddade bilen med en oljetunna
Men för att filmen skulle kunna bli verklighet hade de ett problem att lösa, innan de kunde återvände till Zambia: »Hur får vi in en 360-kamera bland vilda lejon?«
– Någon typ av radiostyrd grej förstod vi att vi behövde. För vi kunde inte ställa ut en kamera och hoppas på att ett lejon skulle komma förbi.
Lösningen blev en radiostyrd bil på vilken en kamerarigg monterades. Mike Shepard, ingenjör på National Geographic, hjälpte till med att modulera om den lilla bilen för att den skulle passa ändamålet. Det tyckte Martin och hans kollegor var betryggande.
– Ingenjörerna på National Geographic har väl koll tänkte vi. Men det första som händer när vi testar den, är att lejonen rycker tag i bilens däck och börjar dra och slita i dem. Mike var övertygad om att det skulle fungera, eftersom de jobbat med liknande lösningar i Tanzania för att filma lejon. Men uppenbarligen var dessa lejon i Zambia något annat.
Plan A fungerade inte. Kanske såg bilen ut som en varelse, där hjulen liknade ben. Eftersom teamets högsta prioritet var att lejonen inte på något sätt skulle komma till skada eller äta upp något, fick teamet tänka om.
– Vad gör nu, mitt i Zambia? Vad har vi tillgång till här, som kan skydda kamerabilen ytterligare? Då hittade vi en oljetunna som vi sågade itu till hälften och som Mike lyckades svetsa fast på bilen. När lejonen för första gången fick möta den nya, nu bepansrade, bilen gick en av de tongivande honorna först fram till den. Det var över 40 grader, vi svettades och tänkte: nu gäller det. Om hon vill slita sönder bilen får vi packa ihop och åka tillbaka till Sverige.
Sakta gick honan fram och sniffade på kameran utan att röra något. Reaktionen var helt annorlunda från första gången, hon accepterade dess närvaro. Sedan backade hon sakta tillbaka.
Martin och teamet kunde andas ut.
– Det var ett fantastiskt ögonblick när allt äntligen fungerade. Stämningen hade inte varit på topp innan det.
Antagligen såg den nya bilen med oljetunnan inte längre ut som ett djur för lejonen och de lät den vara. De verkade i alla fall inte uppfatta den som något hot. Och ju mer teamet filmade med den desto mer vande sig lejonen. Ungarna var mest nyfikna till en början medan flockens alfahane aldrig tog någon notis om den radiostyrda bilen. Vid ett tillfälle lade han sig till och med mot den, så att teamet inte kunde rubba den.
– Att köra fram bilen rätt framför nosen på honom var inga problem, han brydde sig inte alls.
Ligger i framkant
Att dokumentera vilda djur i 360 var något nytt för Martin. Men han har tidigare gjort flera olika 360-filmer och VR-reportage som han både hyllats och vunnit priser för. För ett par år sedan fick han stor uppmärksamhet med den interaktiva berättelsen om Son Doong, världens största grotta som finns i Vietnam. National Geographic publicerade även detta på sin sajt och numera går han under namnet »VR-Martin« bland redaktörerna på den prestigefulla mediekanalen. Han är en av ett fåtal personer som levererar 360-material till National Geographic. Att Martin ligger i framkant inom ett nytt område råder det ingen tvekan om, vilket vi även här i Kamera Bild tidigare har skrivit om vid ett par tillfällen.
Steg upp halvtre på natten
Martin tillbringade en månad i Zambia, för att tillsammans med teamet få ihop det som i dag är en film på fyra och en halv minut. De följde en specifik flock: Mwamba One som bestod av 13 lejon.
– Den största delen av tiden gick åt till att försöka hitta lejonen i nationalparken. En av honorna hade en radiosändare, så ibland hittade vi henne och hela flocken – ibland bara henne. Totalt under en månad lyckades vi filma lejonen cirka tio dagar. Och vissa dagar låg de självklart bara och sov – eftersom det var över 40 grader varmt.
Redan klockan 02:30 på natten var det dags att stiga upp så att de var ute hos lejonen i fint morgonljus. Dessutom var det en mer behaglig temperatur runt klockan fem när de förhoppningsvis hade hittat flocken och börjat filma.
– Till slut lärde jag mig känna igen lejonen och kunde till exempel se att där ligger den unga hannen Gibson – huvudkaraktären i filmen – och hans mamma.
På säkert avstånd från djuren stannade de sin Land Rover som Martin hade köpt inför projektet (och som han senare donerade till forskarna när filmen var klar). Försiktigt lyfte de ned den radiostyrda bilen ur bakluckan, som de sedan körde mot flocken.
– Eftersom det är 360-film vill vi ju inte synas på bild, vilket vi i och för sig gör i två klipp. Men för det mesta satt vi på håll med kikare, medan någon styrde bilen in bland lejonen med radiosändaren. Den personen kunde även titta i en monitor – när den ibland faktiskt fungerade – och bestämma när kameran skulle börja filma. Sen var det mycket väntan. Lejon gör ju inte så mycket, och de klipp där de verkligen hände något, de kunde vi ha väntat på i timmar eller dagar. Ofta var det extremt odramatiskt.
Fram till klockan elva på förmiddagen filmade de, för att sen vila mitt på dagen när det var som varmast och då solljuset var för skarpt för att filma i. Vid tre började de filma igen, vilket de gjorde fram till sju på kvällen då de åkte tillbaka till forskarstationen. Där var de framme först vid nio på kvällen och kunde då få några timmars sömn – innan allt drog igång igen halvtre på natten.
– Genom min karriär har jag lärt mig att sova på konstiga ställen, och sov två timmar varje dag medan vi skumpade fram i Land Rovern. Det gällde att kila fast sig mellan metallstolparna där bak!
Med i bilen fanns förutom forskarna även en viltvårdare från nationalparken, som var med och fattade olika beslut – så att allt gick rätt till. Forskarna hade Martin ständig kommunikation med, eftersom de kände djuren väl.
Bråk mellan lejon och elefanter
En dag upptäckte de att en del av lejonen i flocken hade skilts åt från de övriga. Gibson och hans mamma drog sig längre och längre bort från resten av flocken – troligtvis på grund av att en ny, äldre hanne börjat gästa flocken. Den nya hannen ville göra plats för sin egen avkomma, och inte ha kvar Gibson i flocken. Det är vanligt att äldre hannar jagar bort lejonungar som inte är deras egna – och ibland rentav dödar dem.
– Här uppdagades en liten story som vi kunde använda i filmen.
En dag fick de även till ett riktigt »drömshot«, som Martin uttrycker det.
– Vi satt och filmade Gibson och hans mamma när vi ser några elefanter komma gående i solnedgången. Forskarna säger då att elefanterna, som hade ungar med sig, nog kommer att jaga bort lejonen. »Vi borde ta in kameran om elefanterna kommer hitåt«, säger de. Men jag tänker: »nej, vänta nu – nu kör vi, det här måste vi filma«. Innan resan hade vi fantiserat om att vi skulle lyckas placera kameran där någon typ av riktig action hände, vilket är extremt svårt i verkligheten. Hur ska vi få in en radiostyrd bil med en 360-kamera mitt i action bland vilda djur, liksom? Men här stod ju redan kameran på plats – och det fanns chans att filma ett bråk mellan lejon och elefanter.
Martin och teamet körde snabbt iväg, för att inte synas i bild – men lät kameran rulla. De hamnade då bakom en kulle och såg inte vad som hände.
– Allt vi ser är damm som yr i luften och lejonen som efter en stund springer iväg. När vi återvänder står kameran kvar, orörd. Det hade förstås varit synd om elefanterna hade trampat sönder den, men vi hade då fått ersätta den med en ny – vi var utrustade med flera, även en backup-bil.
Klippet blev så pass lyckat att det fick bli hela slutklämmen i filmen. Att se det med ett par VR-glasögon är dramatiskt, vittnar många av National Geographics tittare om: »Min man såg mig titta på den här filmen och blev så konfunderad att han var tvungen att undersöka hur jag mådde. Jag såg ut som en galen person men det var en underbar film! Värd allt snurrande!«, skriver Kylie på tidningens Facebooksida. Hon är en av över fyra miljoner som hittills har sett filmen.
Kamerorna blev överhettade
Kamerautrustningen som de filmade med i Zambia bestod bland annat av en GoPro Omni som har sex olika kameror riktade åt alla håll för att kunna skapa en sfärisk video i 360 grader. Varje kamera levererade video i upplösningen 2,7K – vilket i slutändan resulterade i en film med bra upplösning. Martin och teamet hade även gjort ett hemmabygge av tre stycken GoPro:s utrustade med ultravidvinkellinser – och det var faktiskt den kamerarigg de använde mest av allt.
– Det finns förstås större och bättre VR-kameror i dag, men vi behövde något som var litet och smidigt. En för stor rigg hade skrämt lejonen. Jag skulle kanske inte ha valt samma system om jag hade filmat något annat, men här var det ett måste.
Att arbeta långt ut på savannen i 43 graders värme medförde även en del problem, både för tekniken och för dem själva.
– Kamerorna överhettade emellanåt och vi hade även problem med mänsklig överhettning. Med min vanliga tur på expeditioner lyckades jag också dra på mig borrelia och lunginflammation under den här perioden.
Land Rovern fick dessutom punktering – ofta. Minst varannan dag. Därför hade de alltid två reservdäck med sig i bilen. En dag hade de redan monterat båda däcken när de fick sin tredje punktering. Då fick de vänta på att en annan bil skulle komma till undsättning. Värmen i kombination med tuff terräng gör att däcken lätt går sönder.
Och sen kom den där dagen då allt gick fel.
– Vi hade åkt ut för att filma Pala – Gibsons styvpappa som är antagonisten i filmen. Efter att vi hade gått upp mitt i natten och som vanligt kört i två–tre timmar ut i nationalparken märkte vi att vi hade glömt all mat – och dessutom glömt fylla på vattendunken. Det var bara att vända tillbaka, utan vatten hade vi inte klarat oss. När vi då körde över en flodbädd fastnade vi i sanden och blev tvungna att försöka gräva loss däcken. Dessutom gick bilens kardanaxel av, så vi kom ingen vart. Maximal otur, alltså.
Medan de satt fast i bilen och väntade på hjälp dök det upp en bekant varelse, cirka 300 meter bort.
– Då ser vi plötsligt Pala komma gående mot oss, nyfiken på vad som hände. Landrovern satt fortfarande fast – och nu låg en lejonhanne en bit bort och tittade på oss. Självklart blev det en liten känslig situation, eftersom vi inte ville ta några risker kring lejonen. Men till slut kom vi loss och fick köra hem.
En tung dag, tyckte Martin.
På forskarstationen bodde teamet i tält. Det var i början av regnperioden vilket resulterade i att det fanns gott om insekter.
– Första natten satt det en spindel stor som en handflata på min säng, en så kallad Kalahari Ferrari. Varje natt därefter spenderades lite i skräck för de här spindlarna. Och jag hade som en ritual innan jag gick och lade mig, att leta igenom hela tältet för att se så att det inte fanns några spindlar. Jag tittade överallt i varje hörn. Sen stängde jag myggnätet noga.
Det var i solnedgången som spindlarna kom fram, för att äta. Då var det »superaktiva«.
– Jag har bott i flyktingläger, rest på konstiga ställen och spenderar varje år minst mellan en och två månader i tält på olika jobb. Men jag hatar verkligen spindlar.
Martin såg det dock som terapi, vilket han å andra sidan inte behövde för ormarna som också kom fram då regnperioden drog in över lägret. Ormar har han inget problem med.
– Men det var en häftig upplevelse att ibland höra något som liknade dinosaurieljud utanför tältet, ungefär som i filmen Jurassic Park. Jag minns hur jag och Fredrik pratade mellan tälten för att lugna varandra medan flera stora elefanter gick förbi. Även om elefanter är fantastiska varelser kan det lätt bli farligt – minsta felsteg från deras sida kan bli livsfarligt för oss.
»Stitchade« till en sfärisk video
På forskningsstationen hade de även ett mobilt kontor i ett enkelt betonghus, där forskarna också arbetade. Varje dag var det någon i Martins team som stannade hemma för att arbeta med materialet de hittills samlat in och för att »stitcha«: sammanfoga kamerornas olika bilder till en gemensam sfärisk video. Det var först då som det gick att avgöra hur bra ett klipp var, när man kunde titta på det med VR-glasögon.
Allt som filmades skulle dessutom in i ett rigoröst backup-system där varje fil sparades på en bärbar hårddisk men även synkades mellan tre olika datorer. När de hade arbetat med ett klipp sparades det på ytterligare två nya backup-ställen.
Snabba klipp fungerar inte
Hemmavid fortsatte sedan processen med att »förfina stitcharna« och att bearbeta visuella felaktigheter som kan uppstå när man arbetar med 360-film.
Att gå in på djupet i detta enorma arbete låter sig inte göras i detta reportage. Men kortfattat handlar det till stor del om att sätta ut kontrollpunkter i respektive bild för att de sedan ska kunna sammanfogas. Detta görs bland annat i programmet Autopano Video Pro. Därefter jobbade de med filmen i Adobe-programmen Premiere och After Effects – där processen i stort liknade den för hur man redigerar vanlig film.
– Adobe har precis fått stöd för VR, så man kan slå på ett sådant läge. Man kan till och med redigera med VR-glasögon på sig, vilket kan vara vettigt i vissa lägen.
Även om mycket i slutarbetet påminner om vanlig filmredigering, finns det stora skillnader när det handlarom 360.
– Det är ju i grunden samma verktyg, men sättet att berätta och klippa på ser väldigt annorlunda ut. I 360-video och VR-film måste man ge användaren mycket mer tid för att utforska vad man tittar på. Det går exempelvis inte att ha snabba klipp, det fungerar bara inte.
Vill fokusera på hoten
Nu hoppas Martin på att de ska kunna åka tillbaka till Zambia, för att fortsätta arbetet och göra ytterligare filmer. Då vill han bland annat fokusera på hoten mot de utrotningshotade lejonen men även på att göra fler berättelser där betraktaren får befinna sig mitt i naturen, bland vilda djur såsom lejon – för att kunna uppleva dem närmare än någonsin tidigare.
Trots många hinder på vägen är Martin nöjd med vad de hittills har lyckats åstadkomma.
– Det finns en väldigt viktig seger mitt i allt detta kaos och tekniskt strul. Vi lyckades få in en 360-videokamera mitt bland en flock vilda lejon, och kunde följa dem för att skapa en helt ny typ av interaktiv dokumentär. Vi har gjort det möjligt för människor att möta Gibson och hans flock, öga mot öga, i ett VR-headset. Det känns fantastiskt, och är ett första trevande steg mot den framtida storytelling som jag är övertygad om kommer beröra människor på helt nya sätt.