Med trandans i sökaren – vid Hornborgasjön

Det har inte blivit många timmars sömn. Men nu är det dags. Jag smyger ned i köket för att göra iordning min matsäck, och hoppas att jag på vägen dit inte ska väcka hela vandrarhemmet som slumrar i djup sömn. Trots att klockan bara är strax före fyra på morgonen möter jag flera personer vid kaffekokaren.

Därför fotar Jan fåglar

Spänningen. ”Det finns likheter med jakt: du smyger, siktar och trycker av. Men den stora skillnaden är att vi inte dödar fågeln.” 

Tekniken. ”Vi är många, inte minst karlar, som är tekniknördar. Med fågelfotografering får du en anledning att köpa stora objektiv och fantastiska kameror.” 

Bildskapandet. ”För mig är det positivt och kreativt att skapa bilder.” 

Får vara ute. ”När du fotograferar fåglar får du frisk luft och lite lagom motion.”

Redigeringen. ”Om jag har fått med mig bra bilder hem som jag laddar in i datorn – då blir det roligt en gång till. Jag blir glad. Och det har aldrig tidigare varit så lätt att dela med sig av sina bilder som det är i dag.”

Förstoringar. ”Jag gör förstoringar av mina bästa bilder, för att visa på utställning.”

– Har ni sovit gott?, frågar jag lite käckt.

Svaren är genomgående negativa. Men energin finns där ändå – en förväntansfull spänning inför vad morgonen ska innehålla. Vi är på kurs i Tibro med fotografen Jan ­Gustafsson, som sedan många år har specialiserat sig på att fånga fåglar på bild. Att vi nu står här i arla morgonstund och brer våra smörgåsar är för att Jan har schemalagt avfärden till 04.30. Innan det ljusnar ska vi vara på plats vid Hornborgasjön och det som kallas för Trandansen. Redan kvällen före har han instruerat oss om att vi måste lägga beslag på »bästa hörnet« innan någon annan tar det.

– Jag vill ha lite mer än bara en himmel i bakgrunden, så att det händer något i bilderna. Det ska vara flygande tranor med miljö, har Jan förklarat och visat bilder av »hörnet« – det som ger möjligheter till mer spännande bildkomposi­tioner.

Ute är vägarna i stort sett helt öde. Men framme vid den välkända sjön råder det redan aktivitet, inte bara från tranorna som hörs ute i mörkret, utan även från flera fotografer som monterar sina kameror på stativ. Hörnet är dessvärre redan upptaget av en fotograf från Norge. Men vi intar snabbt platserna bredvid honom.

Vi är sex personer på kursen, där Carina Wiberg är en av dem. Hon ser sig själv som en »glad amatör«.

– Jag fotograferar för att jag tycker det är roligt. Det ska bli kul att testa det här med fågelfoto. Tidigare har jag bara fotat småfåglar hemma i trädgården.

– Men jag har hört att det är svårare med mindre fåglar, kontrar jag.

– Ja, det är väl därför vi har åkt till Hornborgasjön, skrattar Carina.

Successivt börjar nu landskapet att framträda medan ljuset anländer. Det vi tidigare bara har kunnat höra blir allt mer visuellt – det stora antalet tranor som efter ­nattens vila ute i sjön tar sig upp på de stora gräsängarna för att leta mat. Tranorna är inte riktigt lika många som veckan innan, menar Jan. Men omkring 12–13 000 ska han ha hört att beräkningen visar just nu.

Det är bara under en begränsad tid som tranorna mellan­landar här vid Hornborgasjön, på sin väg norrut från sydligare breddgrader. Med sig på resan har de en hel del »fans« som följer tranornas väg genom Europa, något som det stora antalet husbilar på parkeringen vittnar om. Trandansen är i dag en etablerad turistattraktion, som varje år lockar omkring 150 000 besökare.

»Fågelrackaren kan flyga iväg«

– Tranor finns det hur många som helst här. Det gäller att jaga bakgrunder, instruerar Jan oss kursdeltagare medan fåglarna börjar flyga allt mer över området.

Arne Innerström lyssnar och riktar sin kamera mot ett antal träd som står längre ned i slänten.

– Jag kommer nog göra mer fel än rätt så här i början. Men det är det bästa sättet att lära sig – av sina misstag, säger Arne.

Även Lasse Wiklund är ovan vid fåglar. Tidigare har det mest varit landskapsfoto.

– Men det är motiv som är stilla. Här kan ju fågelrackaren flyga iväg innan jag är färdig. Men det ska nog kunna bli något. Är en tiondel av bilderna bra så blir jag överlycklig.

Molnen gör bilden intressant

Det går snabbt nu. För varje minut blir det ljusare och det gäller att hålla koll på kamerans exponering. Bakom molnslöjorna framträder ett rosa sken när solen snart når över horisonten. Och medan den stiger dämpas ljuset lagom mycket av molnen, vilket gör Jan lyrisk.

– Ljuset i dag är riktigt fint. Med lite justering av färger i efterbehandlingen kan många bilder bli riktigt bra. Det är en snygg himmel. Hade det inte varit några moln hade det blivit ointressant. En fågel mot en knallblå himmel – man ledsnar på det till slut, säger Jan.

Alla i gruppen fotograferar koncentrerat, försöker hitta kombinationen av tranor i spännande formationer sam­tidigt som fåglarna ramas in av en vacker miljö. Det är inte enkelt, inser vi alla ganska snart.

– Fåglar är något av det svåraste du kan fotografera, de är så oberäkneliga, säger Jan.

Lasses förhoppning om att var tionde bild ska vara lite bättre än de andra, tycks efter en stund vara en alltför tuff målsättning. Men det spelar inte så stor roll för honom.

– Ett syfte är redan uppnått: jag har roligt – och det är huvudsaken, säger han mellan två seriebildstagningar.

Birgitta Kalb, som är på kursen tillsammans med sin man Owe Lundin, häller upp te i sin termosmugg.

– Nu när jag dricker varmt te inser jag att det egentligen är lite kallt. Först nu börjar jag frysa lite.

För henne och Owe är det inte fösta gången vid Hornborgasjön.

– Vi har varit här en gång tidigare vid soluppgången, men då hade vi inga kameror med oss. Det här var bättre, att se sig om, titta i kameran och komponera en bild. Jag tycker man ser allt det vackra mycket bättre på så sätt.

Viktigt att skärpan sitter

– Har du fångat något?, frågar jag Arne.

– Ja, det tror jag. Men hur skärpan ligger får jag kolla senare.

Inför morgonens fotografering har Jan betonat vikten av just detta: skärpan. Något av det allra första han gjorde på kursen var att visa hur en finjustering av autofokus går till, även kallad mikrojustering. Under en meny i kameran går det att korrigera detta, om ett objektiv inte placerar skärpan exakt där man önskar. Eftersom fågelfoto är förenat med små marginaler blir detta viktiga aspekter för att lyckas. Du måste kunna lita på din utrustning.

Ute i fält är det sedan följande autofokus som gäller för det mesta, samt korta slutartider. Grundregeln är att större fåglar går att frysa på längre tider, medan mindre fåglar som ofta rör sig betydligt snabbare kräver kortare slutartider för då går det rejält undan.

Jan har till exempel fångat en flygande berguv på 1/400-dels sekund medan en stenknäck på väg till fågelmataren krävde 1/8000-dels sekund. Inför dagens övningar vid Trandansen har Jan rekommenderat tider kring 1/400-dels sekund eller kortare på flygande tranor.

– Tranor är stora och flyger långsamt. De är lättfotograferade och här får kursdeltagarna chans på chans, vilket de behöver. Dessutom går det att få hyggligt bra bilder av tranor med enklare utrustning, säger Jan.

Hela fågeln behöver dock inte vara skarp, tycket han. Till exempel kan vingspetsarna ha lite rörelseoskärpa, vilket ofta bara förstärker känslan av att fågeln flyger. Men Jan är inte lika förlåtande när det kommer till en annan del av fågeln.

– Skärpan ska ligga på ögat!

Punkt. Slut.

Fotograferat fåglar i 25 år

Jan fotograferade fåglar redan som 12-åring. Men i vuxen ålder blev det inte lika mycket av detta under flera år, då barn och familjeliv kom emellan. Nu har han under de senaste 25 åren fotograferat aktivt, och sedan 2007 ägnat sig helt åt fotografering då han slutade arbeta som brandman.

– Jag ville bli en riktigt bra fågelfotograf och då kan man inte göra som alla andra. Därför gick jag med i flera fotoklubbar och lärde mig mycket av hur landskapsfotografer arbetar, något som jag sedan har försökt överföra på fågelfotografering. Jag jagar bakgrunder, där fågeln bara är en del av bilden. Det är min grej, berättar Jan.

Han skaffade stativ och trådutlösare samt såg emellanåt till att fotografera med spegeln uppfälld – allt för att minimera skakningar som kan göra bilden oskarp.

Planerar innan bilden tas

I dag är det framför allt två typer av bilder som Jan gillar. Dels rena actionbilder där han har fångat något som inte går att uppfatta med ögat – till exempel en rovfågel som tar ett byte. Och dels uppskattar han välkomponerade landskapsbilder med en fågel som intressepunkt, vilken leder betraktaren in i bilden.

Men Jan, som till exempel har haft flera utställningar och vunnit priser med sina bilder, vet att det krävs stora för­beredelser för att lyckas skapa intressanta resultat.

– Mycket av min fotografering är planerad fotografering. Jag har tänkt ut en bild i förhand och planerat för hur jag ska få till den.

Till exempel kan det innebära att han valt ut en plats vid en viss tidpunkt, för att sedan invänta fågeln. Ett till­vägagångssätt han nu sedan tio år tillbaka lär ut genom sina kurser i fågelfotografering.

– Förhoppningsvis får deltagarna med sig ny kunskap hem och nya bra bilder som de kan glädjas över.

Vilka kommentarer brukar du får höra efter en kurs?

– Att de har lärt sig mycket och att jag är tydlig och peda­gogisk. Att jag talar om vad som är dåligt också, för allt är inte bra. Jag försöker förmedla vad jag tycker är rätt och fel.

Vilka ska gå kursen tycker du?

– Alla som är intresserade av fågelfotografering. Det är bra att börja med en steg ett-kurs om man inte är så van, annars kanske det blir för svårt och man ledsnar. Får man med sig bra bilder hem ökar intresset.

Klockan har slagit nio och vid Hornborgasjön är det nu färre fotografer på plats, när det fina morgonljuset är över. Även vi börjar packa ihop våra saker för att bege oss tillbaka till Tibro där en tidig lunch väntar.

Carina är nöjd med morgonen, och har blivit mer van vid sin nya Canon 5D Mark IV.

– Jag har haft systemkamera tidigare, men inte någon sådan här avancerad. Nu har jag lärt mig mer om den.

– Hur tycker du det var att fota i dag?, frågar jag.

– Genom att lära mig fota fåglar blir jag nog bättre på att fota annat också. För jag blir absolut inte någon fågelfotograf, men det är utvecklande att gå kursen. Däremot får jag hjärtklappning när jag tänker på att vi nu ska ha genomgång av bilderna. Jag måste nog gallra lite först, säger Carina och tillägger efter en stund med ett leende:

– Men Jan är snäll.

Tusentals bilder att gå igenom

Gallring är precis det som står på schemat när vi återigen samlas på eftermiddagen. Jan visar hur han går tillväga för att sortera bilderna i Lightroom. Med hjälp av vita och svarta flaggor plockar han ut sina favoriter, som han sedan jobbar vidare med.

Nu får vi alla gå igenom våra bildskördar. För Lasse blev det över 1000 bilder.

– Det var första gången jag fotograferade med seriebildstagning. Jag har aldrig tagit den här mängden bilder ­tidigare.

Bredvid honom sitter Carina och inser att hennes utrustning har levererat.

– Jag har upptäckt att min kamera faktiskt kan ta bra bilder. Tidigare har jag tittat på bilder och undrat »hur lyckas fotografen?«. Nu inser jag att det till viss del spelar roll vilken kamera och vilket objektiv man har. För jag skulle kunna hålla på och fota hur mycket som helst med en sämre kamera och aldrig komma i närheten av något sådant här.

Jan har gett oss uppgiften att välja ut våra tre bästa bilder som vi sedan visar för varandra. Arne klickar fram en av sina och säger »den är tyvärr inte skarp«, vilket Birgitta kommenterar:

– Men det är en skön känsla i den, så det gör inte så mycket.

Framme vid Lasses dator imponeras hon av hur nära han har kommit en trana: »Hur gjorde du? Visslade du på den?«

– Haha, ja, den kom ganska nära till slut, skrattar Lasse som själv är nöjd med bilden:

– Jag ska nog pröva att göra en canvas av den här.

Sömn – sedan upp i ottan igen

Kursdagen börjar lida mot sitt slut. Med tanke på den ­tidiga starten känns det mer som att det gått två dagar sedan ­väckarklockan ringde. Nu gäller det att försöka varva ned och samla kraft, för imorgon är det dags igen. »04.30 – vi åker från vandrarhemmet« står det på schemat. En tydlig lärdom jag tar med mig är att fågelfotografering är inget för morgontrötta.

Eller så handlar det mest om att bestämma sig, för även Jan tycker det är jobbigt att gå upp tidigt förklarar han för mig.

– Hur många sådana här tidiga mornar gör du på ett år?, frågar jag.

– Det blir nog två gånger i veckan, så omkring 100 ­gånger på ett år, svarar han.