Mer film för dagens fotostudenter: ”Ett behov i yrkeslivet”

Ute till havs är vågorna ännu inte tillräckligt höga. Det regnar lätt och blåser måttligt, men det behövs mer av det senare för att vågorna ska byggas upp ytterligare. En titt i appen »Magic seaweed« får dock de fem tjejerna vid havsbrynet att hoppas på mer, prognosen utlovar större vågor framåt lunchtid.

»Vi börjar med att köra lite synkar«, säger Anna Bredberg som tillsammans med Julia Koch är på Torö nedanför Nynäshamn för att filma de tre andra tjejerna – surfarna. Och då har förstås vågor betydelse.

Anna slänger sig redan vant med filmtermer. Efter snart åtta veckor kurs i rörlig bild på Nordens Fotoskola, har hon och Julia börjat få in en viss rutin kring att berätta med ljud och bild. »Synk« är lika med intervju.

– Vi kommer sen att använda intervjuerna som »speak over« genom hela filmen. Det ska bli mer av en bra känsla genom filmen, inte så mycket reportage, förklarar Anna för mig samtidigt som vi går längs stranden och letar efter en bra miljö för synkarna.

»Vore det inte rätt nice vid trädet där, som ramar in lite« föreslår Julia för Anna som monterar upp stativet. Julia tar fram Sennheiser-myggorna och kopplar in dem i »Tascam:en«, en ljudinspelningsenhet. Filmar gör de sedan med sina DSLR-kameror, Nikon D4S och Canon 5D Mark III. För att spela in atmosfärljud monterar de även en Røde-mikrofon på en av kamerorna.

Det är mycket teknik att tänka på. Film är inte enkelt.

Och mer ska det bli, för Anna och Julia tänker sätta på sig våtdräkter och ta med sig en kamera ut i havet – monterad i ett vattenhus.

– Ska man filma surf får man väl gå »all the way«, säger Anna och Julia håller med:

– Ju mer energi och engagemang man lägger ned desto bättre blir det.

Enda problemet som hon ser det, är att deras våtdräkter kanske inte är tillräckligt tjocka. Så här en månad före jul är det inte många grader i vattnet, även om vintern samtidigt är hög­säsong för den här typen av verksamhet.

– Vill man surfa i Sverige är en vintervåtdräkt viktigare än en sommarvåtdräkt. Det är på vintern det är bäst vågor, säger surfaren Matilda Ahlberg.

Bredvid henne står Stine Olsson som plockar fram en termos med kaffe, något som surfkompisen Helena Grane inte tackar nej till.

Bäst att hålla värmen så länge det går.

Korta informationsfilmer

En vecka innan Anna och Julia filmar surf, möter jag dem på deras skola ute på Biskops-Arnö norr om Stockholm. Nordens Fotoskola hör till en av Sveriges mest välrenommerade fotoutbildningar, som i snart fyra decennier har format studenter till att bli skickliga bildberättare. Även om mycket på skolan kretsar kring stillbilden, har den rörliga bilden fått mer utrymme eftersom branschen efterfrågar det. Det är därför jag är här, för att ställa frågan: Är det rörliga något som kommer att bli allt viktigare framöver?

– Absolut, så är det.

Svaret får jag av Martina Iverus, dokumentärfilmare och dokumentärfotograf som är på skolan den här veckan för att leda momentet »informationsfilm« i kursen »rörlig bild med ljud«.

Hon fortsätter:

– Vi lever i en värld där de senaste tio åren har varit som en explosion för hur vi jobbar med bild och hur vi kommunicerar. De här fotograferna behöver inte bara kunna stillbildsberättande, utan även att berätta i filmform på olika sätt. Får de frågan »kan du göra en film, den ska vara 1:10«, då går det inte att svara »nej, då får ni ta in en filmare«.

Inte minst de korta informationsfilmerna är något Martina ser en allt större efterfrågan på, från till exempel olika företag som behöver synas med dem i sociala medier. Men den begränsade längden kräver ett annat grepp.

– Kan du berätta en historia på samma sätt när du lägger upp den på Facebook, som när du har gjort ett reportage på femton minuter? Nej, det kan du inte, för folk tittar inte på samma sätt. Det är nästa steg när du har lärt dig grunderna i att tänka film: hur gör du en berättelse för ett media där tiden folk tittar kanske är tio sekunder, sen svajpar de bort det. En klassisk dramaturgi bygger upp en berättelse, men i sociala medier behöver du ta det smaskigaste först. De ­första tio sekunderna är jätteviktiga, säger Martina.

Halva filmen görs vid klippningen

Det är dags för Anna och Julia tillsammans med Cornelia Jönsson att spela upp en första skiss på hur de har klippt ihop sin informationsfilm. Scenen är en bondgård som bedriver hållbart jordbruk och Martina ger feedback.

»I den där ganska vida bilden med korna, då skulle jag ha gått över till en tätare bild av grisar. För det blir svårt att klippa när det blir som en tablå av vida bilder«, är något jag snappar upp i samtalet mellan Martina och studenterna.

Till mig framhåller hon att de är »jätteduktiga«.

– Det är en stor sak att gå från att jobba med stillbild till att erövra inte bara filmandet utan även klippandet. Halva filmen görs ju där. Du måste pröva och göra misstag, för när du sitter och klipper upptäcker du »oj, det hade behövts lite närbilder här«. Nästa gång du går ut, tänker du därför mer på helbilder, halvbilder och närbilder – basic filmskola, förklarar Martina.

Vänta in att det händer något

Anna, Julia och Cornelia fortsätter klipparbetet. De har till imorgon på sig att bli klara.

– Det är snabba puckar här, säger Anna och förklarar närmare:

– Vi har två månader då vi lär oss allt om film, ljud, intervju och hur man klipper. Vi gör nyhetsinslag, personporträtt och informationsfilm.

Även om kursen är kompakt, uppskattar hon den.

– För mig kändes det väldigt lockande när jag sökte till skolan, att man även skulle få lära sig film. Det är många som vill ha film i dag, så det är skönt att vi lär oss det innan vi kommer ut och jobbar.

Är det rörliga lika viktigt som stillbilden?

– Många i klassen inriktar sig nog på lite olika saker, olika genrer, svarar Julia. Men om man vill jobba inom till ­exempel nyheter känns det självklart att kunna köra film också.

Vilken är den största utmaningen med film kontra stillbild?

– Att man måste bestämma sig. Man är så flyktig när man tar stillbilder, för det kan man vara. Men med film måste man vänta och vara lugn, säger Cornelia och fortsätter:

– Man måste vara mer fokuserad. Det går inte att flyga runt lika mycket, utan man måste bestämma sig för ett utsnitt och vänta in att det händer något där. Jag tror många till en början hade det flaxiga sättet att filma: »oj, det där är intressant« så går man dit och så »nähä, det var inte så intressant« och så går man till nästa ställe. Det går inte att klippa i ett sådant material.

– Vi får ofta höra att vi filmar som stillbildsfotografer, säger Anna.

– Och att vi filmar något som redan är stilla. »Det här är en fin bild«. Men under tio sekunder så händer det ingenting, tillägger Cornelia.

I skolans fotostudio riktar Emma Wallskog och Henrik Gustafsson Nicander in studioljuset mot en racket och en boll placerade på en vit fond. De ska ta några sista klipp­bilder till sin informationsfilm om sporten padel.

Samma fråga till dem: vilka är utmaningarna med film jämfört med stillbild?

– Det är svårare att få ihop allt. Dels ska du ha en bild, men det ska också finnas en rörelse och sen ska du ha med ljudet också. Har du dåligt ljud spelar det ingen roll hur bra bild du har, för då kommer man ändå bara att sitta och tänka på ljudet, säger Henrik.

Emma håller med:

– Ljud kan man upptäcka problem med i efterhand. Det har vi lärt oss. Därför är det viktigt att höra ljudet samtidigt som det spelas in, för att veta om det är för lågt, för högt eller om man hör fläkten i bakgrunden.

»Som det vi hör nu?« undrar jag apropå bruset i lokalen.

– Exakt. Det här skulle vara en mardröm.

Nu är förstås studion anpassad för inspelning, och fläkten kan stängas av.

En annan utmaning för studenterna är att de måste lära sig hantera filmandet i kombination med att samtidigt fotografera stillbilder, i alla fall på en nyhetsredaktion. Det budskapet fick de av bildjournalisten Anna Tärnhuvud när hon besökte skolan för att hålla workshop.

– Hon jobbar med rörligt och stillbild samtidigt, under samma projekt. Då är det hela tiden en avvägning: »nu händer det här, ska jag ta bilden eller ska jag filma – vad ska jag prioritera?«. Det är det vi måste lära oss, för att bli så ­kompletta fotografer för arbetsmarknaden som möjligt, säger Emma.

Henrik berättar att han sysslade med film redan innan han kom in på Nordens Fotoskola. Men då såg han inte bilden på samma sätt.

– Jag tar snyggare filmklipp i dag än vad jag gjorde innan, för jag har ett annat bildseende. Man har jättestor nytta som filmskapare av att vara en duktig fotograf, att kunna ta bra stillbilder.

Åtta veckor – knappt om tid

Jag möter ytterligare tre studenter: Anita Szava, Axel Hilleskog och Markus Vik. De sitter och slipar på det sista med sin informationsfilm om en lokal biograf. Efter att de hade visat en första skiss för Martina – fick de klippa om. Nu trycker de igång filmen ännu en gång, i programmet Adobe Premiere, och tycker att resultatet närmar sig det förväntade.

– Vi fick ändra ordningen lite. Vi går en journalistisk linje men de här infofilmerna ska vara lite säljiga. Och då blev det en liten krock kan jag tycka, säger Axel.

– Vi upplevde att det passade med det dokumentära för just den här biografen, eftersom den är så liten och så. Men i en informationsfilm är det jättemycket tänk på marknadsföring, för själva företaget eller föreningen, säger Anita.

Stillbilden var i första hand anledningen till att de sökte utbildningen, även om de är positiva till att också lära sig det rörliga berättandet.

– Film är kul, men det är kanske inte det vi gillar mest att göra. Det är svårt nu i början. Jag har lämnat in filmer som jag inte är helt nöjd med, det är mycket »trial and error«, säger Markus.

Axel håller med:

– Jag tycker det är lite som att börja fota från början, så som det var när man var ny med foto.

Men åtta veckor är knappt om tid menar Anita, för att lära sig bemästra filmtekniken:

– Om man jämför är det en så liten del av alla dessa tre år som vi går här, inklusive praktik. Men även när vi är ute på praktik räknar de med att vi ska kunna filma. Man be­höver förstås inte var proffs på det ännu, det är omöjligt att bli det om man inte har hållit på med video innan. Efter kursen måste vi själva fortsätta att öva, säger hon.

Ett behov i yrkeslivet

Jag bollar frågan vidare till Jonas Berggren som är utbildningsledare på Nordens Fotoskola: borde filmkursen vara längre, med tanke på efterfrågan från branschen?

– Ja, och det är det här som är hela problematiken: vad ska vi ta bort? Helt plötsligt blir tre år väldigt kort tid, svarar Jonas som har jobbat på skolan sedan tio år tillbaka.

Redan då hade de filminslag på utbildningen.

– Då var det av nyfikenhet – att känna av det mediet, och sedan har det utvecklats. Nu har det blivit mer av ett behov ute i yrkeslivet.

Eftersom Nordens Fotoskola är en yrkeshögskola (YH), följer de ständigt hur branschen ser ut. Det är en förutsättning för att de ska få fortsätta bedriva verksamheten – för att få YH-myndighetens godkännande. Därför har till exempel kursen i rörlig bild blivit längre, från sex till åtta veckor.

– Det skruvas hela tiden, säger Jonas.

När det gäller det rörliga, var ser ni attstudenterna kan jobba?

– Vi tänker nog ganska brett. Åtta veckor gör inte den ­perfekta filmaren men man får en ganska bra bas med kunskaperna härifrån. De räcker absolut för att till exempel jobba med rörligt inom dagspress. Jag skulle nog kunna säga att studenterna ofta kan mer än vad de som sitter på redaktionerna kan – till viss mån. Sen finns det alltid några studenter som blir väldigt »hookade« på att filma, »det är det här jag vill göra«. Och då kanske de fokuserar ännu mer på det efter utbildningen.

Jonas nämner några exempel på det. Som de tidigare studenterna Andreas H Nilsson och Gustav Hugosson, duon bakom Nils-Hugo Produktion som har gjort flera filmer. Bland annat den just nu aktuella dokumentären om fotografen Terje Hellesø som visas på SVT.

Efter avslutad utbildning på Nordens Fotoskola är det i dag mer än 85 procent som jobbar inom det som utbildningen avser.

– Sen är det inte alltid stillbild eller film, men det kan vara närbesläktat med bild. Och att vara frilans passar inte alla, man måste ha ett driv och tycka det är lite kul medsälj – vara utåtriktad, förklarar Jonas som framhåller att det är frilanslivet som ofta blir verkligheten för dagens stu­denter.

Hur svårt är det då att komma in på skolan, undrar jag. Något lättare än förr visar det sig.

– Generellt har söktrycket minskat, men tufft att komma in är det väl alltid. Vi har drygt två sökande per plats, det vill säga att vi brukar landa på över 40 ansökningar. Förr i tiden var det 100, men då var det ganska lätt att plocka bort 30 av dem som inte ens hade koll på vad den här utbildningen var för något, säger Jonas.

Han menar att kvaliteten på de sökande har ökat, inte minst för att de flesta redan har gått en förberedande fotoutbildning på till exempel folkhögskola.

Har ni något moment i ansökningen som är rörligt?

– Där är det stillbilden som står i fokus. Men det har kommit upp, om vi inte borde ta in det rörliga även i ansökningen. Vi har inte implementerat det, men det har varit på tapeten, berättar Jonas.

Sju grader i vattnet

Tillbaka till Torö och studenterna Anna Bredberg och Julia Koch. De turas om att bege sig ut bland vågorna för att fånga filmklipp av surfarna. Däremellan filmar de från land, även med en drönare.

Solen tittar då och då fram genom molntäcket. Men vattnet är förstås lika kallt ändå, omkring sju–åtta grader tror Julia när jag frågar.

– Jag fick minst tre–fyra sådana där som kändes som »brain freeze«, när hela huvudet täcktes av vatten.

– Jag hade inga handskar, så jag blev lite röd om händerna. Det var sjukt hur snabbt det gick, säger Anna.

Surffilmen gör de som ett avslutande och mer fritt projekt i kursen med rörlig bild. Mycket av vad de har lärt sig under de senaste två månaderna ska finnas med när filmen redovisas, även sådant som synopsis och manus. Detta enligt kursbeskrivningen. Men gick det att tänka på kompositionen ute bland havets vågor, undrar jag.

– Det var lite svårt att se genom plasten på vatten­huset. Och man var tvungen att komma väldigt nära surfarna ­kändes det som, för att få en schysst komposition, säger Anna.

– Jag kan inte säga att det är stabilt. Det är extremt skakigt, fyller Julia i.

Men ni har ändå gått »all in« skulle man kunnasäga. Kommer ni att imponera när det är dagsför redovisning?

– Vi ska inte säga för mycket innan vi har kollat igenom allt, svarar Julia och Anna fortsätter:

– Men vi har haft väldigt roligt i alla fall, och vi känner båda att det är den här typen av foto och film som vi vill hålla på med.

– Så det här är också för vår portfolio och vår framtid inom fotoyrket, avslutar Julia.

Här kan du läsa mer om utbildningen på Nordens Fotoskola.