Sthlm Bird: Söker nya perspektiv

Klockan är nio och gatorna är än så länge ödsliga den här söndagsmorgonen. Christoffer Skogsmo lägger ned sin ryggsäck på asfalten och plockar fram en DJI Mavic Pro Platinum. Vi befinner oss vid Östermalms Saluhall, den tillfälliga som är uppförd på torget medan den anrika hallen bredvid byggs om. Det är Christoffers arbetsgivare, arkitektkontoret Tengbom, som har ritat den nya byggnaden. Därför vet han att taket ska vara intressant med ett antal triangelformer. På Tengbom är han art director och fotograf, men den här morgonen möter jag honom i rollen som drönarfotograf.

I normala fall brukar Christoffer leta upp spännande motiv genom att använda sig av Google Earth, vilket han tycker är ett praktiskt verktyg.

– Det är lite sport att sitta vid Google Earth och zooma in på olika platser. Då kanske jag hittar något konstigt ställe, där jag i vanliga fall inte brukar vara, säger Christoffer.

Och även om det är platser som ligger i hans närhet, blir perspektivet alltid något annat uppe i skyn.

– På ett ställe hittade jag ett runt hus, vilket jag inte kunde se när jag var där – men det såg jag uppifrån.

De annorlunda fotovinklarna gör att Stockholm »ser ganska häftigt ut«, som Christoffer uttrycker det. Resultaten visar han upp på sitt nischade Instagram-konto »Sthlm Bird«, där alla bilder är fotograferade i staden och alltid från ovan. För en del betraktare får bilderna dessutom en extra stark betydelse.

– Jag har fått frågor från folk som vill köpa bilder, som skriver »jag bor i det där huset, kan man få köpa en print?«. Det är roligt när folk tycker bilderna blir personliga för dem.

På Östermalms torg fäller Christoffer ut drönarens armar med de fyra propellrarna, och placerar farkosten på marken. I kontrollenheten, varifrån allt styrs, monterar han en mobiltelefon som visar drönarens bildutsnitt. Snart hörs ett surrande ljud – flygturen har startat. Färden kontrollerar Christoffer med hjälp av två spakar, emellanåt trycker han till en av dem för att fånga en bild.

Vad är det för typ av bilder du letar efter?

– Jag tar ganska många bilder, vilket kanske blir lite jobbigt i efterhand när jag redigerar. Jag letar efter geometrier på något vis, det tycker jag alltid är kul, säger Christoffer och fortsätter:

– Men jag tycker samtidigt att man är lite frånkopplad från själva fotograferingen, om man jämför med att fota med en vanlig kamera som man håller i. Här står jag på marken och tittar på en skärm, med kameran uppe i luften.

Du har lite distans?

– Ja, precis. Bilderna skapas mycket mer i efterhand – i Lightroom. Det är där jag ser detaljerna.

Därför fotograferar Christoffer rikligt med bilder, för att senare upptäcka vilka som verkligen håller. Att avgöra det på plats tycker han är svårt, även om han i skärmen ser vad han fotograferar.

– Det är lite själlöst, säger han om själva drönarfotograferandet.

Är i flygplatsens kontrollzon

Farkosten svävar nu högt över oss och når snart maxhöjden på 120 meter. Det är den högsta tillåtna, om man flyger utan tillstånd. Just på den plats där vi befinner oss är det egent­ligen för högt, eftersom vi står inom kontrollzonen för Bromma flygplats. I stort sett hela Storstockholm tillhör denna zon, och då är det bara tillåtet att flyga upp till 50 meter om det görs minst fem kilometer från landnings­banan. Men eftersom Brommas flygtrafik startar först klockan 11.45 på söndagar är den högre höjden godkänd fram till dess – det har Christoffer undersökt.

Han är noga med att följa alla bestämmelser.

– Det är bra att det finns regler och det är viktigt att följa dem också. Att flyga drönare är så himla tillgängligt, om folk då gör saker man inte ska göra kommer lagarna bara ändras till det sämre. Det blir en konsekvens tror jag.

Samtidigt tycker han att reglerna ibland är svåra att begripa.

– Det är ganska meckigt att förstå allting. Man kan säga att det står tydligt i lagen vad som gäller, men hur ska man tolka den?

Ett exempel är det säkerhetsavstånd som krävs för att få flyga över människor, men någon specifik höjd anges inte.

– Jag gör givetvis så gott jag kan för att följa reglerna. En gång tog jag en bild på Sergels torg, som jag fick jättemånga kommentarer om: »den här bilden får du inte ta« och sådant. Det finns många kommentarstroll som vill sätta dit en, men då hade jag varit uppe klockan åtta på morgonen en helgdag när det nästan inte var någon på torget.

Det händer även att folk kommer fram till Christoffer och har synpunkter.

– De kan vara lite småskeptiskt nyfikna, och det ska man självklart vara. Då är det bra att kunna avväpna genom att dra några regler.

Bör man som drönarfotograf vara påläst?

– Det är väl bra. Jag läser löpande lagar och regler för att hålla det fräscht i minnet.

Mättade bilder

Christoffer landar drönaren, han känner sig nöjd på den här platsen. Vi tar tunnelbanan ett par stationer och kommer fram till Kungliga Tekniska högskolan. Solens strålar ger nu skarpa skuggor, vilket syns i det lilla trädarrangemanget framför byggnaderna. Grenarna skapar som ett mönster över stenplattorna – något som Christoffer fotograferar med drönaren hovrande på låg höjd. Linsen är riktad snett framåt för att ge lite djup.

– Det är lätt att ta uppifrån och ner-bilder, rakt vertikalt. Då gör man det ganska lätt för sig, alla gillar det. Men jag försöker också utmana mig själv lite. Det är som med all fotografering, djup ger bra bilder och rakt uppifrån kan bli ganska platt.

Men ändå är det många som gillar det. Vad beror det på?

– Jag tror att Instagram fungerar så, man vill ha något man har sett förut – något som gör att man hinner förstå bilden på två sekunder. Sen går man vidare.

Christoffer gillar även att dra upp mättnaden i sina ­bilder, när många väljer att göra tvärtom.

– Man ser i dag ofta ganska omättade bilder. Men jag tycker det är kul att ha mättnad i bilderna. Det finns förstås begränsningar med kameran och även årstidmässigt hur mycket färg jag kan få.

Generellt är det i hans drönarbilder två färger som är vanligare än de andra: gult från mark och hus och blått från skuggor. Och det är nästan bara stillbilder som gäller för Christoffer när han är ute med drönaren.

– Jag tycker inte den levererar jättebra film faktiskt. 4K i alla ära, men det blir väldigt grynigt.

Batteriet på väg att ta slut

Vi avbryts helt plötsligt av ett skarpt pipande ljud från kontrollenheten. »Low battery« står det på skärmen.

– Jag har en fjärdedels batteri kvar, och då är det samma batteri som jag flög med på förra stället. Nu har jag drönaren väldigt nära, så jag kan flyga hem den direkt.

Vad händer om du inte tar ned den innanbatteriet är helt slut?

– Jag vet inte, jag har aldrig provat faktiskt. Men den ska ha någon form av autolandningspryl i sig.

Du flyger mest manuellt? Inte med någraautomatiska funktioner?

– Jag har testat att den flyger efter mig när jag cyklar, vilket är roligt. Det är väldigt coolt att den kan göra en massa saker, men för mig finns egentligen inte behovet – jag ser den mest som en kamera.

Christoffer utmanar inte ödet i dag och låter därför drönaren gå ned för landning. Sista biten sjunker den sakta mot marken. Drönaren är utrustad med sensorer som känner av sin omgivning, så att den inte landar för hårt.

– Det enda jag tänker på är att vända drönarens rumpa mot mig, så att det inte blir att jag svänger åt höger och så åker den åt vänster. Jag försöker backa in den mot mig, så att vänster och höger blir samma som för mig.

Är det svårt att flyga med en drönare?

– Den här är väldigt stabil. I och med GPS-systemet kan den stå still och hovra i luften. Många tror att det är svårt att flyga med drönare, för de har köpt någon 400-kronors-­variant. Och de är jättesvåra, för om du med en sådan ­släpper kontrollen kommer den att driva bort. Men med den här behöver du inte kunna någonting förutom reglerna. Det är egentligen ganska enkelt.

Christoffer började flyga på allvar i början av 2018, när reglerna för drönarflygning lättades i Sverige och bland annat tillät flygning i kontrollzoner. Innan det hade han emellanåt tagit sig utanför stan för att flyga, då med en DJI Spark.

Brännvidden i Google Earth

I sin mobil letar Christoffer nu fram nästa plats på vår drönarpromenad. »Känner du till Uggleviksreservoaren?« frågar han mig och visar en betongkloss som ligger insprängd i skogen. Ingen av oss har varit där, men eftersom vi är i närheten av Lill-Jansskogen där klossen ligger, beger vi oss dit. Google Earth har återigen kommit till användning – ett verktyg som Christoffer även har lärt sig läsa av på bästa sätt.

– Google Earth är också en kamera, men brännvidden stämmer inte överens med drönarens objektiv. I Google Earth kan jag se hur högt upp jag är, så jag har försökt hitta vilken höjd som stämmer bäst överens med kameran i drönaren. För många gånger har det hänt att jag har sett ett hus i Google Earth som jag har velat fota i sin helhet, men så har inte det gått att göra på tillåten höjd.

Med andra ord: om Christoffer undersöker platser i Google Earth på en viss höjd, till exempel 300 meter, vet han vilken höjd den på ett ungefär motsvarar med hans drönare.

Flyger inte när det är mörkt

På väg upp mot reservoaren möter vi en grupp joggare som tycks ingå i ett arrangerat träningspass. De är säkert minst ett hundratal, alla med olika färgglada löparkläder.

– De hade ju varit fina att fota, apropå färg, säger Christoffer som inser att han inte kommer hinna få upp drönaren innan situationen är över.

En drönare är kanske inte den optimala utrustningen för att fånga snabba ögonblick – i alla fall inte oplanerade sådana. Att fotografera byggnader passar sig bättre.

– Det är ganska meditativt. Man tar sina bilder och kan ta ganska god tid på sig, objekten flyttar inte på sig. Ibland kan det komma en bil eller ett tåg, men annars är det ett ganska metodiskt sätt att jobba.

Uppe på en liten bergknalle i närheten av reservoaren skickar Christoffer återigen upp sin drönare. Här finns det gott om träd, så det gäller att inte flyga in i dem.

– En gång flög jag in i några grenar på ganska låg höjd. Då började drönaren morra och ramlade ned. Men som en katt fångade den upp sig själv precis innan den landade. Jag fick byta ut några propellrar, men det var allt. De är ganska sköra och blir lite kantstötta med tiden.

Att det värsta kan hända, är något han alltid tar med i beräkningen.

– Det är säkert bara en tidsfråga innan det händer något – att jag kanske kör ned i vattnet. Men jag försöker vara försiktig med grejorna.

Han har inte heller flugit med den när det är mörkt, ­vilket skulle vara en ännu större utmaning. Men främsta orsaken till att han undviker mörker handlar om bildkvalitet. Han tycker inte att den här drönarens sensor håller för att ta bilder i skymning.

Andra tuffa scenarier är då det regnar eller snöar. Kraftigt snöfall gör att det inte finns mycket att se när drönaren kommer upp en bit. Vätan är inte heller bra för den här typen av utrustning. Starka vindar rekommenderas inte heller, då drönaren kan få svårt att behålla stabiliteten i luften.

– Det blåser ofta mer där uppe än vad det gör på marken där man står. Den sa till vid högskolan att det var stark vind, det säger den i och för sig ganska ofta. Den varnar om allt möjligt hela tiden. Man är lite i händerna på den här lilla varelsen. Det är egentligen helt otroligt att det överhuvudtaget fungerar.

Blir mer foto i vår

Christoffer flyger runt den stora betongklossen och tar en del bilder, men han är inte riktigt nöjd. Årstiden gör att både byggnaden och naturen runt om har samma färg­nyans – det saknas kontraster. Han tror därför han gör ett nytt besök senare i vår, när det grönskar mer. Men han är ändå nöjd över att ha kommit ut den här morgonen.

– Det kan nog bli några bilder. Under vintern har jag inte fotat så mycket för det har varit dåligt väder, kallt och mörkt – och lite tråkigt ljus. Men jag har hela tiden tänkt att jag måste ta mig ut.

Kanske blev den här soliga morgonen som en nystart för Christoffers stockholmsfågel. Våren tycks hur som helst vara i antågande, och med den säkert många tillfällen till att flyga och fotografera med drönaren.

Se fler bilder: instagram.com/sthlmbird