Fotografiska effekter som säljer en bok

På golvet längs med väggarna i källarlokalen står flera bilder, utskrivna i stort format på metall. På en bild syns en död människa under vattnet och i en annan patronhylsor i en sardinburk. Bilderna har för ett tag sedan hängt på en utställning i Stockholm, där Eva Lindblad visade ett urval av sina fotografier – alla skapade för att pryda omslag till böcker. Nu är utställningen nerplockad och vi står i Evas ateljé i Bandhagen för att diskutera hur bilderna lockar oss att läsa böcker. Och hur omslagen samtidigt säger något om innehållet, utan att avslöja för mycket.

– Är det en bild som skildrar en händelse i boken måste den illustrera något från det första kapitlet. Annars får det bygga mer på känslor, förklarar Eva medan vi tittar på hennes bilder.

Sedan 2007 har hon ägnat en stor del av sin tid åt att fotografera bokomslag. Så här långt har det blivit 80 stycken. Och de flesta gör hon i samarbete med sin man Niklas Lindblad som är bokformgivare.

– Många av bilderna står inte för sig själva, de måste fyllas på med text, säger Eva.

Först när de olika elementen har sammanförts är omslaget komplett. Därför visade Eva under sin utställning även de färdiga omslagen, vid sidan av fotografierna. När betraktaren läser titeln och samtidigt ser bilden – det är då alla bitar faller på plats. Till exempel som med Mons Kallentofts bok Vattenänglar, där en kvinna med stora vita tygstycken livlöst sjunker ner i vattnets djup. Titeln kopplar vi ihop med kvinnan som associeras till en ängel. Att hon inte lever förstärks i bilden av det röda tyget, som illustrerar blod.

– Det är egentligen lite tråkigt med effekten blod, men den behövs ibland. I det här fallet så blir det mer subtilt, säger Eva.

Undviker filmblod

Blod säljer, därför finns den ingrediensen ofta i Evas bilder. Men hon vill helst undvika att ta hjälp av filmblod om det går att lösa på annat sätt. Med omslaget till Vattenänglar så blev det mer effektfullt med ett rött tyg. Dessutom är hela undervattensscenariot dramatiskt i sig självt.

– I det första kapitlet av boken så är det ett par som drunknar i en jacuzzi. Jag funderade först på att fotografera i en sådan, men det fungerade inte.

Valet föll istället på ett badhus och med kameran instoppad i en undervattenspåse.

– De är lite besvärliga att jobba med, men det var ju inget stormigt hav jag skulle ner i. Modellen är en kompis till mig, som fick ta djupa andetag innan två dykare drog ner henne under ytan. Själv hade jag en dykare som knackade mig på axeln om jag glömde att andas. Det var en säkerhetsgrej eftersom jag inte har något dykarcertifikat.

Eva tog över 500 bilder i vattnet. Det var många faktorer som skulle stämma innan hon fick till det.

– Jag visste ungefär hur jag ville ha modellen men sen var det svårt att veta hur tyget skulle forma sig i vattnet. Det hamnade till exempel framför modellens ansikte vid flera tillfällen.

Att fotografera under vattnet innebär ofta att bilden blir mer oskarp, men det kan vara något att ta tillvara – som en snygg effekt.

– I det här fallet är bilden dessutom skarpare i original. Men författaren var rädd att det skulle bli för vackert så vi skitade till den ytterligare i efterbehandlingen.

Omslaget görs tidigt

Innan Eva fotograferar ett omslag så försöker hon läsa boken. Men det händer att det bara finns ett synopsis att tillgå, framför allt med kända författare där förlaget redan innan boken är skriven vet att den kommer att sälja.

– De stora förlagen har långa arbetsprocesser och omslaget görs ofta tidigt. Om en bok ska ges ut våren 2014 så måste omslaget vara med redan i höstens bokkatalog. Jag kan vara ganska trött på en bild när väl boken kommer ut, säger Eva med ett skratt.

Hon arbetar för flera av de stora förlagen i Sverige, trots det är budgeten ofta begränsad.

– Det finns inte så mycket pengar för omslagen, så jag använder mig av familjemedlemmar eller vänner i bilderna. Men den ekonomiska begränsningen tycker jag bara stimulerar mig till att vara mer kreativ.

Idéerna arbetar hon fram tillsammans med Niklas. Även förläggaren finns med i diskussionen som ibland har egna tankar om hur boken ska se ut.

– Om förlaget inte gillar resultatet så får jag göra om. Därför är det bra om man har förankrat idén hos dem på ett tidigt stadium. Det gör jag genom att visa skissbilder. Till exempel med Vattenänglar satte jag ihop en mix av bilder som visade vilken känsla jag ville att bilden på omslaget skulle ha.

Måste synas i frimärksformat

Det händer även att ett omslag måste göras om på grund av att boken byter namn. Eller för att omslaget inte är tillräckligt tydligt i frimärksformat.

– I dag måste det gå att se ett omslag i rullistorna för de olika boksajterna. Det är tråkigt att ha den begränsningen, men om bilden inte syns där så säljer boken inte.

Det kommersiella är A och O när det kommer till att fotografera bilder för bokomslag. För Eva har det blivit något hon tar hänsyn till nästan omedvetet. Hon vet vad som fungerar, eller snarare inte.

– Förlagen vill oftast inte ha omslag som känns för litterära. De får inte vara snälla och vackra, vilket kräver mer av betraktaren. Utan de måste snabbt nå betraktaren och göra den nyfiken på boken.

Det har länge funnits en trend av ganska mörka omslag. Därför skulle en bok som går mer åt det vita tydligt sticka ut i hyllan.

– Men ofta är förlagen rädda för vitt. Gissningsvis är det för att böckerna blir smutsiga av folks fingeravtryck. Det är synd, för de skulle verkligen synas bland dagens murriga omslag.

Polisen sköt sönder boken

Vi tittar på fler av Evas omslag. Många är ganska diffusa där människorna i bilderna inte syns så tydligt. Som läsare ska du kunna bilda dig en egen uppfattning av hur karaktärerna ser ut. Men en serie böcker som Eva fotograferat skiljer sig från mängden – Stefan Tegenfalks kriminaltrilogi där karaktären Jonna de Brugge tydligt syns på omslaget.

– Författaren hade en tydlig bild av hur hon såg ut. Med de böckerna har jag arbetat med »karaktärsporträttfotografering« i studio som sedan har klippts in i olika miljöer.

Bilderna finns förutom på böckerna även på Stefan Tegenfalks hemsida (www.stefantegenfalk.com) där det går att läsa mer om karaktärerna och titta på bokvideos, ungefär som en reklamsajt för en film. Att bokbranschen tar till nya grepp är tydligt.

– De finns de som menar att hårdbandsböcker är på väg att bli ett samlarobjekt. Ibland kan jag tänka »är jag helt inne på fel bransch«, men samtidigt så behövs det omslag oavsett media – även om en bok bara finns som ljudbok eller digitalt i en Ipad. Med det digitala kommer det troligen bli så att det behövs fler bilder, till exempel med en bild inför varje nytt kapitel. För även om man läser för att skapa sig en egen bild av historien, så är det väldigt mycket i dag som är visuellt.

På bilderna till Tegenfalks böcker bär personerna kläder från polisen och har skjutvapen i händerna. Flera av Evas omslag kräver att hon fixar rekvisita innan hon kan fotografera. Ett vapen är alltid en attrapp, men kläder har lånats från polisen.

– En gång hjälpte de oss även med att skjuta hål i en bok som jag sedan skulle fotografera till ett annat omslag.

Och trots att vapnen är attrapper så ser de ju ändå äkta ut. När Eva fotograferade Liam Norbergs senaste bok Sökarnas tid fick hon sätta upp skyltar om att fotografering pågår. Där syns en ung kille med ett automatvapen i händerna.

– Omslaget skulle vara en variant på U2:s omslag till skivan Boy. Vi fotograferade vid Karlbergs station i Stockholm och jag hade ringt polisen innan så att de visste att vi fotograferade.

Vid något tillfälle har Eva råkat ut för att privatpersoner har reagerat, därför är hon numera tydlig med att fotografering pågår.

Använder helst dagsljus

Eva har ofta en vecka på sig att fotografera ett omslag. Då kan hon ha haft en idé i bakhuvudet som har fått gro ett tag. Och när hon väl hittat miljön och vet vilket ljus hon ska använda så går det ofta ganska snabbt. Som med boken Som om hösten kom på sommaren av Jan Henrik Nielsen. Till den hade hon hittat en övergiven väg i närheten av hennes bostad.

– Ofta finns miljöerna med rätt känsla ganska nära en, det gäller bara att se dem. I den här bilden har jag använt mig av mina döttrar, men de har inte så stort tålamod. Därför fick jag arbeta snabbt så att de inte tröttande, jag tog säkert inte ens över 30 bilder.

Men när hon arbetar med ett stilleben kan det ta längre tid.

– Då är det lätt att fastna i småpillet. Även de enklaste fotograferingarna tar ofta längre tid än man tror.

I ateljén har Eva studioblixtar och olika fonder, men helst använder hon sig av dagsljus – även när hon arbetar i studion. Vi tittar på en blodig hand till boken Mörka domäner av ValMcDermid. Den bilden är tagen i Evas studio med enbart ljus från fönstret och upplättningsskärmar runt om handen.

– Jag försöker oftast jobba väldigt enkelt, jag är inte så mycket för att kånka på en massa utrustning.

Och när hon tar författarporträtt så blir det nästan alltid med hjälp av dagsljuset.

– Det blir mer levande när man hittar miljö och ljus på plats, dessutom blir det ett bättre möte med personen.

En del porträtt är tänkta för omslaget, framför allt när det handlar om biografier. Eva gör dem helst i svartvitt, även om förlagen gärna vill ha färg.

– Men när de ser de färdiga bilderna så tycker de ofta att svartvitt blir snyggast. Det viktiga när jag fotografer de här porträtten är att gå på min intuition och tänka nytt ifall grundidén inte känns rätt. Till exempel som med biografin om Gösta Ekman, där förlaget först ville att han skulle titta in i kameran. Men det blev en bättre bild när han tittade uppåt, en liten förändring som ändå ändrade hela intrycket. Det gäller alltid att ta olika alternativ, säger Eva.

Eva Lindblad

Ålder: 42 år

Bor: Örby utanför Stockholm

Familj: Mannen Niklas Lindblad och barnen Saga, Tindra och Yrsa.

Gör: Porträttfotograf med inriktning mot bokbranschen.

Utrustning: Nikon D3s, blixtar från Elinchrom.

Webb: www.1001bild.se