Therés Stephansdotter Björk fotade livet på turné

Jag förvånades över att det var så mycket som var så tråkigt. Det är väldigt mycket väntan och dötid. Men samtidigt var det så klart väldigt roligt också, berättar hon. Vi sitter på Hotell Hellsten i Vasastan i Stockholm, en plats dit hon gärna går för att intervjua eller fotografera artister.

Therés Stephansdotter Björk

Bor: Göteborg

Ålder: 34 år

Gör: Fotograf, chefredaktör och för­fattare.

Utrustning: Canon 5D Mark II, 16-35, 70-200, (dagen innan intervjun hade Therés tyvärr blivit bestulen på en stor del av sin utrustning och vad hon skulle köpa för nytt var inte helt klart). 

Webb: stephansdotter.com, rocksverige.se

– Här har jag fotat och den där stolen har jag haft med i en bild, säger hon och pekar på delar av möblemanget när vi går genom ett av rummen i hotellets entré. Hon har bott i Göteborg de senaste åren men har bott i Stockholm tidigare och nu är hon ofta här på jobb.

Fotografer i familjen

Therés har arbetat som fotograf i ungefär tre år, men som hon säger själv »det finns nog inte något kreativt jag inte provat på«. Hon hade tidigare fotograferat i andra yrken och på fritiden, men det var först för tre år sedan som hon började satsa ordentligt på fotografi. Och det var kanske inte så konstigt eftersom hon är den fjärde generationen fotografer i sin familj.

– Min bror är också fotograf och jag tänkte väl alltid att foto var hans grej, att jag skulle göra något annat. Men efter ett tag så fastnade jag också för det, berättar hon.

Med den familjen har så klart kameror och bilder alltid varit närvarande under Therés uppväxt.

– Jag hade hört någonstans att det ska ta tre år att få igång en verksamhet, så jag tänkte att jag ger det här tre år så får vi se. I början handlade det bara om att överleva, men nu har jag så smått börjat kunna leva på det. Det är två olika saker, säger hon med ett skratt.

Förutom att vara fotograf driver hon även sidan Rocksverige.se och intervjuar många artister.

Bokplaner

Therés hade haft planer på en bok ett tag innan just det här projektet kom till, men inte riktigt haft någon direkt plan för med vem eller vilka hon ville göra den. Men för att få till det här första projektet krävdes det mycket jobb.

– Jag började med att kontakta deras management, se till att de gillade mina bilder och arbetade mig till att få tillgång till bandet och möjlighet att göra bilder och videomaterial som managementet sedan kunde ta del av. Så höll jag på i två år och efter lite diskussioner tyckte de att en bok kunde passa Opeth, förklarar Therés.

För de som inte känner till Opeth så är de ett svenskt band som spelar hårdrock (eller progressiv heavy metal om man ska vara lite mer noggrann). I sin genre är de välkända och turnerar över stora delar av världen.

Det Therés ville göra var att visa bilder på det som ingen annan får se. Att kunna visa delar av något som nästan kan ses som en hemlig värld. Det som händer när bandet inte står på scenen.

– I dag drunknar vi nästan i bilder. Så det var viktigt för mig att få visa det som ingen annan ser. Inte för mycket, men ge en liten glimt av det.

Men för att kunna göra det var hon så klart tvungen att följa med bandet på turné.

– Efter att det här projektet blev klart har jag gjort liknande saker med andra band, bland annat HammerFall (ett annat svenskt hårdrocksband, reds. anm.), men då har jag lagt ut bilderna direkt i deras sociala medier. Då måste man hänga med bandet hela tiden, nu följde jag Opeth under en vecka i USA, en vecka i Storbritannien och några dagar i Europa, berättar Therés.

Fluga på väggen

– Att komma in utifrån så där är som att komma in i en familj. Man måste visa respekt för allas privata sfär, men samtidigt som fotograf är jag ju där för att dokumentera. Jag hade jobbat med bandet förut så de var inte några totala främlingar. Men i början var det lite svårt att hitta min roll, både för mig och för dem. Jag kom ju in i ett gäng där vissa känt varandra i tjugofem år. Men det tog bara någon dag så hade alla vant sig och jag fick nästan rollen som en lillasyster, säger Therés och skrattar.

Att hon var tjej i en buss full av killar var inte något problem för henne heller.

– I början var jag lite tveksam och funderade lite på hur jag skulle göra när jag bytte om och så, men det gick också över rätt snabbt. Jag har fler killkompisar än tjejkompisar och jag har alltid trivts bra med att umgås med killar. Mellan tjejer blir det ofta någon form av rivalitet som det inte blir på samma sätt med killar, förklarar hon.

Therés uppgift var att dokumentera vardagen och spelningar under en turné för bandet. Något som krävde att hon kunde fotografera utan att någon tänkte på att hon gjorde det.

– Efter en dag eller två hade alla vant sig vid att jag var där och fotade. När jag hade kameran framme försökte jag också att inte prata så mycket. Lyfte jag kameran var jag tyst, för att de inte skulle tänka på att jag var där.

Men kände du någonsin att du var ledig och kunde släppa kameran?

– När jag sov kanske?, svarar hon med ett skratt och fortsätter.

– Jag har så höga krav på mig själv att jag inte riktigt kände att jag kunde slappna av utan hela tiden ville vara med för att fota. Jo, jag tog en paus faktiskt. Då sa jag till dem att jag skulle vara borta i två timmar, men jag tror inte att det var någon som tänkte på det faktiskt.

Och en gång tog Mikael Åkerfeldt (sångaren) tag i kameran och sa »lägg undan den där, du är ledig nu så vi kan umgås lite«.

Inga divor

Läser man i vanliga medier får man ofta bilden av artister som krävande människor med divalater. Men det var inget Therés upplevde.

– De var som vanliga människor, inget sånt divigt alls. Men sen blir det ju så att när man bor på en trång buss i flera veckor, kanske månader och varje dag ser ungefär likadan ut så vill man till slut ha vissa bekvämligheter. Man kanske vill ha en fruktskål i logen, de lediga dagar man har och bor man på hotell så kanske man vill ha en viss standard. Men det är inte så konstigt egentligen?

Svårt att fota det tråkiga

En stor del av tiden under en turné går ut på att vänta.

– Vardagen ser ut på ungefär samma sätt. Efter en spelning går man och duschar, sen varvar man ner lite, går och lägger sig på bussen, bussen åker till nästa spelställe. Där vaknar man, letar reda på toaletten (en av bussreglerna är att man inte får göra nummer två på toaletten i bussen) gör sig i ordning, äter frukost och kollar in spelstället. Sen fördriver man tiden tills det är dags att spela, berättar Therés.

Det som var en stor utmaning för henne var att få variation i bilderna eftersom varje dag på många sätt såg så pass likadan ut, men det var också en av de mest intressanta sakerna rent fotografiskt. Att fånga väntan på ett intressant sätt.

Fånga alla de där små känslorna som dyker upp i vardagen. När hon fotograferade livespelningarna försökte hon fota olika låtar på de olika spelningarna för att få lite olika känsla i bilderna. Ibland fick hon kämpa lite med att få ut bandet ur bussen för att göra något annat.

– Jag fick tjata ut dem för att turista lite ibland. Oftast när de lämnar bussen så brukar de bara käka och kanske gå och köpa skivor. Men jag ville få med lite mer, så några bilder är arrangerade, som när de hoppar framför Hollywoodskylten, det är ju kanske inget man gör om det inte är en kamera framme, berättar hon.

Samtidigt fick hon begränsa sitt fotograferande för att inte få ett för stort material att gå igenom.

– Jag ville inte heller skapa någon form av papparazzikänsla, så det var viktigt att känna av när jag kunde fota och när jag skulle låta kameran vila. Ibland såg jag att något skulle bli en bra bild, men just då passade det inte att ta den. Eftersom jag hellre vill bygga en längre relation med de jag fotar, där jag kan fota dem vid andra tillfällen, får man ibland vänta på bilderna. Nästa gång eller gången efter det, ja då kanske jag kan ta den där bilden utan att någon blir upprörd. Sen kan alla ha dåliga dagar också, det får man respektera, berättar Therés.

Bandmedlemmarna fick också se alla bilder innan de publicerades och var med och valde ut vilka som användes så de kunde känna sig trygga med att Therés fotograferade.

Inte så planerat

Innan hon for iväg för att möta upp bandet på deras USA-turne hade hon inte några tydliga riktlinjer med vad det var hon skulle fånga. Hon hade lite egna idéer men hade fått ganska fria tyglar från bandets management.

– Jag visste inte om mina idéer skulle gillas av bandet, men när vi tittade igenom lite bilder tyckte Mikael (Åkerfeldt, sångaren) att de svartvita bilderna var väldigt fina så då bestämde vi oss för att göra alla dokumentära bilder svartvita och live-bilderna fick vara i färg. För mig var det viktigaste att dokumentera det som var äkta, det som händer bredvid scenen. Några av de häftigaste ögonblicken är precis innan bandet går upp på scenen. När de samlas och förbereder sig för att gå ut. Då är de så fokuserade och då finns bara dem. Allt på scenen är så klart också äkta på ett sätt, men allt är så inövat.

Bok är mer beständig

Sedan det här projektet avslutades har hon som sagt arbetat på ett liknande sätt med andra band, men då publicerat bilderna direkt via sociala medier istället för en bok. Hon ser fördelar med båda sättet.

– När man publicerar direkt är det roligt för att det går så snabbt, man får ut sina bilder direkt och får se hur folk reagerar. Men en bok är ju mer beständig, den här kommer förhoppningsvis att kännas aktuell under en längre tid och vara intressant för alla som är intresserade av att veta hur det faktiskt går till när man är på en turné. Även om man inte är ett fan av Opeth så ger det en generell bild av hur det livet är. Men den blir så klart mer intressant om man dessutom gillar bandet.