Mathilda Tennysdotter ser former – inte en byggnad

I fyra och ett halvt år har Mathilda Tennysdotter varit bosatt i »L.A.«, som hon kallar sin nya hemvist. Att bo i USA:s näst största stad är en stor kontrast mot hennes uppväxt utanför Lönsboda i Skåne.

Mathilda Tennysdotter

Ålder: 26 år.

Bor: I Los Angeles, USA.

Familj: Pojkvän, mamma, pappa och lillebror.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: »Det bor en liten tant inombords i mig: jag älskar att baka, det är min meditation.«

Utrustning: Canon 5D Mark II med objektivet 24–70mm f/2,8.

Webb: tennysdotter.com

– Jag bodde mitt ute i skogen där det inte fanns jättemycket att hitta på. Ofta gick jag ut till kossorna i hagen och såg hur ljuset förändrades under dagen, det tyckte jag var häftigt. Jag lånade mina föräldrars kamera och började intressera mig för natur- och landskapsfoto. När jag fick min egen kamera kunde jag vara ute från tidig morgon till sen kväll för att fota. Man kan säga att i brist på andra saker att göra växtemitt intresse för foto.

Tidigt fick Mathilda sina första fotouppdrag, då hon redan som 15–16-åring började fotografera för Ikea International i Älmhult. Hon tog bland annat bilder i fabriken och skapade presentationer för entrén. Detta gjorde hon vid sidan av studierna på gymnasiets medieprogram.

– Det var då jag förstod att man kunde jobba som fotograf. Och efter gymnasiet fick jag anställning som fotograf på två skoföretag i Glimåkra. Där var det mycket studiofoto­graferingar, vilket jag precis hadefått lära mig i skolan. Så jag fick tillämpa kunskaperna direkt.

I studion fotograferade Mathilda skor, men även bilder av modeller som visade upp de olika produkterna. Dessa användes till annonser och annan marknadsföring.

Hur kändes det att få jobb direktefter gymnasiet?

– Väldigt otippat att det skulle gå så fort. Jag var överlycklig, det var bättre än vad jag hade kunnat önska mig. Speciellt i en sådan här liten by.

Men redan efter två år började hon se sig om efter nya utmaningar. Och då riktades blicken utomlands.

– Jag måste känna att det hela tiden sker en utveckling, antingen inom mig själv eller i min omgivning. Först ville jag flytta till Köpenhamn men kom fram till att det var lite för nära och bekvämt. Då tänkte jag istället att jag skulle ta mig så långt bort som möjligt, men där jag fortfarande kunde göra mig förstådd på engelska.

Det blev Los Angeles i Kalifornen, dit hon flyttade hösten 2012. Hon hade aldrig tidigare varit i USA och kände ingen där.

– Jag tror det är nyttigt att göra vissa resor själv, för att utvecklas som person. Men det var jättejobbigt i början. »Det här går inte« tänkte jag och var nära på att flytta tillbaka till Sverige efter ett halvår. Men jag gav det en chans till.

– När jag kom till L.A. var jag ödmjuk och försiktig, kanske för mycket. Vi svenskar är ofta det medan amerikanerna gärna överdriver. Det var en stor omställning för mig och tufft till en början. Men jag behövde det. Från att ha varit en ganska blyg person har det här utvecklat mig på flera plan.

Bevakade Hillary Clinton

I och med att Mathilda har rotat sig allt mer i sin nya hemstad, har fotouppdragen blivit fler. Det har gått »över förväntan« säger hon och menar att Los Angeles är en bra plats för fotografer.

– Det känns som att de som arbetar kreativt är mer accepterade i L.A. än i Sverige, där man ska sitta vid ett skrivbord och ha fasta arbetstider. Men ett kreativt jobb fungerar inte så, vissa veckor är väldigt intensiva medan man är mer ledig under andra.

För Mathildas del har uppdragen haft stor bredd, med allt från modefotograferingar till mer dokumentära jobb. Bland annat bevakade hon för en finsk tidning flera av Hillary Clintons valmöten i höstas.

Att Mathilda är svensk tror hon har varit positivt när det handlar om att få jobb.

– Svenskar har gott rykte i världen och är kända för att prestera bra, vilket har hjälpt mig. Sen tror jag det är viktigt att vara ärlig och alltid leverera lite mer än vad man har kommit överens om.

Att hennes kunder även finns i Europa har haft betydelse för hur hon har agerat.

– Om jag bara hade haft amerikanska kunder hade jag nog fått bre på lite mer. Ifall jag är på något event eller någon fest handlar det mycket om att synas. Amerikanarna säljer in sig själva på fester och berättar gärna om hur duktiga de är, medan vi svenskar går på fest för att umgås.

Utmanar det klassiska

Mathilda, som alltid har varit fascinerad av naturen, saknade möjligheten att fota natur där hon bor i dag. Men det öppnade samtidigt upp för något annat: arkitekturfoto.

– I L.A. finns inte så mycket natur, jag började därför se på staden som natur. Men jag ville inte göra några klassiska arkitekturbilder, som jag tycker har sett likadana ut under väldigt lång tid. Det har inte hänt så mycket inom det området. Med de klassiska ser jag bara en byggnad och inte så mycket mer. Jag började istället experimentera med färg och form för att göra mer konst av det – något som man skulle vilja ha på väggen hemma.

Tycker du det klassiska är tråkigt?

– Det är inte något jag skulle vilja ha på väggen. Även om det ofta är fint är det samtidigt lite tråkigt. Jag vill utmana det.

De byggnader som Mathilda har fotograferat har varit av olika slag. Ibland har hon utgått från arkitekter som hon gillar, andra gånger har hon avbildat byggnader som folk ser dag­ligen utan att egentligen se dem.

För att få till det konstnärliga använde hon till en början olika filter som hon satte på kameran.

– Men de räckte inte hela vägen, så jag skippade dem och lade till filter i Photoshop istället där jag kan kontrollera skuggor och högdagrar själv.

Vad utgår du ifrån när dukomponerar en bild?

– Jag ser motivet i former, inte som en byggnad. Det kan ta ganska lång tid att få bilden, med rätt kontraster och skuggor. Jag kan sitta en hel dag för att se när det är rätt klockslag att fota. Då skriver jag upp det och kommer tillbaka vid ett annat tillfälle när vädret är detsamma. Det här har jag fått med mig från det att jag fotade landskap i Lönsboda.

Är det viktigt att ljuset är rätt?

– Ja, annars blir det väldigt platt och tråkigt.

I praktiken innebar Mathildas tillvägagångssätt att hon i Los Angeles ställde sig vid en byggnad tidigt på morgonen medan folk var på väg till sina jobb. När de sedan gick hem för dagen fanns hon fortfarande kvar utanför, vilket emellanåt väckte en del frågetecken.

– Det kunde hända att jag fick frågor om vad jag höll på med. Amerikanarna är väldigt öppna och har inga problem med att prata med främlingar. Ibland kunde dock polisen vara lite kinkig om jag stod på fel ställe och fotade. Men jag försökte alltid vara trevlig tillbaka.

Är det svårt att fotograferabyggnader i USA?

– De är väldigt strikta med att man ska ha ett gäng tillstånd. Men jag fotade utan stativ vilket gjorde mig mer rörlig. Det fick inte se för professionellt ut. Med stativ kan polisen kräva att du har tillstånd, annars kan det bli böter.

För att veta när bilden är färdig var det viktigt för Mathilda att ha en klar bild i huvudet av hur resultatet skulle bli. I efterbehandlingen hade hon ungefär samma arbetssätt hela tiden, för att det skulle bli enhetligt mellan de olika bilderna. Men valet av färger kunde variera.

– Färgerna valde jag utifrån vilken känsla jag hade när jag gick ut. Var jag stressad blev det mer rött i bilderna, var jag harmonisk blev det mer blått.

Det finns alltså känslomässigt något av dig själv i bilderna?

– Ja, absolut. Det hade inte varit samma bilder annars. Jag tror att man måste ge lite av sig själv för att det ska bli något som andra vill titta på.

Och det har Mathilda lyckats med. Hennes arkitekturbilder har bland annat visats på Photo L.A. som är stadens största utställning för fotokonst. Även i en del butiker har Mathilda haft utställningar.

Vill fota skyskrapor i Afrika

Nu planerar hon för att fotografera arkitektur i Afrika, och då främst i Nairobi och Johannesburg.

– Där finns det stora maffiga skyskrapor som jag vill fota på mitt sätt.

Tanken med bilderna är att hon sedan ska ställa ut dem, och samla in pengar till något välgörenhetsprojekt – till exempel Aid for Africa som arbetar för att ge invånarna ett drägligare liv.

– Redan i högstadiet ville jag göra något och funderade på att bli volontär. Men då hade jag inte så mycket utbildning och framför allt ingen sjukvårdsutbildning. Jag har fortfarande ingen utbildning inom sjukvård men tänker nu att jag kan göra ett fotoprojekt för att hjälpa till ­– att försöka göra något.

Förutom skyskrapor funderar Mathilda även på att fotografera byggnader i mer fattiga områden, för att visa på kontrasterna. Men allt beror på vad som är möjligt att genomföra.

– Jag har aldrig varit i Afrika, så jag vet inte hur svårt eller enkelt det är att genomföra det här projektet. Det är ju lite stökigare i de här städerna än vad de är på många andra ställen i världen.

Därför gör Mathilda just nu mycket research och kontaktar olika »non-profit«-organisationer för att höra vad de tycker om idén. Förhoppningsvis reser hon i slutet av sommaren.

Till sist: saknar du Sverige?

– Ja, absolut. Jag vill komma tillbaka så småningom. Men det tar nog några år.