"Att avstå från kreativitet"

Friskt vågat hälften vunnet brukar det heta. Vi har ju, inte minst genom mina (och andras) artiklar på ämnet kreativitet, kunnat konstatera att misslyckanden bygger framgång. Det är viktigt att våga experimentera, fallera och resa sig upp och försöka igen. Detta gäller alldeles oavsett vad du försöker bli bättre på men i synnerhet är det en sanning inom kreativa genres som exempelvis konst och musik men även såklart inom exempelvis idrott.

Men vad är ett misslyckande och vad innebär det om det i sig är grunden för framgång? Framgång i detta hänseende är alltså snarare utveckling, själslig tillfredställelse och självförverkligande inom konsten än snabba bilar och feta bankonton. Det långsiktiga svaret är såklart att det är av godo, ett tillfälligt hack i skivan. Men i stunden när det sker så kan det både skava och svida och för att illustrera det så tänkte jag öppet och ärligt reflektera en del över mina egna misstag begångna genom åren.

Mer från Mattias:

Att avstå från kreativitet

Nu ska jag ärligt erkänna att jag inte medvetet gick runt och sa att jag skulle vara okreativ, utan snarare handlade det om att jag följde den normala tillväxtkurvan som nyförälskad fotograf och omedvetet befann mig i imitationsfasen. En fas som de flesta av oss går igenom.

Detta första exempel ska alltså komma att handla om ett för stunden väldigt omedvetet misslyckande, faktum var nog att jag där och då bedömde det att vara en stor personlig framgång och viss eufori uppstod vid tillfället bilden togs vill jag minnas, jag tror till och med att jag printade den.

Om vi ska vara krassa så tycker jag inte att någon ska betrakta en bild som helt egen när man rakt av snott kompositionen från någon annan, oavsett om du tryckt på avtryckaren. Att sno en komposition kan man göra med heder och ge cred till ursprungskompositören eller helt enkelt visa upp kreationen för världen och låtsas som det regnar. Vissa motiv, som denna, är så pass vanligt förekommande att det inte råder några som helst tvivel om att det är en ärligt stulen komposition, mängden utföranden av denna med marginella varianter mäts i miljontals. Om detta visste jag vid tiden kanske inte så mycket om utan stoltheten över bedriften bedrog visheten skulle man kunna säga. Men de positiva känslorna kring denna exponering byttes ganska snabbt mot en liten skavande känsla, för jag har inte lagt ner ett uns kärlek i skapandet av bilden.

Området Kirkufjell bjuder ju såklart på massa möjligheter, ändå står vi där på rad och tar någon annans bild och låtsas för en stund att det är detta landskapsfoto handlar om. Bilden i sig fungerar på flera sätt, dels sitter kompositionen (som alltså inte är min egen) som en smäck, men om vi helt bortser från det ärligt stulna motivet med mera så kräver ju en sådan här scen en hel del annat, oavsett om det är Kirkufjell, Lapporten, Stetinden eller något annat helt okänt berg, för att bli riktigt episk. Inte minst i fonden så krävas ett av följande element för att totalt kvala in i Peter Lik divisionen, episkt ljus, regnbågar och/eller flygande enhörningar.

När det episka saknas och kompositionen dessutom inte är din egen så finns det kort och gott väldigt lite kvar att känna glädje över. Undantaget är den tekniska kunskapen som krävs att ta en sådan här bild, fokus stacking som exempel. Men som vi diskuterat tidigare så är den tekniska tröskeln inom foto låg, oändligt mycket lägre än exempelvis för en klassiskt skolad målare eller instrumentalist. En anledning till att Yngwie Malmsteen ett tag var världens snabbaste guitarist berodde på att han bokstavligen aldrig gjorde något annat, absolut ingenting annat än att öva skalor dagarna i ända på sin Stratocaster. Till och med på T-banan.

Jag vill även i detta stycke inflika att många faktiskt avstår från att vara kreativa (experimentella) för att de helt enkelt inte har lust eller inte vågar fallera och deras bilder blir därför ofta, både i det korta och längre perspektivet, stöpta i exakt samma form som de tidigare och skiljer sig heller inte så värst mycket från den stora massan. En slags stagnation infinner sig, en stagnation som går att bryta i samma sekund du bestämmer dig för att fotografera med ett annat sinnelag och en passion för att skapa.

Läs hela artikeln här.