Skola: Du ska vara din främsta kritiker

Det är nog inte helt uppåt väggarna att påstå att förmågan att vara självkritisk både kostar på och är svår att bli bra på. Men om du själv inte kan vara din främsta kritiker vem ska då vara det? Du är, vid närmare eftertanke, den enda riktigt trovärdiga källan, eller hur?

Vi vet ju alla att våra vänner och vår familj gärna är stöttande och ofta talar om för oss hur duktiga vi är, inte minst i början av vår resa. Detta sker inte sällan genom diverse emojis och hejarop på Facebook. Det där är ju, när vi tänker på det, en process som pågår hela livet. Vi får redan som små barn uppmuntrande ord och får höra att vi är duktiga. Beröm är ju faktiskt en grundläggande del i att vi så småningom utvecklas.

Men när både moster, mamma och grannen köpt våra bilder så har vi i regel en bit kvar. För det är ju såklart stor skillnad att på julafton vid sjuårs ålder erhålla mormors tårfyllda beröm, en helt annan sak att vi i vuxen ålder tror på allt som sägs om våra eventuella färdigheter. Foppa gick tydligen igenom större delen av sin makalösa NHL-karriär med tron att han var lite halvkass. Ett typiskt karaktärsdrag hos de flesta riktigt duktiga utövarna är just ödmjukhet och oviljan att slå sig själva på bröstet.

Två viktiga förberedelser som leder till bra bilder

Att därför nyktert filtrera det mesta omgivningen säger om oss är klokt, i synnerhet alla hurrarop. Betydligt bättre att själv känna efter om du varit ditt bästa jag eller bara halvbra. I slutänden så finns det egentligen bara ett val kvar, att du är lite ärligare och lite svårare mot dig själv och både slår dig själv i huvudet och klappar dig själv på axeln. Men hur ska du gå till väga och vad är ett eventuellt mål?

»Visst, du ska njuta av skapandets gåva. Men om du inte ibland tjuter av självförakt, om du inte ibland undrar om allt du har gjort hittills är ren skit, eller om du ens har någon talang, då är något fel. Du ska känna dessa saker. De håller dig på tå och främjar både passion, inspiration och driv.« –Paul Dorrell

När man exempelvis precis kommit tillbaka från ett äventyr och fortsatt är euforisk över hela grejen och alla bilder så är det inte rätt tid att vara kritisk. Som skapare av innehåll, oavsett om det är bilder, texter, filmer eller musik så har vi inte sällan en stark emotionell koppling till skapelsen i direkt anslutning till själva ögonblicket den föddes. Oftast grundat i hur vi kände och vad vi upplevde när vi exempelvis tog bilden. Denna känsla är dock bara verklig för oss och inte alls för betraktaren.

Vi behöver alltså inledningsvis skapa lite distans och smälta intrycken för att sedan granska bilderna. I slutänden så måste bilden, inte du, själv kunna tala till den stora massan där ute. Den måste bära en egen story och framförallt så måste den högt och tydligt tala om för betraktaren vad den handlar om. I vår verktygslåda har vi till vår hjälp saker som ljus, kontrast och andra kompositionselement som exempelvis linjer eller former.

Fotografens kreativa process börjar med en upptäckt

Nu ska jag villigt erkänna att man ibland, direkt då man tagit en bild, bara vet att man gjort något bra (eller kasst) men i det stora hela så behöver vi som sagt skapa distans. När ett första urval till slut genomförts och du kanske börjat hitta några favoriter så kan det vara en god idé att marinera dem ytterligare. Markera dom och låt dom vila en stund till. Somliga fotografer jag känner tittar inte på bilderna på ett par tre månader efter att dom är tagna. Just av anledningen att få adekvat distans till bilden och inte helt olikt det som en utomstående ser när de betraktar din bild för första gången, helt befriade från de eventuella känslor du än må haft när du tog den.

Att på detta vis förändra förhållandet till en bild tjänar även ett annat syfte, du börjar skönja nya saker i ditt verk. Detaljer som du tidigare inte sett framträder, exempelvis skavanker och nyanser som du tidigare inte uppmärksammat. Och det behöver inte nödvändigtvis gå flera månader, det kan gott och väl räcka med några timmar eller några dagar ibland. Börja med att aktivt söka efter tillkortakommanden och resonera med dig själv om de i sig själva eller sammantaget med andra skavanker har så pass negativ effekt på bilden att den ska kastas eller om de i efterhand går att göra något åt. Sök även aktivt efter förbättringspotential, vilka delar behöver förstärkas och vilka behöver du eventuellt hålla tillbaka för att accentuera det du vill att bilden ska säga. Få saker, inte minst kreativa skapelser, är perfekta eller godtagbara rakt av. Betrakta gärna därför bildfilen som något formbart, åtminstone delvis.

Att gå från att tro att min bild är bra till att veta att den är åtminstone okej är en resa som endast kan slutföras efter att i flera år betraktat och bedömt bilder, så väl egna som andras. Men då »bra« är subjektivt så handlar det i slutänden ändå inte vad andra tycker utan vad du tycker är bra. Stå för din åsikt, men försök att använda en högre standard när du granskar dina egna alster, försök att betrakta bilden utifrån vad du vill att den ska vara, hur den ska se ut och vidtag därefter nödvändiga och eventuella åtgärder. Även om det i bland innebär en enkel biljett till runda arkivet.

Jag tror alla jag känner samlar på sina egna bilder, i en eller annan form. Målet med att bli mer självkritisk är att få en bättre och mer kurerad samling. Inte ett hopkok av lite allt möjligt. Och du kan börja redan idag! Börja med att titta igenom din nuvarande samling, skapa en ny mapp där du bara lägger de bilder du verkligen älskar. Det spelar sedan ingen roll om mappen, när du är klar, fortsatt är tom eller bara innehåller ett fåtal bilder för nu har du en utgångspunkt och en ny riktning att gå i.

Slutsats

Att identifiera våra misslyckanden är avgörande för vår utveckling som kreatörer för vi lär oss ofta mer av våra misslyckanden än våra framgångar. Det är ofta lätt att medge sina framgångar, våra misslyckanden kan å andra sidan vara svårare att erkänna.

Vi kanske tittar på en bild och inser att den inte är vad vi önskar. Vi vet, oavsett vilken nivå vi är på, när en bild »inte håller«, när den inte är »vårt bästa«. Kanske var det en »once in a life time-bild« som inte riktigt satt, den kanske är överexponerad eller kompositionen helt enkelt inte håller. Eller kanske är den känslomässigt svår att släppa av andra anledningar. Oavsett anledning så ska du såklart behålla den men du kanske inte nödvändigtvis ska publicera den för allmän beskådan.

Var selektiv, ge dig tiden att få distans och känn efter själv om du faktiskt gillar bilden du tittar på. Om du efter en tid fortsatt är övertygad kan det eventuellt vara en god idé att ibland, om tillfälle ges, skicka den till någon du litar på för lite påseende och eventuell konstruktiv feedback.

Bilderna i denna artikel är från min egen samling av personliga favoriter, den eventuella skönheten finns i dina och andra betraktares ögon.