Fotohistoria: De flygande fotograferna

I slutet av 1800-talet använde de fotograferande ballongfararna i princip samma typ av utrustning som porträttfotograferna, stora bälgkameror och glasnegativ. I gondolen under en fritt drivande ballong fanns hyggligt med svängrum och eftersom ballongen färdades med vinden var det också vindstilla i den stora korgen. I bra väder kunde fotografen ta sina bilder i lugn och ro.

Björn Axel Johansson & Tekniska museet

Fotohistoriker Björn Axel Johansson står bakom texterna till Kamera & Bilds artikelserie, där vi fördjupar oss i fotohistoria med hjälp av Tekniska museet.  

 

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat publicerat »De första fotograferna« (Historiska Media, 2005), »Stora boken om familjebilder« (Historiska Media, 2010) och »Resan till Egypten/Drottning Victorias fotografiska liv« (Atlantis, 2012). Han har varit verksam som fotohistorisk rådgivare vid bland annat Bernadottebiblioteket på Stockholms slott, hos fotograf Lennart Nilsson och är numera knuten till Tekniska museet.

 

 

Materialet till den här artikelserien baseras på Tekniska museets bok »Att se världen / Svensk fotografi under 175 år« (2017), till vilken Björn Axel Johansson är författare. Boken finns att köpa i Tekniska museets webbshop, på tekniskamuseet.se.

Förhållandena i flygplan med öppna sittbrunnar var annorlunda. Här svepte fartvinden iväg alla lättare föremål. Luftgropar, våldsamma manövrer och motorns vibrationer kändes i hela flygkroppen. Fast monterade kameror och långa slutartider resulterade i skakningsoskärpa. I jämförelse med fotografering från en ballong var också sikten och möjliga kamervinklar starkt begränsade i ett flygplan.

Byggdes in i trähöljen

Behändiga handkameror i mindre format och med snabba slutartider var att föredra, exempelvis pressfotografernas Deckrullo Nettel eller Goerz-Anschütz med ridå­slutare och tider ned mot 1/1000 sekund. Slutartiderna varierade beroende på flyghöjden. I början på 1920-talet rekommenderades exempelvis 1/1000 sekund på 500 meters höjd medan 1/500–1/250 sekund var tillräckligt om planet befann sig på 800 meter, vid den tiden lagstadgad minimihöjd för flygning över en svensk stad.

Den här typen av kameror hade glasplåtar som mätte 13x18 centimeter och ljusstarka objektiv, exempelvis Zeiss Tessar 1:4,5. Ofta användes gulfilter som filtrerade bort eventuellt dis. För att skydda kamerorna mot stötar kunde kamerorna byggas in i trähöljen, ofta billiga hemmabyggen.

Luftkrigets professionella flygkameror skiljde sig på de flesta sätt från dåtidens traditionella kameramodeller. De hade kompakta och tublikt strömlinjeformade kamerahus i gjutjärn och var utrustade med pistolgrepp. Kamerorna var enkla att hantera i sittbrunnen och med snabba ridåslutare och ljusstark optik kunde fotografen vara säker på goda resultat. Ännu användes glasplåtar som gav detaljrika negativ. Först senare började rullfilm med ett stort antal negativrutor att användas.

Att flygplanen, till skillnad mot ballonger, var lätta att manövrera blev naturligtvis en stor tillgång vid fotografering. Fotografen kunde liksom ballongfararna ta lodbilder från hög höjd samtidigt som ett flygplan kunde stryka tätt intill marken och resultera i detaljerade snedbilder av ett helt annat slag.

Dåtidens så kallade biplan, med dubbla vingpar och korsande stag, gav dock fotografen begränsad sikt framåt. I stället riktades uppmärksamheten bakåt och före start gick fotografen igenom lämpliga kamervinklar med piloten. Väl i luften kunde de enbart kommunicera med hjälp av överenskomna tecken.

I en svensk instruktion för flygfotografer från 1921 heter det bland annat: »Det är ej lämpligt att vid fotograferingen hålla kameran i rät vinkel mot maskinen, utan man bör rikta den så långt som möjligt bakåt, men dock icke så mycket att maskinens akter kommer med på bilden.«

De särskilda villkor som gällde för flygfotografering krävde att fotograferna utbildades innan de satte sig i sittbrunnen. En av Sveriges ledande fotografer, hovfotograf John Hertzberg i Stockholm, var en av dem som såg till att verksamheten kom igång. Som docent vid Kungl. Tekniska Högskolan blev han senare en förgrundsgestalt inom svensk fotoutbildning.

Fotograferade det nya Sverige

Efter krigsslutet 1918 togs flygfotografin i vetenskapens tjänst. Brittiska arkeologer, flygveteraner från The Great War, var bland de första som använde den nya möjligheten. Gradvis kom flygfotot till nytta inom en rad andra forskningsfält. Geografer, kartografer, botaniker, zoologer, geologer, antropologer, oceanografer och polarforskare använde flygfoto som stödjande och kompletterande arbetsmetod.

I Sverige framträdde också kommersiella flygfotografer som bland annat försåg pressen med bildmaterial. En av de främsta var Oscar Bladh som efter första världskriget intresserade sig för flyg och fotografi. Han var då i 25-årsåldern och förblev yrkesaktiv under det kommande halvseklet.

Från luften dokumenterade Bladh framväxten av det nya Sverige i bilder som spreds i form av vykort och bokillustrationer. Flera flygföretag kom att fotografera olika delar av landet, ibland på spekulation, ibland på uppdrag. Dåtida motiv var till exempel svenska industrier och bruksorter från norr till söder, numera en rik källa för kultur­geografer och industri- och företagshistoriker.

Kamerorna elektrifierades

Parallellt med flygets framsteg på 1930-talet förfinades flygfotografins teknik. Stereo­fotografin höjde kvaliteten på bildmaterialet och skickliga bildtolkare fick möjlighet att analysera uppstickande byggnadsstrukturer och höjdskillnader i terrängen i det annars tvådimensionella fotografiska underlaget. Tekniken var så pass fullgången att Rikets allmänna kartverk 1937 började flygfotografera hela landet län för län.

På båda sidor av Atlanten drevs flyg­fototekniken framåt av olika institutioner och företag verksamma inom det militära om­rådet. Kamerorna elektrifierades och blev halvautomatiska, nya objektiv i jätteformat togs fram för detaljerade flygbilder från hög höjd och infraröd film användes för att se igenom dis och dimma.

Luftkriget under andra världskriget 1939–1945 tvingade fram nya lösningar. De allierades stora bombplan och snabba attackplan förlitade sig på flygfotografin, en i bästa fall precis bildinformation som var nödvändig både för identifiering av de mål som skulle anfallas och registrering av uppnådda resultat.

Efter fredsslutet slumpade de allierade bort stora mängder kameror för fotospaning. I Sverige köpte försvarsmakten, olika institutioner och privata flygföretag utrustningen. Användningsområdena var många. Rikets allmänna kartverk fortsatte bland annat sitt systematiska arbete med att flyg­fotografera landet i lodbilder, en i grunden civil verksamhet som även användes av försvaret och inom flera vetenskapliga områden.

På 1950-talet påskyndade den svenska försvarsindustrin arbetet med att förbättra den militära flygfotografin. Övergången från propellerplan till jetflyg ställde nya krav på utrustningen och under det kalla krigets dagar ökade betydelsen av flygfotografering. Dygnet runt patrullerade USA:s strategiska bombflyg norra halvklotet på hög höjd. Ett särskilt spaningsflygplan av typ U-2 fotograferade utvalda objekt i Sovjetunionen från drygt 20 000 meters höjd. Bilderna var förbluffande detaljrika.

Vid den tidpunkten hade flygfotografin gått in i en ny era. Sputnik I, den första ryska satelliten, sändes upp i oktober 1957 och utgjorde startskottet för vad som kom att kallas rymdkapplöpningen. Under det kommande årtiondet blev bemannade kapslar och satelliter utmärkta plattformar för fotografering av jordytan.

Övervakning i realtid

I slutet av 1900-talet förvandlade den digitala tekniken flyg- och rymdfotografin. Precision och kapacitet överträffade allt vad som ­tidigare varit möjligt. Nya positionerings­system, förbättrad bildteknik och kommunikation tillät övervakning i realtid från rymden samtidigt som kameraförsedda drönare svepte fram tätt över jordytan.