Fotohistoria: Fotografins kvinnor – en bortglömd yrkesgrupp

Sommaren 1839 presenterade monsieur Daguerre sin fotografiska metod i Paris. Den så kallade daguerreotypin förbluffade sam­tiden och fick ett omedelbart genomslag. Samtidigt trädde världens första kvinnliga fotograf fram, hustrun till Daguerres kompanjon Giroux. Hon blev en av de första yrkesfotograferna.

Björn Axel Johansson & Tekniska museet

Fotohistoriker Björn Axel Johansson står bakom texterna till Kamera & Bilds artikelserie, där vi fördjupar oss i fotohistoria med hjälp av Tekniska museet.  

 

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat publicerat »De första fotograferna« (Historiska Media, 2005), »Stora boken om familjebilder« (Historiska Media, 2010) och »Resan till Egypten/Drottning Victorias fotografiska liv« (Atlantis, 2012). Han har varit verksam som fotohistorisk rådgivare vid bland annat Bernadottebiblioteket på Stockholms slott, hos fotograf Lennart Nilsson och är numera knuten till Tekniska museet.

 

 

Materialet till den här artikelserien baseras på Tekniska museets bok »Att se världen / Svensk fotografi under 175 år« (2017), till vilken Björn Axel Johansson är författare. Boken finns att köpa i Tekniska museets webbshop, på tekniskamuseet.se.

Madame Giroux använde den komplicerade fotoutrustning som hennes make tillverkade på uppdrag av Daguerre. Hon tog bilder som i form av varuprover följde med de utrustningar som såldes. Extremt långa exponeringstider – ibland upp mot en halv timme – begränsade valet av motiv. Stilleben och stadsvyer med folktomma gator var därför det vanliga.

Men porträtt blev snart fotografins ekonomiska ryggrad. I Sverige gick dock utvecklingen långsamt. Utöver några fasta porträttateljéer i Stockholm blev resande daguerreotypister det normala. Både svenska och tyska fotografer turnerade i landet, män som färdades från stad till stad där de under några veckor satte upp provisoriska ateljéer. Porträtten såldes till höga priser och kundkretsen begränsades till samhällets övre skikt.

Kvinnliga fotografer lyste dock med sin frånvaro under fotografins första årtionde. Ett av få undantag var Britta Sofia Hesselius i Karlstad. Från 1845 drev hon en privatskola och undervisade själv i bland annat teckning och måleri. Mamsell Hesselius var också en ivrig daguerreotypist och möjligen lärde hon också ut fotokonsten till sina elever. I så fall blev hon en av de första svenskar som i organiserad form undervisade i fotografi.

Visitkorten populära

På 1850-talet fick den svenska fotonäringen en fastare struktur. Utöver ett ökande antal ateljéer i storstäderna – där också en handfull kvinnor var verksamma – etablerades nu ­porträttateljéer även i medelstora städer. Fortfarande användes daguerreotypin men i mitten av årtiondet förändrades situationen då en ny fotografisk teknik introducerades. Den så kallade våtplåten, baserad på kollodium, innebar ett fototekniskt genombrott.

En ny bildtyp, visitkorten, blev snabbt mycket populär och blev den affärsmässiga grunden för rikets porträttateljéer. Antalet ateljéer ökade dramatiskt. I slutet av 1850-talet fanns exempelvis ett halvt dussin ­ateljéer i Stockholm och under 1860-talet tiodubblades antalet. Även i landets övriga städer skedde nyetableringar.

Under den här perioden trädde allt fler kvinnor fram på den fotografiska scenen. Deras möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden hade stärkts. Äldre tiders hårda regleringar av näringslivet – som hade stängt ute kvinnorna – började moderniseras. Exempelvis tillät 1864-års näringsfrihetsförordning gifta kvinnor att ägna sig åt hantverk och handel, dock enbart om maken lämnade sitt tillstånd. År 1874 fick så kvinnor en begränsad rätt att själva förfoga över sin inkomst.

Inom borgerskapet började ensamstående och yngre kvinnor söka sig ut på arbetsmarknaden. De ville bli självförsörjande. Fotografin framstod som en möjlighet. Det var en ny näring som inte belastades av gångna tiders skråväsende och som ännu i början på 1860-talet var outvecklad och hade goda framtidsutsikter. Yrket var inte heller alltför fysiskt ansträngande, hade en artistisk prägel och accepterades inom borgerliga kretsar.

En fotograf – flera ateljéer

Fotokonsten hade från början varit för­behållen samhällets övre skikt. På 1860-talet demokratiserades fotografin och spreds i städernas växande medelklass. Det breddade kundunderlaget resulterade i fler fotoateljéer och i allt större utsträckning svarade kvinnor för dessa rörelser. Snart syntes dock en överetablering i branschen, särskilt i de större städerna.

Men i skuggan av den framväxande industrialismen hade tidigare obetydliga orter på landsbygden vuxit sig större. Bland annat mekaniska verkstäder, järnverk, trä- och möbelfabriker blev drivkrafter i dessa samhällen. Det innebar nya marknader för fotografin och på 1870-talet uppfördes här ­enklare fotofilialer som betjänade både orten och trakterna runt omkring.

Ateljéerna ägdes av fotografer i närliggande städer – ofta kvinnor – och de höll öppet på speciella tider under vissa perioder. Det förekom att en fotograf hade både två och tre ­ateljé­­filialer. Resor till och från filialerna underlättades av att järnvägsnäten gradvis byggdes ut och kom att omfatta stora delar av riket.

Vid den här tiden skedde ytterligare ett teknikskifte. Våtplåten började ersättas av fabrikstillverkade och lagringsbara torrplåtar som kunde köpas direkt från rikets foto­grossister. Fotograferna och deras assistenter behövde inte längre själva svara för det dagliga arbetet med att preparera negativ och fotopapper. Det innebar en stor frihet för fotografen och nya arbetsrutiner infördes.

Enbart kvinnor i personalen

Över hela landet drev allt fler kvinnor fotografiska ateljéer. En del etablerade nya ateljéer medan andra övertog existerande rörelser. Det fanns ibland en familjekoppling – döttrar, syskon eller makar ansvarade för verksamheten – medan andra kvinnor kom in i yrket genom att ta anställning som assistenter, biträden och retuschöser i äldre firmor. Slutligen var de fullärda och kunde skaffa en egen ateljé.

Kvinnliga fotografer och ateljéägare anställde i sin tur ofta kvinnor. Det finns många exempel på ateljéer där personalen enbart bestod av kvinnor och det kunde handla om ett stort antal medarbetare. Rikets största ateljéer hade upp mot ett tiotal anställda.

Under senare delen av 1800-talet och en bit in på det nya seklet var också rörligheten stor inom fotografkåren. Yngre och ogifta kvinnor flyttade runt i landet för att som assistenter och biträden förkovra sig i yrket medan etablerade kvinnliga fotografer sökte sig till nya städer i hopp om bättre framtidsutsikter. Branschen var känslig för överetableringar och lågkonjunkturer och under vissa perioder utsattes näringen för svåra prövningar. Särskilt första världskriget, med åtföljande dyrtider och stor arbetslöshet, innebar stora påfrestningar.

Nytt skede i fotobranschen

I dag vet ingen med säkerhet hur många kvinnliga – och inte heller manliga – fotografer som varit verksamma i Sverige. Den sven­ska fotohistorien är ännu inte skriven. Men de efterforskningar som gjorts under de senaste årtiondena – bland annat i Dalarna, Värmland, Blekinge, Norrbotten, Västerbotten, Östergötland, Skåne, Göteborg – tyder på att mellan trettio och fyrtio procent av fotograferna kan ha varit kvinnor från 1860-talet och drygt femtio år framöver. Om även ­ateljéernas många kvinnliga med­arbetare räknas in var andelen kvinnor inom den fotografiska yrkeskåren ännu högre.

Antalet ateljéfotografer började dock minska efter andra världskriget. Fotobranschen gick då in i ett nytt skede. Traditionellt hade fotografi varit liktydigt med ateljéfotografi men under 1900-talets senare hälft blev förhållandena annorlunda. Amatörfotografi, färgbilder, centrala fotolaboratorier, fotokedjor och specialiseringen inom yrkeskåren förändrade den fotografiska världen.

Numera talas det om den analoga och den digitala perioden. Åren kring millennieskiftet år 2000 blev både en brytpunkt och digital startpunkt för en utveckling där fotografens kön saknar betydelse.

Fotografins tekniksprång

På 1800-talet utvecklades de grundläggande fotografiska metoder som gällde fram till den digitala revolutionen vid millennieskiftet 2000. Under övergångsfaserna användes metoderna ofta parallellt:

Daguerreotypi: Världens första kommersiellt gångbara fotografiska teknik. Presenterades av monsieur Daguerre i Paris 1839. Baserades på kopparplåt och en ljuskänslig hinna silversalter. En dyr och komplicerad teknik. Bilden var ett unikum och kunde bara med svårighet mångfaldigas. Användes allmänt under 1840-talet och en stor del av 1850-talet.

Kalotypi: Konkurrerande metod lanserad av engelsmannen Talbot 1839. Byggde på principen negativ-positiv bild. Både negativet och kopian framställdes på papper. Fick inte någon större användning i Sverige av bland annat patentskäl.

Våtplåt: Grundades på kollodium, en ­klibbig substans som fäste på olika underlag: glas, bleckplåt, läder, textil. Gav upphov till billiga tekniker som ambro- och ferrotypi. Viktigast blev dock bruket av glasnegativ. De fick en hinna av kollodium och silversalter. Måste exponeras i vått tillstånd och krävde omedelbar tillgång till mörkrum. Glasnega­tivet användes för att ta fram ett valfritt antal kopior på papper och blev bland annat bas för de så kallade visitkorten. Nyttjades i Sverige från mitten på 1850-talet och några årtionden framåt.

Torrplåt: Våtplåtens efterträdare. Fabrikstillverkad torrplåt kunde lagras både före och efter exponering. Befriade fotografen från kravet att ha tillgång till mörkrum i samband med exponering. Allmänt bruk på 1880-talet. Användes av ateljéfotografer ända in på 1960-talet, bland annat för seriefoto av typen Polyfoto.

Rullfilm: Baserad på böjliga celluloid­remsor. Användes på 1890-talet av framför allt amatörer. Lanserades vid sekelskiftet 1900 tillsammans med billiga kameror för familjefotografer. Trängde så småningom ut torrplåten, bland annat i form av bladfilm. Även en grund för nya format för småbilds- och mellanformatskameror på 1920- och 1930-talen. Också bas för färgdiapositiv på 1930-talet. Förbättrade och utvecklade typer av rullfilm blev standard under resten av 1900-talet och används ännu i dag.