Fotohistoria: Lennart Nilsson – från press till vetenskap

»Dagg«, sade fotograf Nilsson ivrigt och vred handen framför mig som om han redan ställt in skärpan på ett daggvått grästäcke i motljus, gnistrande och förbluffande rikt på detaljer. »Dagg«, sade han igen, »dagg är en fantastisk sak«. Blicken var fast och vänlig och gravt förtroendeingivande. Han hade alltid en beundransvärd förmåga att knyta människor till sig.

Björn Axel Johansson & Tekniska museet

Fotohistoriker Björn Axel Johansson står bakom texterna till Kamera & Bilds artikelserie, där vi fördjupar oss i fotohistoria med hjälp av Tekniska museet.  

 

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat publicerat »De första fotograferna« (Historiska Media, 2005), »Stora boken om familjebilder« (Historiska Media, 2010) och »Resan till Egypten/Drottning Victorias fotografiska liv« (Atlantis, 2012). Han har varit verksam som fotohistorisk rådgivare vid bland annat Bernadottebiblioteket på Stockholms slott, hos fotograf Lennart Nilsson och är numera knuten till Tekniska museet.

 

 

Materialet till den här artikelserien baseras på Tekniska museets bok »Att se världen / Svensk fotografi under 175 år« (2017), till vilken Björn Axel Johansson är författare. Boken finns att köpa i Tekniska museets webbshop, på tekniskamuseet.se.

Lennart Nilsson var då på sitt nittionde år och där och då försökte han sälja in en ny idé, ett fotoreportage, en bildberättelse. Säkert hade han burit med sig idén i åratal, en av alla de tusentals uppslag han hade under sina 75 yrkesår som fotoreporter och bildberättare. Ständigt nya idéer, en ström av tankar.

Antagligen hade han med sin inre blick redan skissat på ett bildreportage om daggens säregna värld. Öppningsbilden kanske skulle visa en sommarfot i gräs, en oräknelig mängd grässtrån i gryningsljus, en myriad droppar med hittills osedda varelser som pilade omkring i sina egna universum. Från det vardagliga och kända till ett okänt mikrokosmos.

Det fanns alltid någon form av överraskande svar i hans bildberättelser om vår tillvaro och dess villkor. Det lilla i det stora och det stora i det lilla. Svårare än så kanske det inte var.

Bland mycket annat som bidrog till hans framgångar var förmågan att tänka nytt och att kunna övertyga andra om idéernas bärkraft. Dessutom hade han ett suveränt tekniskt handlag och alltid kraft att genomföra projekten oavsett om det handlade om en dag eller om ett årtionde. Tankar och idéer är en sak, att också kunna genomföra dem är något annat.

Nyfikenhet, uthållighet och envishet hade han i övermått under sina år bakom kameran. Somliga har sagt att han under perioder närmade sig maniska zoner, andra att han planenligt och konsekvent höll fast vid sina ursprungliga idéer ända fram till färdigt resultat.

Att snubbla på mållinjen var aldrig något utmärkande drag för fotograf Nilsson. Inte heller lät han sig hindras av stängda dörrar eller sura miner. Med en mild blick och ett skarpt öga steg han över tröskeln till både den lugnsjukes slitna sjukrum eller rakt in i kungafamiljens slottsgemak. Han tog sina bilder.

Värnpliktig fotograf

Sedan tonåren hade Lennart Nilsson klart för sig att fotografin var hans framtid. Liksom många andra i sin generation var han till stor del självlärd även om han under en period i slutet på 1930-talet arbetade i en släktings fotoaffär i Kristinehamn. Under andra världskriget, som värnpliktig fotograf vid T1 i Linköping, fick han också rika möjligheter att utveckla sina talanger.

Uppdragen där var av skiftande slag och många av fotografierna publicerades i T1-Kamraten, Kungliga Svea Trängkårs personaltidning. Med sin mellanformatskamera, laddad med tolv svartvita negativ i format 6x6 centimeter, fångade han soldater i fält, skjutövningar, hoppande hästar, krånglande terrängfordon, officersporträtt och mycket annat som hörde till militärlivet.

Nu fick Lennart Nilsson också fotografera en operation, sannolikt hans första medicinska fotoreportage som kom i tryck. Regementets läkare tog bort en äggstor och särdeles elakartad tumör i munnen på en pojke, en blodig historia som den värnpliktige fotografen dokumenterade i detalj. Det visade sig att han klarade av att i bild skildra det dramatiska ingreppet. Han stod pall.

Under de här åren utvecklade han också sina kontakter i Stockholm genom att frilansa för olika tidskrifter. En specialitet blev omslagsbilder och större fotoreportage. När freden kom i maj 1945 for han genast till Oslo och rapporterade om de händelser som utspelades i krigets kölvatten. Ett annat mycket framgångsrikt reportage kom 1947, en dokumentation av norsk jakt på isbjörnar.

Sålde reportage till utlandet

På 1940-talet började hans stjärna stiga. Han och den tio år äldre kollegan K. W. Gullers ansågs stå i en klass för sig och deras fotoreportage efterfrågades på flera håll. Carl Adam Nycop hade 1939 startat bildtidningen Se och 1944 grundade han också kvällstidningen Expressen. Båda satsade på fotoreportage. En ny epok i den svenska pressens historia inleddes.

Gullers var både en skicklig fotograf och driven affärsman. Hans tankar och idéer kom även att inspirera Lennart Nilsson framöver. Under krigsåren hade Gullers startat en egen bildbyrå med hjälp av flyktingar och deras internationella kontaktnät. Gullers ansåg att den svenska marknaden var för liten. Likaså inriktade han sig tidigt på det svenska näringslivet och dess behov av foto­dokumentation, gärna i form av eleganta presentböcker.

Efter att ha varit på ett fotouppdrag i USA knöts Lennart Nilsson till bildbyrån »Black Star« och i efterkrigstidens Europa började några av hans fotoreportage att säljas internationellt, till exempel berättelsen om jakten på isbjörnar. Medvetet sökte han också upp ämnesområden som kunde vara internationellt gångbara. Han reste bland annat till Belgiska Kongo.

Men främmande länder lockade honom egentligen aldrig. Han hade tillräckligt mycket att upptäcka i Sverige. Förutom en förbluffande mängdomslagsbilder och fotoreportage i veckopressen utgjorde bland annat Svenska Turistföreningens årsböcker en inkomstkälla för den frilansande fotografen, nära bilder av ­människor i kombination med storslagna landskapsvyer.

År 1954 kom så boken Sweden in Profiles, en bländande uppvisning i svartvitt av landets främsta företrädare inom de flesta viktiga samhällsområden: kungahuset, regering, näringsliv, medicin, kultur, vetenskap, försvar. Den vid det laget 30-årige fotografen hade då träffat och porträtterat alla mer betydelsefulla personer i det officiella Sverige, ett lysande kontaktnät. Året därefter sammanfattade den sällsynt framgångsrike fotoreportern sina erfarenheter i boken Reportage.

Blev världsberömd

Men Lennart Nilsson hade också andra sidor, intressen som stod i skarp kontrast till de glansfulla världar som Stockholm erbjöd. Han hade förmågan att ena dagen fotografera världsberömda filmstjärnor – iklädd sedvanlig proper kavaj, vit skjorta och slips – för att morgonen därefter krypa omkring i skogen i nätundertröja och dokumentera myrornas liv.

Inspirerad av bland annat sin far hade han börjat undersöka djurlivet både på land och i havet. I slutet av 1950-talet kom så böckerna Myror och Liv i hav. I båda fallen ingick också fotografier tagna i de laboratoriemiljöer han byggde upp. Där kunde han både studera djurens liv och på ett kontrollerat sätt ta de extrema närbilder som behövdes för att skapa spännande bildberättelser.

Han närmade sig nu sina framtida arbetsmetoder, den vetenskapliga fotografin och människokroppen. Utgångspunkten blev ett fotouppdrag på ett sjukhus i Stockholm i början av 1950-talet. Han fascinerades av några behållare med mänskliga embryon och tog en bildserie. Fotografierna publicerades senare inte bara av bildtidningen Se utan även – tack vare hans internationella kontakter – av amerikanska Life.

Det blev början på hans fortsatta resa in i den mänskliga kroppen. År 1965 – efter närmare ett årtiondes arbete med omväxlande pressbilder och den vetenskapliga fotografin – kom så ett stort fotoreportage i Life och även boken Ett barn blir till. Över en natt blev han världsberömd.

Citat: Lennart Nilsson

»Vi var ett ungt gäng fotografer i Stockholm som arbetade för Åhlén Åkerlunds förlag. De flesta av oss var frilansare. Jag fick många uppdrag av framför allt bildtidningen Se och Vecko-Journalen. Ofta var det mina egna idéer. Min strävan var alltid att överraska läsaren, att fånga det oväntade med kameran.«

Lennart Nilsson våren 2009om sina tidiga år som fotograf

»Bildtidningen Se blev något nytt för Sverige. Den redaktionella idén var att komma människorna nära. Chefredaktören Carl-Adam Nycop satt på redaktionen och berättade fram bildreportagen. Han gestikulerade stillsamt och sa till fotografen som skulle åka upp till Norrland: ”Gör så här. Lägg timret påkillarnas axlar! Gå nära! Jag vill se ansikten!” Och fotograferna gjorde som Nycop sa. Det var i den tidsandan vi jobbade.«

Lennart Nilsson våren 2009om det redaktionella arbetet på Se

»Han är ju bäst, det är bara att konstatera att han är bäst. Oerhört skicklig och oerhört vetgirig. Man kan väl säga att han var känd för att vara mycket envis, utöver det vanliga, och det i kombination med att ha intresset … han är ju lika intresserad i dag som han var tidigare, antagligen. Ja, det är en märklig man. Man är ju förundrad över hur han kan vara så vital. Lennart är fotografen med stort F!«

»Mina kolleger kände nog inte Lennart Nilsson. Jag tror att han var en ensamvarg. Jämfört med K. W. Gullers, som ju var duktig på att göra PR för sig själv, så tror jag att Lennart var mycket blygsammare när det gällde att vara utåtriktad på det sättet. Jag tror inte att han var speciellt social, i alla fall inte jämfört med KåWe.«

Intervju med fotograf Bo Trenter (1938–2013),son till journalisten och deckarförfattaren Stieg Trenter, anställd hos K. W. Gullers 1953-55.

»Vi hade varit ute på ett reportage hela dagen och åkte i bilen tillbaka mot Stockholm och då säger jag: ”Lennart, jag är faktiskt hungrig” och han tittar oförstående på mig: ”Vadå? Är du hungrig?” Och jag svarar: ”Vi har ju inte ätit på hela dan!” och han säger: ”Nähä, nä”. Han var liksom … när han jobbade var han ju helt världsfrånvänd.«

»Jag minns en gång … Lennart ringde mig när vi höll på med den där utställningen om Frälsningsarmén på Moderna museet 1963. Och han sa: ”Jag är på museet nu. Var är du?” Jag svarade: ”Jag är faktiskt hemma för i dag är det julafton.” Jag hade två små barn då! Lennart svarade: ”Jaha, ja … men du kommer väl i morgon?«

Intervju med redaktör Birgitta Dahl, anställd på Vecko-Journalen 1960 ochsenare bland annat chefredaktör förBildjournalen, Vecko-Revyn, Damernas Världoch Månadsjournalen.

»Bildkvaliteteten och mångsidigheten i hans tidiga arbeten understryker att Lennart Nilsson var en av de ledande svenska journalisterna långt innan han blev berömd som vetenskaplig fotograf. Men han betonar själv att han förblivit en reporter med kamera som numera oftast arbetar, så att säga, i en annan värld. Steg för steg har han inriktat sitt arbete på djurens värld och människokroppen.«

Fotograf Rune Hassner (1928–2003),bland annat filmare, fotoskribent och intendentvid Hasselblads Center i Göteborg 1989–95.