Skola

Lär dig exponera rätt & tolka histogrammet

Ofta låter vi kameran bestämma exponeringen och det fungerar i de allra flesta fall riktigt bra. Ibland blir däremot bilderna lite mörka eller ljusa. Varför det blir fel ibland och hur kamerans ljusmätare fungerar ska vi reda ut i den här artikeln – och lära oss mer om histogrammet.

Publicerad

Ljusmätaren i kameran har egentligen en ganska tuff uppgift. På en tusendels sekund ska den bestämma rätt exponering för aktuell situation utan att veta vad det är som ska fotograferas. Ljusmätaren har ju ingen aning om vilket motiv som fotograferas eller om det är dag eller natt. Den dagen ljusmätaren klarar av att avgöra det så kommer nog felexponerade bilder vara ett minne blott.

För att kunna förklara detta på ett enkelt sätt utan att det ska bli för mycket teknik så tittar vi på hur exponeringsmätaren fungerade i våra gamla analoga kameror. Dagens exponeringsmätare fungerar likadant men de är betydligt mer sofistikerade.

Det finns ett problem med kamerans ljusmätare och det är att den mäter det reflekterande ljuset och inte vet vad som ska fotograferas. Därför är exponeringsmätaren kalibrerad till att göra alla bilder normalgrå vilket är 18 % reflektion. Men problemet är ju att allt inte är normalgrått och det är då det blir fel.

1

Två exempel när det blir helt fel

Tänk dig en konsert med svart bakgrund, det enda du kan se på scenen är en ensam trubadur belyst med en strålkastare. Du komponerar bilden så att artisten befinner sig nere i högra hörnet, alltså, väldigt mycket svart i bilden. Kameran, som fattar noll av din snygga komposition, tror att det är väldigt mörkt och väljer en stor bländare och en lång exponeringstid. Här gäller det att släppa in så mycket ljus det bara går. Resultatet blir en dassig grå bakgrund och en mycket ljus, kanske nästan helt vit, trubadur. På samma sätt blir det om du fotograferar en person med mörk jacka framför en mörk dörr (se bild 1) .

Den andra situationen är omvänd. Du står på stranden och det är solnedgång. Du ber dina vänner att ställa sig så att du kan få med både solnedgång och kompisar. Kameran, som även i det här fallet fattar noll, tror att det finns mycket ljus och att det bästa är att hålla exponeringstiden kort och bländaren liten. Resultatet blir en vacker solnedgång och några siluetter. På samma sätt fungerar det om du fotograferar motiv med mycket snö. Kameran luras att tro att det är ljust och släpper därför in mindre ljus och snön blir grå (se bild 2) .

2

Hur ska vi då rädda dessa bilder?

Du som fotograf kan göra två saker och i båda fallen bör du kontrollera hur bilden blir genom att titta på skärmen. I både fallet med trubaduren och solnedgången kan du antingen gå så nära du kan för att mäta ljuset på trubaduren, använda spotmätning och mäta ljuset i ansiktet, sedan ställa in detta värde manuellt och gå tillbaka och ta din bild. Eller så använder du exponeringskompensationen. Denna kompensation anger du i plus- eller minusvärden där plus ger ljusare bilder och minus mörkare bilder. Problemet i början är att veta hur mycket kompensation som behövs för varje unik situation. Innan du har fått in känslan för detta bör du titta på skärmen för att avgöra om bilden behöver mer eller mindre kompensation.

4,5,6

Mät ljuset på det du vill få fram i bilden

Ibland är det möjligt att mäta ljuset på den del av bilden du vill ha rätt. I bildexemplet har vi tre bilder som är exponerade på tre olika sätt. På bild  3  är ljuset mätt rätt upp i himlen mot solen. Sedan har bilden komponerats om så att horisonten hamnar i mitten. Himlen har blivit rätt medan marken är så gott som helsvart. I bild  4  har kameran i stället mätt ljuset på marken. Marken är rätt medan himlen har försvunnit helt och blivit helt vit. I bild  5  är ljuset mätt så som bilden är tagen och här har vi ett mellanting av de två tidigare bilderna. Vilken som är att föredra beror helt och hållet på vad bilden har för syfte.

Histogrammet, ett bra hjälpmedel

En stor hjälp när du ska exponera din bild och du känner dig osäker på om något blir helt svart eller vitt, är histogrammet. På det fotografiska språket brukar vi säga att det saknas teckning. Det är antingen helt svart eller helt vitt. Personligen så brukar jag sällan bry mig om det blir helt svart någonstans i bilden men helt vitt vill jag absolut inte ha. Det ser mindre bra ut helt enkelt, tycker jag. Då är histogrammet i kameran en stor hjälp för här kan jag enkelt se om något är just helt vitt.

På histogrammet kan vi tydligt se att det inte finns någon information mot det svarta medan längst ut till höger mot det vita så finns det en svart stapel. Detta talar om för oss att något i bilden är helt vitt och totalt saknar teckning. I det här fallet så skulle jag minska exponeringen genom att kompensera mot minus.

På många kameror så går det att få partier som saknar teckning att blinka på skärmen. Detta sätt är mycket snabbt och smidigt, så kolla om din kamera har den funktionen.

Grått, grått och mera grått

Som vi sagt tidigare så försöker exponeringsmätaren få bilden normalgrå, 18 % reflektion. Det gör att om du fotograferar en vit eller en svart vägg så kommer bilderna att se nästan likadana ut, nämligen grå. Målet för dig som fotograf är ju att få den vita väggen vit och den svarta väggen svart. Ett sätt att tänka är att om något är ljust så tror också kameran att det är ljust och försöker minska exponeringen, alltså ska du kompensera åt plushållet. Är motivet mörkt så tror också kameran att det är mörkt och försöker släppa in mycket ljus, du ska då kompensera åt minushållet.

Det krävs en del erfarenhet för att se när du måste kompensera, men genom att träna så kan du snabbt öva upp denna färdighet. En del fotografer jag känner kan bara genom att titta på ett motiv själva avgöra rätt exponering. Så det är fullt möjligt att träna upp denna förmåga. Innan jag och många med mig har kommit dit så får vi titta på skärmen för att kompensera rätt.