Välj rätt brännvidd för porträtt

Objektiv med en brännvidd mellan 50 och 135 millimeter är populära för porträttbilder. Lägg därtill ljusstyrka 1,2-1,8 och många säger säkert att det är den ultimata porträttgluggen.

Stora bländare är bra för att du får en snygg bakgrundsoskärpa och därigenom kan separera motivet från bakgrunden och särskilt sätta fokus på den du porträtterar.

Men om vi bortser från ljusstyrka finns det en hel del intressant att säga om just brännvidden. Varför anses normalobjektiv eller korta telen vara så bra för porträtt?

Normalobjektiven avbildar ditt motiv i det närmaste såsom våra ögon ser motivet. Så som vi upplever att en människa ser ut. För tajta ansiktsporträtt har det stor betydelse. Brännvidder under 50 millimeter ger ansiktet konstiga proportioner där näsan extra utmärker sig. Se jämförelsebilderna på nästa uppslag för att förstå vad jag menar.

Det här är en förenkling av tanken kring vilken brännvidd som passar bäst för porträtt. Ett vidvinkligt objektiv använder du kanske inte på samma sätt som ett annat objektiv – för tajta ansiktsporträtt blir det knasigt medan det för porträtt med miljö runt omkring passar bättre.

På samma sätt som vidvinkel ställer till det gör teleobjektiv det också, fast de framhäver i stället andra saker i ett ansikte. Käken blir till exempel mer markerad och som du kan se på bilderna på nästa uppslag så tar även håret större plats. Täcker inte håret öronen kommer således öronen att stå ut mer.

Men anledningen till att många porträttfotografer gillar objektiv med en brännvidd mellan 50 och 135 millimeter är inte bara hur andra brännvidder förändrar ett ansiktes karaktär, utan även närhet till motivet. Med ett teleobjektiv måste du gå längre ifrån motivet och du får därigenom mindre kontakt med personen under själva fotograferingsögonblicket. Vilket betyder sämre möjligheter att tillsammans med motivet, människan, fånga den känsla du vill ha i bilden.

–  Det är många som använder teleobjektiv för att ytterligare ge folks ansikten smickrande proportioner, men själv tycker jag att man lätt hamnar för långt bort och har svårare att få till kommunikationen om man har för mycket tele. Plus att risken för skakningsoskärpa ökar ju mer man zoomar in, trots vr eller stativ, säger studio- och porträttfotografen Stefan Tell.

85 millimeter på en småbildskamera som Canon eos 5d Mark ii motsvarar ungefär 50 millimeter på en aps-c-kamera som Pentax k-5 med flera. För Stefan Tell är 85:an i det närmaste standardobjektivet när han plåtar porträtt. Han tar nästan uteslutande med sig ungefär samma uppsättning objektiv oavsett vilket fotouppdrag han planerat och släpar hellre på ett extra än kommer på när han väl är på plats att det var just det där som saknades som han hade behövt.

–  För rena porträtt är det nästan uteslutande 50mm/1.4 eller 85mm/1.4 jag använder, absolut mest är det 85:an. Det ger i mitt tycke den bästa kombinationen av skärpedjup, avstånd till modellen och resultat, säger han.

– I min fotostudio är 85:an i princip det enda porträttobjektiv jag använder. Ska det vara med fler personer på bild kan det bli ett 50 mm. För gruppbilder behövs ibland ett 24-70mm/2.8. Men då är det mer för att det krävs, inte för att det ger det bästa resultatet.

Val av brännvidd handlar alltså många gånger om vad som på ett smickrande sätt avbildar den som porträtteras. Åtminstone vid tajta ansiktsporträtt.

–  De stora fördelarna med just ett 85mm-objektiv är just att man lätt får en lagom oskarp bakgrund tillsammans med en smickrande avbildning av personen. Det går att få modellen att stå ut tydligt från bakgrunden utan att behöva ett så långt avstånd bakom, säger Stefan Tell.

Finns det någon baksida med 85:an då?

–  Med det 85mm-objektiv jag använder, kanske att närgränsen är rätt långt ifrån, det går inte att fylla hela bildrutan med ett ansikte.

För jämförelsebilderna på nästa uppslag ställde Lie Sahlin upp som modell. Vi var båda ense om att bilden tagen på 85 millimeter gjorde henne mest rättvisa och också var mest smickrande.

Men valet av brännvidd handlar också om hur nära du vill vara ditt motiv. Visst går det att skoja till ett porträtt genom att använda en vidvinkel och gå nära. Men du måste också gå riktigt nära. För vidvinkelbilderna var jag i stort sett tvungen att ha kameran i Lies ansikte. Med följd att hon, som annars var en mästare på att hålla samma min genom hela bildserien, blev lite mer osäker i poseringen. Det är aldrig trevligt att ha en kamera i ansiktet och det ger avtryck i hur personen beter sig.

Med telebrännvidderna, säg över 135 millimeter, fick jag i stället för mycket distans till Lie och kunde inte riktigt skapa den där kontakten jag ville åt. Med 50-100 millimeter blev kontakten bättre – inte för nära, inte för långt ifrån.

Sara Arnald är frilansfotograf och tar bland annat en hel del porträtt. För porträttfotografering vill hon vara nära dem hon fotar. Hon är ett exempel på en fotograf som helst inte går över 135 millimeter.

–  85/1,8 är en fin porträttglugg, även om min är lite mjuk i fokus. Den använder jag så fort jag kommer över 50 mm, och då till att fotografera folk. Sedan har vi 100/2,8 Macro. Den är riktigt fin för porträtt, men också som makroglugg. Perfekt för bildbyråbilder när man vill isolera objektet från bakgrunden, berättade Sara för Kamera Bild inför en artikel om hur proffset väljer objektiv i specialblaskan Fotoprylar som kom ut i slutet av förra året.

När Sara förra året åkte på långresa till Asien hade hon med sig en Phase One-kamera och såklart en uppsättning objektiv – 80mm/2,8, 55 mm/2,8 och 35mm-prototyp.

– 80 mm är en kitglugg som blir som en normal i fullformat, så den visste jag att jag ville ha med. Den är tacksam för den är så användbar, speciellt till porträtt. Det är min absoluta favoritporträttglugg, och när man ser skärpan från den så vill man ju bara gråta. I dag är sensorerna så bra så det är objektivet som sätter gränserna. Just därför vore det att kasta pengar i sjön att ha en så bra kamera utan en bra optik. 55 mm ville jag ha med så jag fick något vidvinkligt. Sedan ville de skicka med ett prototypobjektiv på 35 mm för att se om jag blev nöjd. För mig var det lite för vidvinkligt, övriga objektiv kändes naturliga för mig.

Två objektiv som Sara använder men som inte följde med på resan var Mamiya 120/4 Macro och 150/2,8 IF.

– 120/4 är det inte så mycket att säga om, den är skarp och bra för makrofotografering. Men 150/2,8 är en typiskt skön modeglugg som har en snygg oskärpa som satan. Det som blir så snyggt med långa brännvidder är proportionerna. Och med den gluggen handlar det inte om mötet med den man fotar, utan snarare om en avbildning.

Vi kan således inte säga att en viss brännvidd är bäst för all typ av porträttfotografering, man använder ju självklart objektiven på olika sätt. Men för tajta ansiktsporträtt är det värt att tänka på hur brännvidden förändrar ett ansiktes karaktär.