Dåtidens drönare: Duvor i bildens tjänst

Flygfoto är ingen ny företelse. Att fotografera från flygande föremål har fotografer gjort länge, den första bilden som togs från ett flygande föremål framkallades 1858 då fransmannen Gaspard-Félix Tournachon fotograferade Paris från ovan från korgen under en luftballong. Men hur gör man om man vill vara lite mer diskret? Ett flygplan eller en luftballong är ju föga välkamouflerade där de svävar fram ovan marken. I alla fall om de ska befinna sig på avstånd som gör fotograferande av marken möjlig.

I dag skrivs det mycket om drönare, dessa fungerar i många fall väldigt bra för att syssla med flygfoto. De krävs bara en del tillstånd och pappershantering om man vill göra det professionellt. Men man har tagit bilder från obemannade »farkoster« redan för mer än hundra år sedan. Dock använde man sig av en helt annat teknik för att få de bilder man behövde. Nämligen luftens brevbärare, duvan.

Tyckte idén lät omöjlig

1907 hade apotekaren Julius Neubronner lyckats tillverka tillräckligt många olika prototyper för att kunna ansöka om ett patent på en kamera som skulle fästas på en duva och med fördröjd utlösare kunna fotografera från luften. Duvor hade tidigare använts för att skicka meddelanden och Neubronner själv hade även använt dem för att transportera brådskande mediciner. Han hade dock funderat på om han inte kunde kombinera sitt intresse för brevduvor och sitt fotointresse. När han ansökte om sitt patent hade dock det tyska patentverket tyckt att idén lät omöjlig och avslog ansökan. De ansåg inte att en duva skulle kunna bära den vikt som krävdes för att idén skulle fungera.

Neubronner gav dock inte upp och när han presenterat ett flertal bilder som tagits av hans duvor gick patentet igenom i december 1908. Kameran fästs på duvan med en sele. De olika träkonstruktionerna vägde mellan 30 och 75 gram beroende på vilken typ av kamera det var. I en kort skrift beskriver Neubronner fem olika kameramodeller, en panoramakamera, två kameror med dubbla objektiv, en kamera som kunde använda en filmrulle och därför kunde ta flera bilder, samt en modell som hade en bälg och därför gav en längre brännvidd (85mm) än de övriga.

Kamerorna som Neubronner konstruerade fäste han på duvan, som tränats för att bära den extra vikten, och sedan åkte han iväg med duvan upp till 10 mil från där duvan bodde, släppte fågeln och lät den flyga hemåt. Duvorna flög oftast raka spåret hemåt, troligen för att de var sugna på att bli av med den extra vikten, på en höjd mellan 50 och 100 meter. Ett pneumatiskt system skötte fördröjningen av slutaren i kameran. Duvan fick också landa på en extra stor landningsplatta som var elastisk och hålet där den gick in i sitt lilla hus var extra stort, allt för att den skulle kunna landa smidigt med den extra vikten.

Militärbruk

Neubronners idé var delvis framtagen för att kunna användas av militären. På den tiden när Neubronner började sin utveckling var flygturer svåra att åstadkomma på ett smidigt sätt och han tänkte att med hjälp av duvorna skulle man omärkbart kunna ta bilder av viktiga platser.

Men tyvärr för Neubronners del så lyckades bröderna Wright med sin berömda flygtur 1903, och vidare utveckling av planen gjorde att när det var dags för duvorna att säljas in till försvaret så hade de redan flygplan som fungerade för ändamålet. Duvorna väckte dock ett visst intresse ändå, bland annat hos det Preussiska krigsministeriet, som dock krävde ett par demonstrationer för att övertygas. Det visade sig att duvorna inte brydde sig nämnvärt om explosioner, något som är fördelaktigt när de ska användas i krigssituationer. Duvorna fick tränas för att hitta tillbaka till ett flyttbart duvslag (buren de bor i) dit de flög efter utfört uppdrag.

Duvorna användes dock inte i någon större omfattning under första världskriget, inte för att fotografera i alla fall, utan snarare för att skicka meddelanden.

Efter kriget lät det tyska försvaret meddela att man inte hade någon användning för duvorna och deras tränare, så de tänkte inte finansiera några fler experiment med dem.

Trots det tyska försvarets negativa signaler efter första världskriget började det, när andra världskriget närmade sig, ryktas om att tysk­arna hade börjat träna duvor med kameror som kunde ta upp till 200 bilder per flygtur.

Samtidigt kom det rapporter från fransmännen att de hade börjat träna hundar som skulle kunna transportera duvorna i små burar och släppa lös dem bakom fiendens linjer för att fotografera. 1942 rapporterades att ryska soldater hade hittat övergivna tyska bilar med duvor och deras kameror som kunde fotografera med fem minuters intervaller. Liksom hundar som var tränade för att bära duvorna i små korgar.

Att duvorna användes flitigt under andra världskriget vet man om, men hur många av dem som faktiskt användes för att fotografera från himlen är oklart. Deras främsta uppgift verkar ha varit att leverera meddelanden.

Hemlighetsmakeri

Men duvornas användning tog inte slut i och med andra världskrigets slutfas. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA berättar om att de utvecklat en liten kamera som kunde fästas på en duva. Duvan släpptes sedan på ett sådant sätt att den flög över en måltavla på vägen hem. Kameran drevs av små batterier som drog fram filmen och skötte slutaren. Detaljerna om dessa kameror och de uppdrag de användes på är fortfarande hemligstämplade. Men fördelen med duvorna låg i att ingen tänkte på att det flög en duva uppe i skyn och de kunde dessutom flyga betydligt närmare än vad till exempel ett flygplan kunde. Bilderna blev därför betydligt mer detaljrika när de fotograferades av duvorna.

I dag är kameratekniken så pass utvecklad att en kamera inte behöver vara speciellt stor för att kunna ta bilder av användbar kvalitet. 2004 utnyttjade BBC detta genom att fästa kameror på örnar och falkar för att skapa material till serien Animal Camera.

Duvornas dagar som fotografer är nog över, men det är onekligen ett intressant kapitel i den fotografiska historien.