Historia: Mellanformatets uppgång & fall

Om du levde runt 1920 har du upplevt både mellankrigstiden och mellanformats storhetstid. Fördelarna med formatet var många när det mötte marknaden, många av poängerna är gångbara fortfarande idag. Däremot har flera av dem förfallit och det kanske var de fördelar som gjorde det lämpligt för den allmänna publiken.

Historisk bakgrund

Under 1800-talet började den fotografiska utvecklingen ta allt större steg framåt. Kodak var de första som släppte en kamera med film som förvarades på rulle, den allra första var en bälgkamera som laddades med filmformatet 105, ett format med film som var sex centimeter bred. Denna bälgkamera dök upp på marknaden 1898. Tre år senare, 1901, kom den kamera som skulle bli en av de populäraste under första halvan av 1900-talet. Kodak Brownie. Kameran var vad som kallas för lådkamera och bestod av en kartonglåda som laddades med film i formatet 117. Fortfarande en film som var sex centimeter bred, men spolen den rullades upp på var något annorlunda från den tidigare 105. Själva Brownie-serien blev ganska långlivad och levde kvar i olika modeller och versioner en bra bit in på 1900- talet, men var då inte längre konstruerade i kartong så klart. Samma år, 1901, lanserade Kodak sin Brownie nr 2, som i likhet med de två tidigare kamerorna laddades med en rulle film som var sex centimeter bred.

Men den här gången hette formatet 120 och återigen var det bara spolen som förändrats.

Formatet 120 behöll Kodak och körde vidare med, ett format som blev populärt och plockades upp av ett flertal tillverkare, både av kameror och film. Det är den som i dag är den klassiska mellanformatsfilmen tillsammans med varianten som kallas 220.

Variationer

120-filmen är som nämnts tidigare alltså sex centimeter bred. Men så alla kameror som använder den har minst ett mått gemensamt. Däremot använder olika kameror olika längder av filmremsan till sina negativ. De vanligaste är att man antingen använder sig av fyra och en halv, sex eller sju centimeter långa negativ. I vissa kameror kan man dessutom justera mellan olika format beroende på önskemål.

Den ursprungliga 105-filmen, som sedan blev 120, har även fått två andra paketeringar sedan 1898 då den kom ut. De två andra versionerna är 220 och 620. Anledningen till att dessa togs fram var en av de större nackdelarna med 120-formatet. Nämligen att det inte blev så många bilder per rulle. Från början låg 120-filmen spolad tillsammans med en pappersremsa som var lika lång som filmremsan. Pappret gjorde att man inte fick plats med en så lång filmremsa och därmed inte fick ut så många bildrutor. Om man valde det snålaste formatet 6x4,5cm fick man ut som mest femton eller sexton bilder.

1965 löste man det här problemet genom att börja montera filmen på spolen utan pappersremsan. Det innebar att man fick på ungefär dubbelt så mycket film. En kamera som med 120 film gav 15-16 bilder ger alltså 30-32 med 220-film. Däremot så var det inte bara att byta fram och tillbaka i de flesta kameror. Den pappersremsa som låg med i 120-filmen användes nämligen, på vissa kameror, för att se hur många exponeringar man gjort.

Detta såg man genom ett mörkrött fönster på kamerans baksida. Om pappersremsan inte satt där skulle ljus lysa in på filmen. Dessutom krävdes en annan platta som tryckte på filmen för att denna skulle lägga sig plant mot kamerans baksida för att fokuseringen skulle bli rätt. Vissa kameror kom med justeringar för detta, medan andra behövde en annan tryckplatta.

Men redan innan 220-filmen kom hade Kodak lanserat ett annat alternativ, nämligen 620-filmen som kom 1931. Det är fortfarande samma filmformat men för 620 gjordes spolen i metall och var betydligt tunnare än den träspole som användes till 120-fomratet på den tiden. Kodak menade att med det nya formatet kunde man göra kamerorna mindre än tidigare. Formatet tog en viss skruv om än främst i kameror tillverkade av Kodak själva. 620-film slutade tillverkas 1995. Men har man en kamera för 620 går det att, i mörkrum, spola på 120-film på en 620-spole.

Den självklara konkurrenten till 120-filmen blev så klart 135-filmen. När Oscar Barnack 1913 konstruerade sin första Leica satte han spiken i kistan för mellanformatets framgång bland allmänheten. Det dröjde dock fram till 1925 innan någon småbildskamera dök upp på marknaden men den blev populär väldigt fort. Det mindre formatet på filmen gjorde så klart att kamerorna var mindre och det fick plats fler bilder på varje filmrulle. Förutom att storleken på både filmrulle och kamera blev mindre så sjönk även kostnaderna för både film och kameror.

Kodak släppte också ett annat filmformat – 127, som skulle göra det möjligt att tillverka mindre kameror. 127-filmen hade en bredd på fyra centimeter istället för det större 120. Denna lite mindre konkurrent släpptes redan 1912 till Kodaks fickvänliga bälgkamera Vest pocket camera. Också denna blev hyfsat populär men på 1960-talet började den försvinna till förmån för kassettfilmen.

Nedgång och fall

Som vi redan sett började mellanformatets resa mot att bli ett bortglömt format av allmänheten redan när Leica presenterade sin första kamera 1925. 135-filmen kom som ett billigare och smidigare alternativ och för gemene man fanns inte behovet av de mer högupplösta och tekniskt bättre negativen från 120-filmen.

Den behöll dock sin populäritet bland yrkesfotografer som krävde mer av sina bilder. I många studior stod en analog mellanformatskamera långt in på 1990-talet på grund av deras överlägsna bildkvalitet men också på grund av kostnaden innefattad i att gå över till digitalt.

En stor del av kostnaden i att tillverka en digitalkamera ligger i sensorn. Ju större sensor kameran ska innehålla, ju dyrare blir det att tillverka den. Detta är så klart något som ligger mellanformatskameran i fatet. Men redan 1992 kom tillverkaren Leaf med ett bakstycke med en digital bildsensor på hela fyra megapixlar. Samma år lanserade Nikon i samarbete med Kodak sin dsc-200 som hade 1,3 megapixlars upplösning så Leaf var något på spåren.

Under 2000-talet började de digitala systemkamerorna bli så pass bra att de gled ifrån de analoga mellanformatskamerorna i bildkvalitet. Det var dessutom väldigt dyrt att utveckla de digitala mellanformatskamerorna så det var inte alla tillverkare som hade råd att gå över till en digitalproduktion. Till exempel fick Contax och Bronica slå igen sin kameratillverkning. De allt mer högupplösta och omfångsrika digitala systemkamerorna gjorde mellanformatarna allt mer överflödiga. Även om de fortfarande hade sina anhängare.

Mellanformatets återkomst?

Men vad har då hänt sedan tidig 2000-tal? Jo, de digitala mellanformatskamerorna lever i dag ett liv i händerna på yrkesfotografer som fotograferar reklam eller porträtt. Väldigt få amatörer går omkring med en digital mellanformatare idag. Anledningen är ganska självklar, de kostar väldigt, väldigt, väldigt mycket. Det går att hitta analoga mellanformatskameror för en hyfsat billig peng om man letar på olika annonssajter eller går på kamerauktioner.

Nackdelen med film är så klart att det blir en löpande kostnad eftersom filmen kostar att både köpa och framkalla. Men det kan samtidigt vara en skön känsla att sänka tempot på sin fotografering och köra en rulle svart vit mellanformatsfilm.

Vill man komma undan ännu billigare och samtidigt få lite mer lekfull kreativitet kan man testa en Holgakamera för runt 500-lappen. Nypriserna på en digital mellanformatskamera idag ligger på ungefär samma priser som en helt okej ny bil. Men bland annat Pentax med sin nya 645Z har valt att lägga sig på en betydligt lägre nivå när det gäller pris än alla konkurrenter. Men det handlar fortfarande om nästan 100 000 kronor. Man kan ju hoppas att de större sensorerna i sinom tid kommer att gå ner i pris så att även amatörer och entusiaster åter igen kan få glädjas åt den magnifika bildkvaliteten i en mellanformatskamera av modernt snitt.