Vi förklarar: Bildjournalistikens historia

Idag är det svårt att föreställa sig tidningar utan bilder. Men faktum är att tidningar, i olika former, existerade ganska länge utan att det var några bilder i dem. Dels för att möjligheten att trycka tidningar kom betydligt tidigare än möjligheterna att fotografera över huvudtaget, men också för att det tog ett tag innan man kom på hur bilder skulle tryckas.

Började med kriget

När den fotografiska tekniken kom användes den inte i journalistiska syften. Det var främst porträtt och mer regisserbara bilder som togs, och man tog hellre det som skulle fotograferas till kameran än tvärtom. Det beror på att utrustningen var stor och förhållandevis klumpig. När bilder och illustrationer dök upp i tidningarna var det i form av etsningar som tryckts. Den här typen av etsning var också en av de första teknikerna som användes för att trycka bilder i tidningar.

Det sägs ibland att grunden till den moderna bildjournalistiken lades under Krimkriget mellan 1853 och 1856. Fotografen Roger Fenton skickades till kriget för att dokumentera det. Han tog med sig sin utrustning (han hade en egen lastbil med grejer) och for mot striderna. Några bilder på krigets vedermödor och lidanden blev det dock inte. Fenton var nämligen utsänd för att skapa krigspropaganda för den brittiska alliansen, så hans bilder innehöll snarare poserande porträtt på soldater och befälhavare men även bilder från miljöerna i krigets utkanter.

En annan anledning var att kamerautrustningen inte tillät honom att röra sig så smidigt som troligen önskas om man ska befinna sig i stridigheterna. Nåväl, Roger Fentons bilder från Krimkriget kanske inte kan ses som bildjournalistik med tanke på den vinklade rapporteringen, men det var ett första steg mot att gå ut och dokumentera det som hände i världen.

Den första fotografiska bilden som trycktes i en tidning, som inte använde en etsning som grund, publicerades den 4 mars 1880 i tidningen New York Daily Graphic. Tekniken som användes då kallas för halvtonstryck. Halvtonstekniken innebär att bilden skapas att mängder av stora och små prickar av svart färg på en vit bakgrund som på så sätt skapar bilden. Tekniken ger mjukare övergångar och en mer fotografisk känsla i jämförelse med etsningarna.

Leica var startskottet

Nästa steg som gjorde att bildjournalistiken blommade ut ordentligt var tillkomsten av småbildskameran på 1920-talet. Fram till dess att Leica lanserade sin kamera anpassad för 35mm-film hade fotograferna tvingats släpa runt på stor och otymplig utrustning som helt enkelt inte gjorde det möjligt att vara speciellt rörlig när man fotograferade, som vi kunde se med exemplet Roger Fenton. Leicas småbildskamera gjorde det möjligt för fotografer att alltid ha med kameran och att kunna fotografera mer diskret.Några år senare komäven den elektroniska blixtkuben som gjorde att det gick att ta bilder även när ljuset var dåligt. Dessa två uppfinningar, eller snarare vidareutvecklingar, var startskottet till det som ibland kallas för bildjournalistikens guldålder.

Fram till nu hade bilder i tidningar främst varit där för att berätta ungefär samma sak som texten gjorde, bara förstärka den. Men nu började flera tidningar dyka upp som använde sig av bilder i allt större utsträckning för att berätta. Från att ha varit ett komplement blev bilderna huvudnumret. Några av dessa tidningar var bland annat Life i USA, Vu i Frankrike, Picture Post i Storbritannien och Arbeiter Illustrierte Zeitung i Tyskland. Det här var tidningar som lyfte fram bildjournalistiken och lät bilderna tala.

Bildjournalistiken blev än viktigare under de två världskrig som ägde rum mellan 1914 och 1945, kanske i första hand under andra världskriget. Bildjournalistik och bildjournalistiska tidningar användes då som propagande av alla deltagande parter.

Strax efter andra världskriget startade Robert Capa och Henri Cartier-Bresson (som ses som två av den moderna bildjournalistikens förgrundsfigurer) tillsammans med David Seymour, George Rodger och William Vandivert den numera legendariska bildbyrån Magnum. De startade byrån för att själva kunna styra över hur deras bilder användes. Under samma period startades också flera nationella fackförbund för fotografer för att skydda deras rättigheter och deras arbeten.

Tv tog kål på guldåldern

Perioden mellan 1920 och 1970 brukar kallas för bildjournalistikens guldålder. Anledningen är fotograferandet blev enklare tack vare teknisk utveckling. Det ledde i sin tur till att det startades många tidningar som baserades på bildens förmåga att berätta. Men allt som oftast kommer ännu en teknisk utveckling, och medielandskapet ändrade form. Från att tidningarna var den huvudsakliga källan till nyheter kom radion och framför allt TV:n.

Rörliga bilder gav nyhetsrapporteringen ännu mer tyngd och tidningarna fick allt svårare att behålla både läsare, men också arvodena från reklamintäkter blev svårare att behålla, vilket gjorde att tidningarna fick det allt kämpigare ekonomiskt.

Digitalkameran revolutionerade

Fram tills digitalkamerorna slog igenom på riktigt hade bildjournalisterna alltid varit begränsade av filmrullen. Kamerornas motordrift blev allt snabbare, men vad hjälpte det när man ändå var tvungen att avbryta fotandet för att byta filmrulle. Att släpa med sig mycket film var också ett problem. Med den digitala utvecklingen kunde fotografen resa ännu lättare än tidigare.

Ett par minneskort räckte för att spara tusentals bilder. Med hjälp av annan teknisk utveckling med internet och mobiltelefoner som kunde användas för att skicka bildfiler ökade hastigheten snabbt på fotografens möjlighet att rapportera snabbt och direkt. Bara minuter efter en händelse kunde en bild ha skickats till redaktionen och publicerats.

Den vakne inser så klart att det här inte bara medför fördelar. Det innebär så klart stora fördelar för de olika publikationerna att nu kunna vara snabba ut med nyheter, men det ökar också pressen på fotograferna att kunna leverera snabbt. Från att ha varit begränsad av möjligheten att leverera och få filmrullar framkallade till att egentligen endast vara begränsad av att själv kunna ta en så bra bild som möjligt så fort som möjligt för att sedan skicka den till redaktionen.

Medborgarjournalistiken

Allt eftersom fototekniken har blivit mer och mer tillgänglig och prisvärd för »vanliga« människor, det vill säga de som inte är yrkesfotografer, desto mer har bilder från mottagarna av publikationerna (läsarna) börjat användas i bildjournalistiken. Ingen har väl kunnat undgå att märka att fotografernas huvuden är de som fått rulla vid nedskärningar hos världens tidningar.

Vid oförberedda händelser, vilket många nyhetshändelser är, är det vanliga medborgare som är på plats först. Det betyder att tidningar i dagsläget ofta använder sig av läsarnas egna bilder för att få en så stor »på plats«-känsla som möjligt och för att få tag i bilder innan deras egna fotografer hunnit dit. Kanske är bildjournalistiken på väg tillbaka till att fokusera på det längre berättandet, som under guldåldern? Det återstår att se.