Vi förklarar bildstabilisering

Bildstabilisering utvecklades för att reducera den oskärpa som de handskakningar som du som fotograf har när du tar en bild på fri hand. Dessa små skakningar kan förstöra en bilds skärpa, och därför blir slutartiden det viktigaste att tänka på vid handhållen fotografering. Man brukar vanligtvis säga att 1/brännvidden gäller: Du bör som längst ha en slutartid på 1/50 sekund när du använder en brännvidd på 50 millimeter, och som längst 1/200 sekund om du använder dig av 200 millimeters brännvidd.

Men med hjälp av bildstabilisering kan du alltså använda dig av längre slutartider på fri hand utan att få skakningsoskärpa. Vissa gånger kan du med bildstabilisering nå upp till fyra stegs skillnad (eller 16 gånger längre exponeringstid). Då finns exempelvis möjligheten att ta en skarp bild på 1/12 sekund där annars 1/200 sekund hade behövts (fyra steg blir 1/100-1/50-1/25-1/12). Men resultatet beror även på hur stabil man själv är på handen.

I dag finns bildstabiliseringen inbyggd i allt från videokameror, teleskop och kikare. För stillbildsfoto används två typer av bildstabilisering i kommersiella kameraprodukter, den ena typen är inbyggd i kamerahuset, den andra inbyggd i objektivet.

Linsbaserad stabilisering

Utvecklingen av bildstabilisering i objektiv började under 80-talet när både Canon och Nikon konstruerade optiska linselement som kunde röra sig inuti sin konstruktion. Först ut var Nikon som 1994 släppte sin kompaktkamera Zoom 700VR QD, den första kameran någonsin med inbyggd VR-teknologi (Vibration Reduction). Tätt efter kom Canon, som i september 1995 släppte ett objektiv med IS-funktion (Image Stabilization) i sitt ef 75-300 mm/4-5,6 IS USM – det första kommersiella objektivet med bildstabilisering. Fem år senare kom även Nikon med sitt objektiv 80-400 mm/4,5-5,6 D VR.

Tekniken bygger på att objektivet har ett linselement som kan förflyttas i fyra riktningar, uppåt och nedåt samt vänster och höger. Den »flytande« linsen (som egentligen kan vara upphängd av exempelvis lätta fjädrar) byter position för att få det inkommande ljuset att hamna på en och samma punkt på sensorn, och därmed ge en skarp bild. Utan stabilisering skulle handskakningarna få det inkommande ljuset att hamna på olika punkter på sensorn, om exponeringstiden var tillräckligt lång. Skulle du titta in i ett objektiv med bildstabilisering skulle du alltså se kamera och objektiv röra sig med fotografens handskakningar, medan det stabiliserande linselementet skulle förbli stilla för dig.

Flera gyro-sensorer

För att förflytta linselementet korrekt används två eller flera inbyggda gyroskopiska sensorer som mäter mycket små accelerationer och rörelser. Minst en sensor mäter den horisontella skakningen, eller förflyttningen om man så vill, medan en annan sensor mäter den vertikala. Genom att sedan låta kameran behandla informationen från gyro-sensorerna i realtid kan den räkna ut hur mycket den ska justera linselementet i de fyra olika riktningarna för att direkt motverka din hands skakningar.

För själva förflyttningen används elektromagnetiska spolar som är placerade runt det rörliga linselementet. Spolarna ändrar sin strömstyrka flera gånger i sekunden för att direkt kunna positionera linsen på rätt ställe och bryta det inkommande ljuset korrekt.

Däremot påverkar bildstabiliseringen bara de skakningar som uppstår i kameran och objektivet. Bilder du tar på exempelvis människor som rör sig blir därför inte skarpare vid längre slutartider även om du har bildstabiliseringen påslagen.

Olika inställningar

Skakningar som ger upphov till suddiga bilder uppkommer på olika sätt. Kroppens egna skakningar är en av dom. De skakningar som uppkommer när man fotograferar från en bil är något annorlunda och skiljer sig från en hands skakningar. Kameratillverkarna har löst detta genom att ha en knapp på objektivet som berättar för linsen hur den ska kompensera för skakningarna.

På samma sätt finns en knapp för att detektera panoreringar (kallas IS2 på Canons objektiv). Då avaktiveras korrigeringen för de horisontella rörelserna, medan skakningar i höjdled fortfarande korrigeras.

Vissa objektiv har även inbyggd detektering för när man monterat sin kamera på stativ. På så vis avaktiveras bildstabiliseringens funktion helt för att inte arbeta mot sitt syfte. Har objektivet inte denna självdetektering rekommenderas att bildstabiliseringen stängs av.

Stabilisering i objektivet har både för- och nackdelar. Den största fördelen för dig som fotograf är att du själv ser effekten av bildstabiliseringen direkt i sökaren och hur den beter sig. Den andra fördelen är också att effekten av stabiliseringen kan anpassas efter objektivets brännvidd, eftersom bildskaket är proportionellt mot den brännvidd som används – du får olika skakningar vid 24 millimeter än vid 200 millimeter.

Nackdelen är att du får betala för bildstabiliseringen i varje objektiv.

Sensorbaserad stabilisering

Hade man valt att bygga in bildstabilisering i kamerahus med analog film i stället för i objektivet, hade det inneburit att hela filmen skulle behöva flyttas för att uppnå rätt effekt. Helt klart ett stort projekt – om det ens skulle vara möjligt. Men när användningen av digitala sensorer blev allt vanligare fanns plötsligt möjligheten att bygga in bildstabilisering direkt i kameran.

2004 släppte Minolta sin Dynax 7D, den första digitala systemkameran med inbyggd bildstabilisering på sensorn. Tekniken kallas för »sensorskiftning« och fungerar på samma sätt som stabiliseringen i objektiven. Skillnaden är att det är sensorn som rör sig för att fånga upp det inkommande ljuset korrekt, och inte linselementet.

På digitala kompaktkameror med sensorbaserad stabilisering ser du också skillnaden på displayen. Så är inte fallet för digitala systemkameror som har stabiliseringen inbyggd i huset, eftersom sökaren visar bilden från objektivet och inte sensorn. Fördelen är att du kan använda bildstabiliseringen på alla dina bilder, oavsett vilket objektiv du använder.