Anna Jarlhäll: ”Samspelet mellan häst och ägare är viktigt”

Anna Jarlhäll har ridit sedan sju års ålder och genom hela tonåren. Hon tog ett uppehåll när hon skaffade barn, men återupptog sedan ­intresset och köpte även egna hästar. Två stycken har hon ägt, med vilka hon har tävlat i hoppning och dressyr.

Anna Jarlhäll

Ålder: 53 år.

Bor: I Tullinge, i Stockholm.

Gör: Hästfotograf, samt porträtt- och bröllopsfotograf. Hon har haft framgångar i SM i fotografi och hennes hästbilder har uppmärksammats i flera medier, bland annat i Vogue Scandinavia och Kentaur.

Utrustning: Canon EOS 5D Mark IV med främst objektiven Canon 70–200mm f/2,8 och Sigma 85mm f/1,4 vid hästfotografering.

Webb: photobyannajarlhall.com

Instagram: @horse_by_anna, @wedding_by_anna, @photo__by_anna

Med andra ord, Anna kan hästar. Men i dag rider hon inte, hästarna är sålda.

– Man får lite skador och man blir lite äldre, säger hon och skrattar till.

Därför sätter hon sig just nu inte upp på hästryggen, även om hon till viss del saknar det.

– Jag gillade att träna och tävla, åkte iväg nästan varje helg med min häst för att tävla. Det var en drivkraft i det, jag behövde utmaningen som det var med tävling.

För Anna var det alltså främst sporten som drev henne, och när hon lämnade den sökte hon sig till nya sammanhang.

– När jag sålde min senaste häst, vilket nu är tio år sedan, kände jag att jag ville ha något annat i mitt liv. Ett nytt mål och intresse. Då blev det fotograferandet istället för hästarna, kan man säga.

På sätt och vis blev det snarare både och, för vid sidan av att i dag vara porträtt- och bröllopsfotograf är det framför allt hästar som Anna har framför sin kamera. För sex år sedan startade hon sitt företag.

– Det här med fotograferandet, det var nästan som en självklarhet, förklarar hon sitt beslut att satsa på bild­skapandet.

Hundratals hästar framför kameran

Egentligen har foto funnits i hennes liv lika länge som hästarna. Hennes pappa fotograferade mycket och Anna hade en egen kamera under sin uppväxt.

– När andra tog en rulle på semestern tog jag 18. Fotograferandet har alltid funnits där, och jag har en konstnärlig ådra där jag gillar att måla. Men jag hade inte riktigt förstått vad man kunde skapa med en kamera.

Utrustad med bättre kamera och olika fotoutbildningar, bestämde hon sig för att gå »all in« som hon säger.

– Jag började fota dem jag känner och deras hästar. Sen så spred det sig och nu har jag fotat hästar i sex års tid, på olika sätt.

Hundratals hästar har stått framför hennes kamera, både som uppdrag av kunder men även som egna projekt. Numera genomför hon även workshops för dem som vill lära sig mer om hästfotografering.

Det leder oss in på vilka utmaningarna är med den här genren, och även om Anna tror att de flesta kan ta ett porträtt av en häst är det en stor fördel att vara kunnig på djuren.

– Det gäller att ha hästvana och veta hur de reagerar. För de är flyktdjur och det har hänt att hästar har slitit sig när jag fotat, att de har sprungit iväg. Då har jag en väldigt stor fördel av att vara hästvan.

Säkerheten är något Anna framhåller som väldigt viktig under en hästfotografering.

– Även den snällaste hästen kan sparka om man går för nära bakom den. Det gäller att ha koll på hur de reagerar och vad som är okej och inte.

Att under en fotografering ge direktiv till en häst, på det sätt som man kan göra när det är människor man port­rätterar, låter sig förstås inte göras när handlar om ett djur. En häst rör sig hela tiden och om den är nervös har den extra svårt att stå still.

– Då gäller det att man har tålamod och är lugn med både ägaren och hästen, förklarar Anna sin roll som fotograf.

Samtidigt kan hon inte låta tiden rinna iväg, för hästar brukar tröttna efter ett slag menar hon. Några timslånga fotograferingar är inte aktuella.

– Man vill ha dem pigga men inte för pigga, och sam­tidigt inte för uttråkade. Det är nog det svåraste, att få dem att ha ett piggt utseende, att de är alerta. De kan ganska snabbt utstråla »men nu var det tråkigt« och så hänger de med halsen. Att hitta den rätta känslan i hästens uttryck, det är ganska utmanande om man inte känner till eller förstår hästar.

För den hästkunniga spelar detaljerna i bilden roll. Det är till exempel noga med hur hästens ben är placerade och att öronen är framåt. Men sådana saker kommer inte på beställning. Anna har några knep.

– För att få hästen att titta åt ett visst håll, kan det vara en bra idé att ha en människa som går åt det hållet som man vill att hästen ska titta. Att ha en medhjälpare utöver häst­ägaren är alltid bra. Eller så använder jag en app i mobilen med gnäggljud, då blir en del hästar jätteintresserade »jaha, vad var det för ljud?«. Man kan också stå och skramla med mat, och vill man få hästen att böja på nacken kan man ha ett ridspö som man fäster en godis på, och så får man leka lite. Jag kan också be ägaren att locka med någon godis i handen för man vill gärna få hästen att böja på halsen, så att den ser lite graciös ut. Det är väldigt svårt, men man kan alltid prova.

I dina hästporträtt finns ofta ägaren med.Ger du då vissa direktiv till ägaren?

– Absolut. Jag brukar säga »mys med din häst ungefär som när ni myser i stallet«. Jag vill ha mycket kontakt, att de ska vara nära varandra. Att ägaren gosar, myser, klappar eller håller handen under mulen. Det är ungefär som när jag instruerar bröllopspar »kramas som ni brukar göra«. Jag gillar det känslosamma och naturliga. Samspelet mellan häst och ägare är viktigt, kärleken dem mellan. För ofta har man ett särskilt band till varandra och det är det jag vill få fram.

Sen finns det rent praktiska saker som Anna behöver tänka på när hon tar den här typen av porträtt.

– Om jag fotar med kort skärpedjup är det viktigt att jag har dem på samma avstånd från kameran. Man vill så klart ha fokus på både hästens och ägarens ögon.

Hon berättar vidare:

– Om personen håller i ett grimskaft så vill jag inte ha den i en enda stor härva, utan den ska hänga rakt ner ifall jag sen vill ta bort den i Photoshop.

Tar du bort många saker i redigeringen?

– Jag kanske tar bort tyglar eller ett grimskaft, men det som sitter på hästen är väldigt svårt att redigera bort. Päls är svårt att redigera så att det blir snyggt. Jag har inte riktigt det tålamodet. Men att ha kvar grimman och tränset kan jag också tycka är fint.

Och då är hon noga med att ägaren har rengjort och oljat dessa detaljer innan fotografering. Även hästen ska ha ­tvättats.

– Hästar är ju hästar, de har väldigt mycket skit på sig. Så jag brukar säga att hästen ska vara klar till den utsatta tiden, det är jag noga med. Sen när jag kommer är det bara »hej, hej« och så går vi ut och fotar. Man har inte så mycket spelrum.

På samma sätt som med all porträttfotografering handlar det även med hästar om att jobba med ljus, uttryck och plats. Anna fotograferar dem både inomhus och utomhus.

– Om man vill ha bilder med mörk bakgrund, då kan man stå i en stallingång. Ibland går det, ibland inte, det beror på ljuset. Men det är en utmaning för ofta har de så mycket grejor i stallet, som höpåsar och täcken. Och folk som går in och ut hela tiden.

Utomhus försöker hon leta upp rena miljöer, de öppna landskapen. Skogen tycker hon är svår.

– Den är ofta murrig. Då behöver jag hitta en öppen yta, så att det blir bra ljus. I skogen har man också alla flugor och mygg som är jobbiga, och som gör att hästen rör på svansen hela tiden.

Att hitta ett bra ljus är förstås inte alltid det lättaste, men Anna säger att hon jobbar med det som erbjuds.

– Om det regnar brukar jag inte fota, för då blir pälsen blöt och fläckig. Det blir inte bra. Då får man skjuta på fotograferingen eller vänta tills att det har slutat regna. Men annars jobbar jag med det ljus som finns, det är som med bröllopsfoto. Då är det förstås lite lättare att kunna använda paraplyer eller att vara under taknockar om det regnar, än vad det är med hästar.

Ett bra ljus för Anna betyder ofta ett kantljus på hästen, för att framhäva djuret. Det kan hon uppnå genom att fotografera i motljus. Men om hästen har svart eller mörk päls blir det svårare och hon måste hitta en annan ljuslösning. Ljusa hästar är däremot lättare att experimentera med, då de lyser upp mer naturligt.

Byggde fotostudio i ridhuset

Vad tycker då hästarna om att bli fotograferade? Det är svårt att få svar på den frågan men enligt Anna blir de i alla fall inte skrämda av själva fotograferingen. Hon har till och med fotograferat hästar med studioblixtar, vilket också gick bra.

– Då hade jag satt upp som en studio i ridhuset, med en jättestor softbox. Hästar är ju ofta rädda för stora vita saker, som de tycker är lite skrämmande. Så det var en utmaning, eftersom jag dessutom var rädd om min utrustning – att hästen skulle hoppa till eller något. Men det gick bra.

Att fotografera hästar på det här sättet är ändå inte det lättaste. Anna gjorde det mest som ett test.

– Det är väldigt mycket pyssel och jag tror inte ens att det finns en marknad för det. Men jag ville prova. Hästar rör ju på sig hela tiden, de rör på huvudet och de går framåt och bakåt. Till en människa kan jag säga »ställ dig här« och så sätter jag ljuset, men med en häst förändras hela tiden ljuset eftersom den inte står still. Det var utmanande.

Hon skrattar åt minnet och berättar vidare om blixtuppsättningen:

– Jag hade den stora softboxen som blev lite otymplig att jobba med, och sen hade jag en striplight snett bakifrån. Egentligen skulle jag ha behövt två stycken striplight men kände att hästen också behövde ha en väg ut, så att den inte blev för instängd i den här studion.

Du kan inte ha ett ljus som är för exakt vid en viss punkt?

– Nej, det måste vara mer allmänt och då kan det samtidigt bli lite tråkigt. Men jag fick väl till några bilder där ändå.

»Inte så kontrastrika bilder«

För att ytterligare utmana sig gillar Anna att fotografera med kort skärpedjup, gärna med en bländare på 1,4. Men det i kombination med hästar gör fokuseringen väldigt svår.

– Jag gillar kort skärpedjup, det blir mer av en konstnärlig känsla i bilderna. Men det är otroligt svårt med hästar, eftersom de rör sig hela tiden. Och att då samtidigt få till uttrycket där de har öronen framåt, gör att jag kanske bara har en tiondels sekund på mig att både se uttrycket och sätta skärpan. Men när väl en sådan bild sitter, då tycker jag det blir väldigt snyggt.

Objektivet hon använder i de fallen är ett Sigma 85mm f/1,4, som hon monterar på en av sina två Canon EOS 5D Mark IV. Annars är ett Canon 70–200mm f/2,8 standard för henne vid hästfotografering, inte minst då hon ska fånga hästar i farten.

Det konstnärliga jobbas också fram i redigeringen, i alla fall när det handlar om bilder i kategorin »fine art«. Anna tar hjälp av både Lightroom och Photoshop, där hon i det förstnämnda har tagit fram en grund som hon applicerar på alla bilder.

– Jag har mitt recept som går lite åt det dova hållet. Det är inte så kontrastrika bilder.

Sen för fine art-bilderna jobbar hon vidare i Photoshop med ljus och skuggor.

– Det handlar om att framhäva saker hos hästen. Jag kan sitta med en bild i två timmar, vilket jag tycker är kul. Det är en skön känsla, som att sitta och måla. Men jag kan ju inte lägga två timmar redigering på varje bild, så klart.

Mest hästfoto under sommaren

Årstiden spelar roll för hur många hästfotograferingar Anna gör. Under vinterhalvåret har hästarna sina vinterpälsar som gör att de inte är lika roliga att fotografera tycker hon.

– De ser inte så vackra ut. Eller så är de rakade, där man har klippt bort det mesta av pälsen och bara sparat den under sadeln. På vintern ser hästarna tyvärr lite anskrämliga ut.

Varför klipps de?

– Om hästarna tränas blir de svettiga och de torkar snabbare om de inte har vinterpäls. Då har man täcken på hästarna istället. Men under våren när det blir varmare fäller de vinterpälsen, därför gör jag flest hästfotograferingar på sommaren och hösten.

Och att fortsätta fotografera hästar, det tänker Anna göra. Det och bröllop. Om tävlandet i hoppning och dressyr förr var en passion för henne, är fotograferandet det i dag – och då finns det mycket energi på lager.

– Jag är en väldigt målinriktad och driven person. Har jag en passion för något, oavsett vad det kan vara, då finns det mycket drivkraft, avslutar Anna.