Niclas Ahlberg: ”Skärfläckan är som en liten ballerina”

Det börjar inte bra. När Niclas Ahlberg kommer till Kamera Bilds redaktion, går han rakt in i en av våra dåligt uppmärkta glasväggar. Kaffe rinner längs glaset. Jag blir nervös och frågar om det »gick bra?«. Niclas skrattar bara åt situationen – kanske var det ändå kaffekoppen som fick ta den största stöten.

Niclas Ahlberg

Ålder: 58 år.

Bor: I Stockholm och på Gotland.

Gör: Naturfotograf på heltid sedan ett år tillbaka. Sålde ifjol sitt tidningsförlag som gav ut medicinska titlar som »Onkologi i Sverige« och »Neurologi i Sverige«.

Aktuell med: Boken »Skärfläckan – den gracila vadaren« som ges ut i oktober. Den går att köpa på niclasahlberg.se/bocker. Genomför även resor tillsammans med Zoom Fotoresor, till bland annat Island, Varanger och Pyrenéerna.

Utrustning: Canon R3 med objektivet 400mm f/2,8 och flera andra. Använder även 1,4 och 2,0-konvertrar.

Webb: niclasahlberg.se

Instagram: @niclasahlberg

Facebook: Niclas Ahlberg Nature Photography

Han har trots allt upplevt betydligt värre smällar ska jag snart förstå, när vi slår oss ned inne i glasburen. 2011 var han med om en krasch – som samtidigt kom att leda honom in till fotograferandet.

– Då höll jag på mycket med actionsporter och hade hittat en kul grej som heter kitewing, som är ett modernt skridskosegel. Jag kraschade på en is i 70 knyck när jag kom in i ett område med dubbelis som jag inte såg. Det blev ­tvärnit och jag krossade min axel, berättar Niclas.

Vårisen hade skiktat sig, med vatten emellan. För Niclas del blev det operation och en ganska lång rehabiliteringstid.

– Då behövde jag hitta en lite lugnare hobby.

Han återupptog ett intresse från när han var yngre, att fågelskåda. Men den här gången tog han även med sig en kamera för att kunna dokumentera fåglarna och som han säger »sitta och artbestämma i soffan på kvällen«. Succesivt kom det dock att handla alltmer om foto än om enbart skådning.

– Ganska snabbt kände jag att det här med foto var kul. Min första ganska billiga utrustning, Canon 7D och ett 400 f/5,6, byttes mot en Canon 1D X och objektiven blev längre. De första åren handlade det mest om att komma nära och ta skarpa artporträtt, sedan blev det att jag zoomade ut och mer försökte »ta bilder« än att bara knäppa kort.

Kombinationen av naturupplevelse och det konstnärliga hade slagit rot hos honom. I dag är han naturfotograf på heltid, efter att han ifjol sålde sitt tidningsförlag som gav ut medicinska titlar som »Onkologi i Sverige« och »Neurologi i Sverige«. Den verksamheten hade han sysslat med sedan slutet av 90-talet, men i dag är det alltså foto som gäller för honom fullt ut.

Tråkigt med fint väder

När vi träffas har Niclas precis kommit hem till Stockholm, från Gotland. Han tillbringar mycket tid på ön som är hans andra hem, och det är också där han fotograferar mycket. Inte minst fåglar.

– Precis innan jag åkte från Gotland var det några lugna dagar och jag såg i prognosen att det skulle bli dimma, vilket jag tycker är otroligt häftigt. Jag rekade i förväg och hittade en vik där jag såg ägretthägrar vilket kan bli snyggt i dimma. Jag kollade var solen skulle gå upp och förberedde scenen, men sen visste jag inte vad som skulle hända. Jag fotade under två dagar, den ena blev jättebra med ägretthägrar på de ställen jag ville ha dem i dimman. Men dagen efter var det ingen dimma och helt tomt på fåglar.

Är det tjusningen med fågelfotografering,att man inte kan styra över situationen?

– Det man kan styra är vad man har för ljus, eller i alla fall veta var solen går upp. Och om man vill ha ett fint motljus kan man lägga sig någonstans där solen kommer i spel på något sätt. Man kan åtminstone planera för det. Men sen handlar det om många komponenter, som vattenstånd, vind och molntäcke, förklarar Niclas och utvecklar resonemanget om vädret ytterligare:

– Många människor kan säga »det ska bli jättefint och klart väder imorgon«, men det är enligt mig det tråkigaste man kan ha. Som att någon drar upp rullgardinen och så blir det bara platt och tråkigt. Det allra bästa morgnarna jag haft ljusmässigt är de med ett nästan kompakt molntäcke med enbart några glipor där solen tittar fram. Då kan ljuset skifta otroligt mycket under en kort tid. Det kan gå från rosa till purpur och bara explodera åt alla håll.

Ljus och stämning

Jag förstår så här långt att Niclas fågelfotografering till stor del handlar om två saker: ljus och tidiga morgnar. Och de två hänger samman.

– För mig har det blivit väldigt viktigt med ljuset, så jag vill gärna vara på plats en och en halv timme innan soluppgången. Visst tycker jag det är häftigt med fåglar, men egentligen är det ljus och stämning som jag är mest fasci­nerad av. Det är också detta jag bygger mina bilder på.

Före soluppgången på sommaren måstebetyda att du är ute väldigt tidigt?

– Ja, eller sent. Det beror på hur man ser det, svarar Niclas med ett skratt.

Under till exempel maj och juni går han ofta upp vid halvtvå och är på plats i sitt fotogömsle omkring två–halvtre beroende på vart han åker på Gotland.

– Färgerna och ljuset är som allra finast kanske en halvtimme eller 20 minuter innan solen går upp. Det är då man får störst mättnad och kanske lite morgondimma. Ljuset kan då bryta genom fukten i luften. Det är sådant jag gillar vilket kanske har blivit lite av mitt signum, de riktigt tidiga morgnarna.

Och visst är det så, Niclas bilder består förutom av fåglar ofta av en färgpalett där himlen bjuder på en show. Men alla som ser hans bilder tror inte riktigt på vad de ser.

– Jag får ofta höra »det är mycket Photoshop, va?«.

Han skrattar till, och fortsätter:

– Det är nog snarare så att jag drar ned mättnaden eftersom verkligheten ofta överträffar dikten. Det kan vara helt galna färger så tidigt på morgonen, när solen går upp ute vid havshorisonten och inget är i vägen. Det är nog inte så många som har upplevt det, en tidig majmorgon. Folk kan väl festa sent och se en soluppgång men då är det sällan de sitter ute på en udde vid vattnet.

Hur länge är du ute och fotograferar under en morgon?

– Om vi pratar om försommaren då solen går upp tidigt – så är jag hemma redan vid fem, halvsex. För då tycker jag ljuset är för hårt. När jag kommer hem går jag och lägger mig igen och vaknar kanske vid nio–tio.

För en annan låter det som ett ganska krävande upplägg, men Niclas tycks bara njuta av att vara ute i arla morgonstund.

– Jag kan få ståpäls när jag ligger ute en morgon i en gotländsk havsvik och ser genom sökaren hur det ser ut, med ett fantastiskt ljus och morgondimma – och sen kommer en skärfläcka in på scenen. Det är ett magiskt ögonblick, som ger mig mer energi än vad det tar.

Valt att lägga undan kameran

Skärfläcka är en fågel som finns på bland annat Gotland. Men även på Öland och i Skåne, Blekinge och Halland. Den svartvita dräkten i kombination med den långa och uppåtböjda näbben gör den till en flitigt avbildad fågel inom konsten. Även Niclas går igång på arten.

– Om man ska gradera fåglar så står skärfläckan väldigt högt upp på rankingen för mig. Just för att den sticker ut i allt från rörelsemönster till utseende. Rent fotografiskt är den väldigt snygg och har mycket att erbjuda en fotograf.

I oktober släpper han en ny bok om enbart den här fågeln: »Skärfläckan – den gracila vadaren«. Han har fotograferat den sedan 2014, men arbetet intensifierades under de senaste tre åren.

– Skärfläckor kommer ganska tidigt på våren, i mitten av mars, och när man ligger ute i snöglopp och hör när de kommer – det är en otroligt stark känsla.

Det är inte svårt att upptäcka dem menar Niclas, för de är högljudda. Framför allt när de senare på säsongen har ungar och vill hävda sitt revir. Men innan de har kommit så långt är de ännu mer lättstörda, och då har Niclas ibland valt att lägga undan kameran.

– Jag tog ett beslut om att inte fotografera medan de ruvade. Då de är så lättstörda. Men jag hade ändå koll på avstånd, så när ungarna kom ur äggen var jag på plats och följde dem. Sen tar det sex veckor innan de blir flygfärdiga. Från slutet av maj till i början av juli följde jag dem väldigt intensivt. Därefter räckte det med ett par dagar varannan vecka för att få nästa utvecklingssteg.

Avslöjar inte sina bästa ställen

Skärfläckor häckar på betade strandängar, i våtmarker och grunda havsvikar, så det var framför allt där Niclas kunde få syn på dem. Han har även fotograferat kolonier av arten i Skanör och utanför Falkenberg. Men de exakta fotoplatserna på Gotland håller han för sig själv.

– Det är lite hemlighetsmakeri mellan fotografer. Jag har grannar på Gotland som är duktiga naturfotografer men jag vet inte var de fotar, och de vet inte var jag fotar. När vi träffas och äter middagar, då kan man fråga »var har du fotat i dag?« och svaret blir »hehe«.

Att inte avslöja sina bästa fotoställen jämför Niclas med att man inte berättar om sina svampställen.

– Har man lagt ned många morgnar och mycket tid på att reka de här platserna, då vill man inte berätta om dem för alla. Sen finns det platser som är mer kända, där jag också fotar ibland bara för att de är bra. Men fördelen med Gotland är att det inte är så hårt tryck, så man är oftast för sig själv. Om man ser en annan fotograf är det garanterat en kompis.

Eftersom skärfläckans biotop bland annat är betade strandängar, är det inte alltid helt enkelt att ta sig fram till fåglarna. Det kan vara kor ute på ängen, och ibland även tjurar.

– Ibland har jag fått ta omvägar, för mellan mig och bilen har det stått en tjur på ett halvt ton och blängt på mig. Då har jag inte chansat. Framför allt om korna har små kalvar, då de kan vara väldigt beskyddande eller om tjuren är brunstig. Då är det bara dumt att komma nära dem.

»Som en liten ballerina«

Bokens titel anknyter till fågelns latinska namn, som Linné gav den 1741: Recurvirostra avosetta. Det förstnämnda betyder uppåtböjd näbb och det andra ordet betyder graciös. Och det håller Niclas verkligen med om att den är.

– Den är som en liten ballerina som springer runt i viken.

Den uppåtböjda näbben fyller sin funktion när den söker föda i det grunda vattnet. Då rör den huvudet fram och tillbaka längs med botten och plockar upp små havsborst­maskar.

– Skärfläckan går runt som någon som slår med lie. Jag kan tänka mig att den uppåtböjda näbben är för att den inte ska köra fast i leran. Nu kan den obehindrat dra näbben fram och tillbaka.

»Kan ha 300 knallskarpa bilder«

Niclas har redan nämnt utrustningen, att han i takt med det växande fotointresset skaffade sig allt bättre grejor. Och det har han fortsatt att göra.

– Jag skaffade nyligen Canon 400mm f/2,8 och det blir så sjukt snyggt med det korta skärpedjupet, säger han nöjt och fortsätter:

– Den på min Canon R3:a, det är nästan omöjligt att missa. Enda problemet är att jag kan ha 300 knallskarpa bilder, vilken ska jag då välja? Förut var det mer »jaa, jag satte en ruta«.

Med 400:an använder han även emellanåt 1,4 och 2,0-konvertrar, när han befinner sig på ett långt avstånd från motivet.

– Ibland kan jag se fåglar jättelångt ut i viken, och kan först tycka att det är lönlöst att fota dem. Men jag har ändå dragit iväg några skott och sen när jag går igenom bilderna på datorn kan det vara de bilderna jag är mest nöjd med.

Generellt är det teleobjektiv som gäller för en fågelfotograf, men till bokprojektet har Niclas även använt vidvinklar och makro. Men då har det varit för att skildra biotoper och föda. Fågelbilderna kräver för det mesta längre brännvidder. Men det betyder samtidigt inte att Niclas fotograferar tajta artporträtt.

– Jag är inte rädd för att ha mycket »negative space« i mina bilder. Många är väldigt fokuserade på fågeln, att komma så nära som möjligt. Och det är ganska naturligt, jag har själv varit där. Men en bild av en skärfläcka blir mer intressant om man kan få den i ett fint ljus så att det blir dynamik mellan ljus, stämning och fågel.

Några dagar efter intervjun ska Niclas titta på ett första provtryck av »Skärfläckan – den gracila vadaren«. När boken är ute i oktober blir det hans andra utgivning, efter »Ljusets avsked återkomst« som han gav ut 2020 och där han speglade den gotländska naturen under ett helt år. Båda böckerna har han gett ut själv på eget förlag.

– Eftersom jag har jobbat med tidningsutgivning är det ingen stor grej för mig. Jobbar man med ett stort förlag får man kompromissa om vissa saker, och för mig är det viktigare att det blir som jag vill. Och rent affärsmässigt är det alltid mycket bättre att göra det själv, om man är tillräckligt driven och kan få snurr på boken.

Att du ifjol tog steget och blev fotograf på heltid,känns det rätt nu ett år senare?

– Ja, det gör det absolut. Även om det har varit ett tufft konjunkturläge att starta i. Men det är väldigt kul, och böcker kommer jag att fortsätta med. Jag har redan två nya spår som jag jobbar med framåt.

Fåglar kommer fortsatt att vara ett av hans motiv, även om det kan tära på kroppen att ligga i gömslen.

– Jag hade till exempel en dröm att få skärfläckor i snöfall, vilket jag fick till en dag i våras. Prognosen sa att det skulle snöa klockan sju, men det kom ingen snö. Jag kollade alla väderappar och så hade de ändrat till klockan tio. Till slut hade jag legat dubbelvikt i mitt gömsle i tio timmar, i noll grader.

Utan att röra dig?

– Ja, i princip. Man kan röra sig lite, men det är så himla trångt. När jag sen kom ut och skulle veckla ut mig – det var en mardröm, benen bara somnade. Men det handlade nog mest om att jag inte är 25 längre.

Kom det någon snö till slut?

– Det gjorde ju det, och jag fick en del bilder av skärfläckor i snö. Dimma och snöfall är någon form av välsignelse inom foto. Det suddar ut alla tråkiga detaljer, och man får bara mjukt fluff runt det man vill avbilda, säger Niclas innan han lämnar glasburen där vi har suttit.

Den här gången lugnt och säkert genom dörren.