Steve Winter har de stora katterna i fokus: ”Mer än bara söta bilder”

– Åh, vad kall din hand är, säger Steve Winter när vi hälsar på varandra.

Steve Winter

Bor: I New York, i USA.

Gör: Flerfaldigt prisbelönad fotograf som främst fotograferar wildlife, och som har blivit känd för sina bilder av stora kattdjur såsom tigrar, jaguarer, pumor och lejon. Har sedan 1991 jobbat för National Geographic. Driver även den ideella organisationen Big Cat Voices.

Aktuell med: Fotoresa till Indien senare i år, tillsammans med Zoom Fotoresor. Där kommer deltagarna att få fotografera tigrar tillsammans med Steve. Läs mer på zoomphototours.com.

Utrustning: Fotograferar med kameror från Canon med bland annat objektiven 24–105mm, 70–200mm och 200–400mm med inbyggd konverter på 1,4. »Jag har använt Canon i hela min karriär men just nu vet jag inte vilken kamera jag kommer att använda. För jag håller på och frågar runt bland olika företag för att se vilka som vill vara involverade i projektet med Big Cat Voices.« Fotograferar även mycket med kamerafällor, med vilka han har fångat flera av sina mest kända bilder.

Webb: stevewinterphoto.com, bigcatvoices.org

Instagram: @stevewinterphoto

– Ja, det är kallt i Stockholm nu, svarar jag och tänker samtidigt på vad jag har läst om mannen framför mig: att han bland annat har tillbringat sex månader i tält i minus 40 grader, för att fotografera snöleoparder.

Kyla borde knappast beröra hon­om, han är antagligen bara vänlig.

Vi möts ett par dagar efter Fotomässan, där Steve föreläste. Snart ska han bege sig till Arlanda för att resa hem till New York, men först tar han sig tid att prata med Kamera Bild.

Vi har sagt en timme, det blir minst två. Steve har mycket att berätta.

Är det första gången du är i Sverige?

– Ja, så är det. Men ända sedan jag i 20-årsåldern fick reda på att jag har en svensk farfar, har jag tänkt att jag vill åka till Sverige, även om jag aldrig träffade honom, säger Steve.

Nu blev sverigeresan till slut av, inbjuden av Zoom Fotoresor som inlett ett samarbete med honom. Senare i år arrangerar de en resa till Indien där deltagarna kommer att få fotografera tigrar tillsammans med Steve, och ta del av hans kunskaper som fotograf för National Geographic.

– Jag har under 30 år fått erfarenheter från att vara ute på fältet. Jag kallar det National Geographics universitet på fältet, för du lär dig när du är ute på jobb, förklarar han.

Att fotografera stora kattdjur, som till exempel tigrar, är hans specialitet och bilderna har uppmärksammats i många sammanhang. Steve har bland annat utsetts till BBC Wildlife Photographer of the Year och vunnit förstapriser i Picture of the Year och World Press Photo. Han har medverkat i en mängd tv-program, gett ut boken »Tigers Forever« och föreläst världen över om de stora kattdjuren.

Listan med meriter kan göras lång. Men allt började i Indiana, långt ifrån tigrar och lejon.

– Vi hade rådjur, ekorrar, tvättbjörnar, kor och grisar i Indiana. Jag bodde på landet med gårdar runtomkring, de jag gick med i skolan var barn till jordbrukare.

Som sjuåring fick han sin första kamera. Pappan var med i en fotoklubb och hemma i källaren hade familjen ett mörkrum. Steve började fotografera för en tidning på sin grundskola och senare blev det gymnasietidning, årsböcker med mera.

Visste du redan när du växte upp att du ville bli fotograf?

– Jag glömmer aldrig det här: Jag låg hemma på golvet framför eldstaden under en vinterdag och tittade i ett reportage från National Geographic. Jag drömde om att jag befann mig i exotiska miljöer, men om någon då hade sagt att jag skulle hålla på med wildlife en dag hade jag inte trott på det. Vi hade också Life Magazine hemma och vid den tiden skrev de mycket om medborgarrättsrörelsen i USA, och jag var väldigt tagen av Charles Moores bilder. Jag visste inte vem han var då, men jag såg att det stod »Black Star Photo Agency« vid bilderna. Och det som gjorde intryck på mig medan jag låg vid elden, var att det på tv-nyheterna visades samma bilder som fanns med i Life Magazine. Jag såg vilken kraft fotografi kunde ha, att det förändrade folks hjärtan och hjälpte till att driva medborgarfrågorna framåt i kongressen.

Att Steve nämner bildbyrån »Black Star« hänger förstås samman med att han en dag själv skulle komma att jobba för dem, då han fotograferade för olika magasin på Manhattan såsom Time Magazine, Newsweek, Fortune och Businessweek.

Men det var längre fram, tillbaka till den sprakande elden hemma i Indiana.

Hur gammal var du vid detta tillfälle?

– Yngre än tio år. Jag brukar säga att jag var åtta när jag bestämde mig för att jag ville bli fotograf för National Geographic.

Som åttaåring, vad fotograferade du?

– Familjegrejor, hemma eller på semester. Jag stod alltid bredvid min pappa och ville använda hans Rolleiflex, och till slut kom han på mig med att göra det och blev rasande. Han ville inte att jag skulle röra hans »Rollei«, den var för dyr.

Som tonåring fick Steve jobb i en fotoaffär, och han hade då även sin första fotoutställning på det lokala biblioteket. När det var dags för högskola visste han att det var foto som gällde för honom – trodde han.

– Jag sökte till de bästa fotoskolorna, som till exempel universitetet i Missouri som än i dag har den bästa utbildningen för bildjournalistik i USA. Jag sökte till flera skolor och blev antagen till alla – men gick inte på någon av dem. För jag var för rädd. Istället läste jag stadsplanering vilket jag inte brydde mig ett dugg om.

Varför blev du rädd?

– Allt som har med konst eller skrivande att göra kommer från vad man har i sitt inre. Och då krävs det ett visst mått av självförtroende, att du tror på det du gör. Och det var något som jag uppenbarligen saknade då. Jag borde ha haft självförtroendet att börja studera på universitetet i Missouri, men se hur det blev ändå – det tog bara för många år. Jag kastade bort tid där jag kunde ha kommit igång och börjat jobba med foto, men jag lyckades ändå till slut.

Han summerar resonemanget med:

– Jag tog inte min första bild av ett djur förrän jag var 34  år, jag borde ha varit 24.

Fick in foten på National Geographic

Studierna i stadsplanering slutfördes aldrig. Steve reste i världen med sin kamera, hamnade så småningom i Seattle där han hade ett jobb han vantrivdes med. Till slut blev det ändå fotostudier, på Academy of Art i San Francisco. Samtidigt extraknäckte han återigen i en fotoaffär, där han fick upp ögonen för fotografen Michael »Nick« Nichols som jobbade för GEO (ett magasin liknande National Geographic).

– Han lämnade in sina filmer för framkallning hos oss. Då brukade jag komma till affären innan öppning för att se vad han hade fotograferat. Jag tittade på bilderna på ett ljusbord och var sen tvungen att lägga tillbaka dem helt perfekt i asken, den gula asken från Kodak, så att han inte skulle se att jag hade tittat på dem.

Steve skrattar och tillägger:

– Han vet det nu, för jag har berättat det för honom på senare år.

Till exempel var Michael Nichols reportage om gorillor i Virunga något Steve minns som fascinerande. Och ett år efter examen från fotoskolan stod han utanför fotografens hem, ett möte som resulterade i frågan »vill du bli min assistent?«.

– Nick förändrade mitt liv, säger Steve i dag.

Men första jobbet handlade inte om några vilda djur: »Imorgon fotograferar vi för Rolling Stone, en ny kille som heter Gary Fisher och som har uppfunnit något som kallas mountainbike«, löd förutsättningarna inför första arbets­dagen.

– Dagen därpå stod jag i leran och höll i en softbox, medan en cykel flög genom luften nedför berget. Det var där jag började jobba för Nick, vilket jag sen gjorde under fyra–fem år.

Michael Nichols blev senare fotograf för National Geographic och det var genom honom som Steve 1991 fick in foten på magasinet som hade varit hans dröm sedan unga år.

De exotiska miljöerna var nu en verklighet, och så småningom även de stora kattdjuren.

»Kändes som att någon förföljde mig«

Det var uppe i bergen i Guatemala som det hände, ögonblicket som skulle komma att forma resten av Steves karriär som fotograf. Det var i slutet av 90-talet och han var där för att fotografera fågeln Praktquetzal, men i molnskogen fanns något annat som hade fått vittring på Steve.

– Det kändes som att någon förföljde mig, beskriver han känslan.

Vissa omständigheter hade gjort att han var den enda personen på plats, och en natt i det enkla huset uppe på berget hörde han ljud som fick håret på hans armar att resa sig.

– Jag var helt ensam och medan jag läste min bok hörde jag hur det knarrade i trappan utanför. Jag hörde sen hur det knarrade i golvbrädorna vid dörren, och hur någonting skrapade under den och sniffade högljutt. Jag förstod att det var ett djur, men visste inte vilket typ av djur, så jag låste dörren för min hund hade kunnat öppna en sådan dörr, ­vilket den också gör hemma.

Var du rädd?

– Ja, jag var så rädd. Jag greppade min walkie talkie och på spanska anropade jag min kontaktperson, en naturforskare som befann sig i en matsal nere i byn. Jag hörde en massa skratt i bakgrunden och jag berättade för honom vad som hände hos mig. Han svarade: »Steve, var inte orolig – det är bara en svart panter.«

»Bara« en svart panter?

– Exakt. Det gjorde mig verkligen förbannad, för jag hade varit där i fem veckor och han hade aldrig sagt att den här katten fanns där. Jag tog upp min machete och slog den mot sidan av min säng, och började vissla för jag visste inte vad jag skulle göra. Sen hörde jag hur pantern hoppade nedför trappan. Jag lämnade aldrig huset den natten och pinkade i en flaska om jag behövde. När jag nästa morgon tittade ut såg jag spår av en jaguar.

Tre veckor senare dök katten upp igen när Steve var ute vid ett fågelbo och fotograferade.

– Helt plötsligt hörde jag en massa ljud av saker som föll till marken. I en regnskog hör du vanligtvis inget annat än symfonin av fågelsång. Jag såg något i trädet som jag trodde var en apa men sen såg jag en stor svans, och jag visste att det var katten. Jag stod där med min machete och såg hur katten hoppade från ett träd till ett annat, och sen ned på marken för att därefter sticka iväg.

Rädslan fick Steve att knappt röra sig ur fläcken. Han rökte på den tiden och tog därför fram en cigarett för att samla tankarna. Då såg han hur fågeln gjorde något som han hade väntat på i tre månader.

– Den stod perfekt i solen med en liten avokadobit i sin näbb, vilket är den huvudsakliga födan för en Praktquetzal. Jag hade väntat på den bilden, och fick den till slut.

Steve tog upp sin walkie talkie igen och anropade naturforskaren: »Fick just bilden, och katten kom för att se mig – jag åker imorgon.«

Uppdraget var slutfört och Steve kände sig färdig med att vara »förföljd«. Men samtidigt hade den svarta pantern väckt något inom honom. Ett intresse som skulle komma att styra hans fotograferande under flera decennier framöver.

– Jag brukar säger att jag inte valde stora katter, de valde mig. För jag visste ingenting om stora katter. Ingenting – noll. Lärde jag mig snabbt? Ja.

Emellanåt lärde han sig på minst sagt våghalsiga sätt. Som en gång i Brasilien där Steve befann sig i en pickup med några jaguarkunniga personer. Längre fram på vägen fick de syn på en jaguar och de stannade bilen. Steve gick ur fordonet tillsammans med en av killarna, för att fotografera djuret.

– Vi gick i omkring 20 minuter, pratade viskande till varandra, och helt plötsligt var katten borta för vi hade pratat så mycket. Då tittade jag åt vänster och i gräset fyra meter bort såg jag katten.

Steve gick ännu någon meter närmare för att få en bättre bild.

– Killen som var med mig började då helt plötsligt ­viskande ropa: »Steve, kom tillbaka, ser du inte hans öron?«

De stod upp, som att jaguaren var redo att anfalla.

– Jag kanske var tre meter från den, tog sju bilder och på den fjärde insåg jag att blixten var inställd på tio meter så de blev totalt överexponerade. När han sa till mig att backa, bländade jag ned tre steg och tog ytterligare tre bilder, innan jag backade.

En av dem blev öppningsbilden i det första jaguarreportaget i National Geographic, signerat Steve Winter.

– Det här är gamla historier. Men det var så jag lärde mig, genom att göra misstag. Det är därför jag säger att varje dag är en skoldag, du lär dig medan du är ute på fältet.

Det här låter som att det var en farlig situation?

– Väldigt farlig. När han sa till mig att backa kunde jag inte andas, kameran skakade i mina händer och det kändes som att hjärtat var uppe i halsen.

Tog 15 månader att få »Hollywood-puman«

Något Steve har lärt sig genom åren är att jobba med kamerafällor. Det är en kamera monterad i en vattentålig box, som sedan placeras ut i naturen. Med hjälp av en infraröd ljusstråle tas sedan en bild när något passerar ljuset, förhoppningsvis en stor katt.

– Jag komponerar bilden och placerar den infraröda strålen där djurets nos eller huvud kommer att korsa strålen. Jag har alltid behövt känna att den första rutan är min, en sanningsenlig bild av Steve Winter. Att den första bilden är vad jag har sett genom sökaren.

Det är inte ovanligt att något djur puttar på boxen och att därmed bildutsnittet förändras. Men då tycker Steve inte längre att det är hans komposition.

– De flesta människor skulle säga »vad oroar du dig för, det är ju du som sätter upp grejorna«. Men jag vill att kompositionen ska vara min på det sätt som den var när jag monterade upp kameran. För annars är det inte min bild rent kreativt, då är det bara en slumpmässig händelse.

Kompositionen är viktig för dig?

– Så viktig. Min pappa sa alltid »komposition, komposition, komposition« när jag var barn. En som målar en tavla, gör inte det för att sen säga »jag tror jag skär ut den där biten och kanske den också«. Nej, så fungerar det inte. Den personen ser hela tavlan i sitt huvud innan han eller hon börjar måla.

På samma sätt menar Steve att en fotograf ska tänka.

– Det handlar om att fylla ramen och lyckligtvis började jag min karriär med bildjournalistik. Jag brukar säga till många wildlife-fotografer att de ska titta på gatufotografer och bildjournalister, för de fyller ramen. Och det bästa sättet att på nytt lära sig hur man fotograferar är att lägga undan zoomen. Hitta istället ett fast objektiv och försök vara en bildjournalist som fyller ramen. Det kommer att totalt förändra hur du fotograferar wildlife eller landskap.

Steve beskär aldrig, som med hans kända bild av en puma i Los Angeles som går nedför sluttningen med Hollywood-skylten i bakgrunden.

– Jag såg Hollywood-puman här, säger han och pekar på sitt huvud.

– Jag kom till parken med skylten i bakgrunden, och såg bilden framför mig men det tog 15 månader att få den. Det var den bilden jag sökte och raw-filen ser exakt ut som bilden. Jag beskär ingenting, kompositionen i den rektangulära rutan är så viktig för mig.

Bilden av puman är fotograferad med en kamerafälla som alltså var utplacerad i 15 månader. Hur fungerar det med batterier undrar jag?

– Man byter batterier. Men om ingen passerar framför kameran går den ned i viloläge, förklarar Steve.

Men sen när den infraröda ljusstrålen bryts, då är det viktigt för honom att bilden tas i exakt det ögonblicket. Ibland ska även en blixt utlösas som i fallet med Hollywood-puman.

– Jag skulle inte kunna, och inte heller vilja, använda tekniken om inte kameran tog en bild exakt då jag vill att den ska göra det. Annars skulle det vara som att hålla upp kameran och trycka på avtryckaren utan att veta hur utsnittet ser ut. Du kanske skär av någons huvud.

Bilden av puman kom att förändra Los Angeles. Först blev folk nervösa över att det fanns en puma i parken där de tog promenader på kvällarna. Sen blev de exalterade och förstod samtidigt att många av de här katterna dog när de försökte korsa motorvägen. Numera finns det därför en djuröverfart i norra Los Angeles, över 101-motorvägen som består av tio filer.

– För mig står det klart att en del av de bilder jag skapar kan ha en positiv inverkan, säger han och berättar vidare om hur han tillsammans med sin partner Sharon Guynup, som är journalist, bland annat har skildrat hur stora kattdjur dödas och säljs på den svarta marknaden i länder som Laos och Kina.

– Genom min karriär har det kommit till en punkt där jag bestämt tror att de här berättelserna behöver vara mer än bara söta bilder.

Du vill berätta något mer?

– Precis, du måste göra något om du ser något. Det handlar om att ge tillräckligt med information så att regeringar och andra kan fatta sina egna beslut. Så att de ska vilja göra något för att förändra saker.

Upplever du i dag att ditt arbete harfått en ännu större mening?

– Ja. Det är förstås underbart att vinna BBC Wildlife Photographer of the Year eller naturkategorin i World Press Photo, men i slutändan är vår värld så »fucked up« att vi behöver göra radikala förändringar i detta nu. Vi behöver förstå att vi lever på den här planeten som ger liv åt allt, och att vi alla är sammanlänkade. Som rovdjur spelar de stora katterna en avgörande roll för att hålla ekosystemen i balans. Därför är det vårt ansvar att förmedla de här berättelserna.

Numera gör han det ofta genom den ideella organisationen Big Cat Voices som han har startat tillsammans med bland annat partnern Sharon. Via den skildrar de vad som hotar de stora kattdjuren och vad som görs för att rädda dem.

Att människor bryr sig är Steve övertygad om, och berättar om ett lejon i Uganda som hade fastnat i en snara och förlorat ett öga. När han tillsammans med en veterinär hittade lejonet hade det hunnit gå två veckor sedan incidensen, och såret som redan hade börjat läka kunde därför inte sys. Men veterinären sprejade antibiotika på såret. Steve tog en bild som han publicerade i National Geographics sociala medier.

– Jag postade bilden på lejonet med den gröna sprejfärgen från antibiotikan över sitt huvud. Inom 24 timmar hade jag fått två miljoner likes. Det visar att folk har empati. Om jag postar en bild med bara ett lejonansikte får jag kanske ett par tiotusen likes.

»Alltid en längtan efter att fota«

Nu till våren beger sig Steve ut på nya fotouppdrag, för att fotografera asiatiska lejon i västra Indien, i Gujarat.

– Där finns en väldigt unik population av lejon, och jag ser fram emot att åka dit.

Du har gjort det här länge nu, tycker du fortfarandeatt det är spännande att vara ute på fältet?

– Ja. Varje art har sina individuella problem som hotar deras existens och det betyder att varje story du berättar blir unik. Jag vill inte åka ut och göra något som redan är gjort.

Till sist säger han:

– Jag har alltid en längtan efter att fotografera. En dag kommer man att hitta mig med ansiktet nere i leran, i någon djungel någonstans.