TEST: Canon Powershot S90

I flera år har Canons G-serie och Ricohs GR-serie varit de vanligaste kompakt-kameravalen för seriösa fotoentusiaster. Nu vill Canon ändra på den ordningen så att det är Canon G11 och S90 som gäller.

Även om konceptet med en liten ljusstark kvalitetskompakt är nytt för Canon är inte S-serien ny. Tidigare var S-modellerna extra påkostade kompakter med råformat. S80 hade pianolack och kromlist.

Nu när Canon väcker S-serien till liv igen är de exklusiva attributen borta, i stället ska kameran kännas seriös, men det lyckas Canon bara halvbra med. Visserligen saknas tingeltangel och blingbling, men kameran känns plastig och hal som en tvålkopp i jämförelse med Ricoh GR Digital III. Lite gummiklädsel hade gjort susen. Jag känner en fotograf som valt bort S90 på grund av detta.

I övrigt känns S90 genomtänkt så när som på on/off-knappen som borde byta plats med den andra knappen »Ring func« intill så att man lättare kan sätta på kameran när man fattat grepp om den.

Dubbla ringar för snabb inställning

Knappen »Ring func« styr vilka funktioner ringen runt objektivet och ringen på baksidan ska få. Den kan användas för inställning av tid, bländare, iso, exponeringskompensation, vitbalans, manuell fokusering, zoom med mera.

De dubbla ringarna motsvarar de dubbla inmatningsrattarna på EOS-modellerna och gör kameran snabbmanövrerad. Med tidsstyrd exponeringsautomatik har jag valt att ställa tiden med den bakre ringen och exponeringskompensation med ringen runt objektivet.

Det går också att programmera »S«-knappen som sitter nära där tummen hamnar. Det går att välja exponeringslås, AF-lås, följande AF, vitbalans, ljusmätning med mera.

Knapparna är stora och det är bara knappen »Func SET« i mitten av multifunktionsväljaren som är lite knepig att komma åt.

Liksom i tidigare s-modeller går det att fotografera i råformat. Jag kan tänka mig att både de som vill ha ut maximal bildkvalitet och de som vill kontrollera brusstrukturen på svartvita bilder lockas av råformatet. Vill man ha svartvita bilder med analog känsla kan det vara bra att plocka fram mer brus än vad jpg-bilderna ger. Det ger en kornig känsla.

Genomtänkt kamera

Den som är van att fotografera med systemkamera kommer säkert också uppskatta att kameran har traditionella automatiklägen som program-, tids- och bländarautomatik. Det finns också ett läge för manuell inställning av tid och bländare. Tyvärr fungerar inte auto-ISO i M-läget.

När man fotograferar i M-läget syns en exponeringsskala på skärmen som indikerar hur långt från kamerans ljusmätares uppfattning om rätt exponering man ligger. Det finns också ett C-läge på programratten som är programmerbart. Det är uppenbart att Canon tänkt till när de konstruerat kameran.

Tillbehörssko som finns på Ricoh GR Digital III har Canon valt bort för att kunna göra kameran mindre.

Jag skulle säga att Ricoh är kameran för den som tänker sig sin kompakt som förstahandskamera. Canon S90 är mer en kamera för den som vill ha ett enkelt och litet, men kvalitativt och kompetent, alternativ till sin stora systemkamera.

Utmärkt bildkvalitet

Canon har inte bara ansträngt sig att göra ett genomtänkt kamerahus. De har också lagt stor möda på bildkvaliteten. I dessa pixelstinna tider är det sällsynt med så pass rena bilder på låga ISO som S90 levererar. Det finns knappt några spår av brusreducering och färgerna är väldigt rena och fina.

ISO 1600 är helt klart användbart. Skärpan försvinner något, men bruset är under kontroll. Objektivet håller inte samma klass som hos Ricoh GR Digital III, men det är inte heller att vänta. Objektivet är skarpt utan alltför störande färgfel.

Förutom att kameran är hal och plastig har vi inga negativa synpunkter på S90. Det är en lyckad kvalitetskompakt med välkommet hög ljusstyrka.