Krönika: Verkligheten är inte bättre

Så kommer vi till det stadiet när vi börjar bry oss om tekniken mer än själva bilden och dess innehåll. Plötsligt tar brus-fascisten över och kräver att vi skapar våra bilder i oändlig perfektion, helst så perfekta att alla pixlar som utgör ett hot mot något som kan kallas »brus« ska försvinna. Bilden blir ju så dålig annars.

För dålig kvalitet, för hård komprimering. Inte bra. Bort, bort, bort. Bort för att det inte duger. Bilder i 8-bitars jpeg direkt ur kameran duger inte. 12-bitars råformat får det bli. Nej förresten – 14-bitar. Och helst tio sådana råformatsbilder av samma motiv som man kan lägga samman för att optimera något ytterligare, det kan ju alltid bli bättre. Lite till. Lite mer. Ja, ge mig helst en färgrymd stor som globen så jag har något att röra mig i.

För högt ISO. Rysningarna närmar sig, hur blir bilden? Går den att titta på? Kommer något över ISO 100 att ens duga för skärmvisning? Fem hundra spänn senare, brusreduceringsprogrammet är i ständig stand-by på datorn för att snabbt filtrera bort alla skavanker. Fasiken vad bra det blir. Typiskt optimalt, skulle man kunna säga.

Men så tänker jag på något som Elin sa vid senaste redaktionsfikat, när vi gled in på det något stora diskussionsämnet »framtiden«.

–  Men tänk i framtiden, om typ några hundra år, då kommer dom garva ihjäl sig när de ser att »man hade brus« i sina bilder förr. Rätt roligt.

Vem vet, kanske förfinas tekniken så pass att vi automagiskt kan förfina verkligheten i oändlighet, direkt i kameran eller vad vi då kommer att använda för att fånga vår omgivning. Men om människorna i framtiden garvar åt att man förr fick stå ut med brus i sina bilder – då kan man fråga sig vad de skulle säga om de visste att vi faktiskt betalar stora pengar för att i efterhand få just brus i våra bilder. För efter att vi superredigerat de där 100 iso-bilderna till pixelerad perfektion, då ska vi förvränga alla bitar till vanvett, pressa ihop vår färgrymd från den enorma Globens storlek till samma storlek som den där mikroskopiska kaksmulan som ligger på datorbordet och vittnar om all tid vid spenderat framför Photoshop.

Ytterligare några hundralappar senare har vi fått hjälp att skita ner bilden så kraftigt med både brus, repor, damm, ramar, cyanoida färger, repro-effekter och retro-effekter. Och plötsligt får bilden nytt liv igen efter att än en gång ha photoshoppats – åt andra hållet – sönder till total misär. Fram smyger då känslan, det härliga ljuset och den effektfulla kontrasten. Bilden börjar få mening, betyda något och förmedla något, och dess skapare hurrar än en gång över sin prestation.

Men för de flesta resulterar dessa tio bilder i råformat ändå bara i en full hårddisk och en jpeg-bild på 148 kb – som passar perfekt för Facebook. Har du tur så får du några »likes«, men ingen annan än du själv vet att det ligger över fyra timmars arbete på bilden, tillsammans med en kaka och de där hundralapparna.

Så när du lägger dig i kväll, titta runt i ditt mörka rum och upplev det naturliga bruset som dina ögon skapar genom att anpassa sig till mörkret. Hade du levt om några hundra år hade du antagligen upplevt detta likadant som nu. Och tur är väl det, för då är nämligen allt som det ska.

Calle Rosenqvist, testredaktör