Krönika: Perfekt design

Många gånger vill man så gärna att någonting ska vara så bra, så vinnande mästerligt, att man redan på förhand har bestämt sig. Man vet ju hur smarta tillverkarna måste ha varit när de utvecklat den där kameran, som på pappret ska vara bäst på allt och lite till.

De har funderat på all teknik för att få ihop det. De har vänt och vridit på precis alla kretsar för att se hur kameran reagerar och fungerar med olika versioner av programkod och rader av ettor och nollor.

Allt är så logiskt uttänkt, logiskt korrekt, och logiskt uträknat. Resultatet blir en perfekt design som gör det den ska på ett logiskt vis.

Men ibland blir det logiska ologiskt. Många gånger kan man förstå sig på de tekniska lösningarna för att ekvationen ska gå ihop, men det dumma är att det alltid är något annat viktigt som blir lidande.

Konstiga former, konstiga hörn och kanter. För runt, för hårt. Greppet förkastligt. Sökaren för liten. Reglaget sitter i vägen. Skärmen för klumpig. Knapparna för lätta att komma åt. Knapparna för svåra att komma åt. Faktum är att man kan svära åt rätt mycket även hos en kamera med så kallad »perfekt design«.

En kompis till mig som är totalt förlorad när det gäller kameror sa att han ville ha en enkel kamera som gav riktigt bra bilder. Han blev stressad av alla knappar och reglage. En annan kompis fyllde i att ju fler knappar man har, desto större möjligheter får man till att kunna ta bättre bilder. En tredje menade att hela resonemanget var en prisfråga.

Diskussionen fick mig att fundera.

Den enda som kan se problemet är den som vet eller tror att det faktiskt finns ett problem. Den som inte är förblindad av den logiska, raka och utstakade linjen som säger att ett måste leda till två som måste resultera i tre – för honom finns inte problemet. Han som inte behöver veta exakt vad som händer, varför det händer, och hur det hela hänger ihop.

Det är ungefär som science-fictionfilmen Tron – den som ännu inte sugits in till den dödliga digitala arenan har fortfarande en chans att överleva. Likheterna går även att med fördel applicera på en annan riktigt bra science fiction-film: Matrix. Välj den blåa kameran så är du lyckligt ovetande om alla andra val du egentligen faktiskt både borde och måste göra – och kan i stället koncentrera dig på fotograferingen.

Eller så väljer du den röda kameran och får veta den totala sanningen om hur allt egentligen fungerar (eller skulle ha fungerat om det faktiskt fungerade), vilket i slutändan slutar i en kamp om ettor, nollor, inställningar, och ett ständigt sökande efter fungerande logik.

Du behöver inte vara någon Einstein för att förstå att Tron typ käkade upp det röda pillret.

Och hur roligt hade han – egentligen?

Man brukar ju annars säga att man ska tänka utanför den så kallade lådan. Låt oss i symbolikens ära låta lådan symbolisera kameran. Andra gången du heller inte behöver vara Einstein är för att klura ut vad som finns kvar där utanför, som är den som skapar problemen. Själv brukar jag säga »sluta tänka utanför lådan – tänk i stället att det inte finns någon låda«. Det blir mycket lättare då, och man kan koncentrera sig på det som det faktiskt handlar om.

I slutändan skulle det nämligen räcka med en enda knapp på den där blåa kameran för att ta den där episka bilden.

Hyfsat enkelt.

Fullkomligt win.