Fotoskolan STHLM – där morgondagens proffs formas

– Att alla är fotografer och att det finns ett stort intresse för fotografi är bra, men alla är inte yrkesfotografer. Att vara det innebär att man har en hantverksutbildning, som gör att man kan göra ett oerhört gott hantverk gång efter gång. Inte bara en gång.

Det säger Mikael Cronwall som sedan lång tid tillbaka är utbildningsledare för Fotoskolan STHLM – en yrkeshögskola där morgondagens proffs inom kommersiell fotografi formas. Skolan är ensam i sitt slag i Sverige och många av landets reklamfotografer och retuschörer har sin bakgrund här, från någon av skolans två yrkeshögskoleutbildningar: Kommersiell Fotograf och Bildbehandlare.

När jag besöker skolan i Vasastan i Stockholm, kastas jag direkt in i verksamheten:

»Varför gjorde du inte klart bilden om du visste att du skulle visa den i dag?«

I aulan pågår en så kallad portfolio review, där yrkesverksamma i fotobranschen tittar på de studerandes bilder. Vid de utspridda borden pågår samtalen medan bilderna klickas fram på datorer. Kritiken är uppmuntrande såsom »det här är bra, satsa mer på det« men stundtals vass: »ha aldrig en ofärdig bild i din portfolio, du har ju haft hela natten på dig att göra klart den«.

Den studerande som får ta emot kommentaren nickar och tycks ta det med ro. Det är trots allt sista veckan på utbildningen. Efter två och ett halvt år väntar nu verklig­heten.

– De är redo att möta röster utifrån, vilket de har fått göra i undervisningen under hela utbildningen, förklarar Olof Cardelús som är huvudlärare för fotografutbildningen.

Han säger vidare:

– Det är bara några dagar innan de slutar och om de går ut och visar sina portfolios om någon vecka låter det nog precis likadant.

Det är inget gullande?

– Nej, jag försöker instifta i dem redan från början att vara överdrivet positiv är kanske inte så positivt egentligen. De lägger ned jättemycket tid på varje uppgift, och när man har gjort det tror jag man vill möta någon som tittar på ­materialet på ett seriöst sätt. Våra studerande ser allvarligt på att gå här, de vill jobba inom det här och då är det tydligare att säga »det här är bra, men det här kan du jobba vidare med«. Det är schysstare mot deras ansträngning än att klä det i gulliga ord.

Svårt att hinna med allt

Att Fotoskolan STHLM handlar om verkligheten från första utbildningsdag, är något som blir tydligt när jag samtalar med lärare och de studerande. Josefine Hellgren som går i årskurs två på fotografutbildningen, har precis kommit tillbaka från en månads praktik på ett filmföretag på Mallorca. Just nu läser hon igenom allas praktikrapporter innan det är dags för redovisningar dagen därpå.

– Vi får vara ute i det verkliga livet och det är klart att det är tufft men att ha Fotoskolan STHLM i sin ryggsäck är jättepositivt. Vi får kontakt med kunder redan här på skolan och alla lärare är verksamma i branschen – det ger en trygghet, säger Josefine Hellgren som är mer än nöjd med utbildningen:

– Jag hade gärna velat att den var tre år.

Nu har hon ett år kvar, ett och ett halvt har passerat sedan hon startade. Skolans båda utbildningar sträcker sig över fem terminer, vilket är i tajtaste laget förstår jag av utbildningsledare Mikael Cronwall. Mycket ska hinnas med.

– Det här är absolut inga prova-på-utbildningar, så som det kan vara på folkhögskolor. Det är ett problem att allt benämns vara yrkesförberedande. Under ett år på ­folkhögskola kanske vissa tror att man lär sig allt – detgör man inte. Det är knappt att vi får med allt under två och ett halvt år, säger han.

Nästan lika mycket film som stillbild

Något som får allt mer plats i undervisningen är det rörliga. En yrkesfotograf i dag förväntas inte bara behärska still­bilden utan ska även kunna filma. På skolans fotografutbildning är det därför nästan lika mycket av båda – två områden som flyter ihop allt mer.

– Den tidigare självklara uppdelningen mellan stillbild och rörligt är inte lika självklar längre, säger Olof Cardelús.

En modekampanj i dag kanske inte bara ska resultera i stillbilder, utan även i rörliga inslag som kan visas på till exempel sociala medier. De studerande behöver därför kunna leverera inom både och.

Dessutom är det inte ovanligt att en produktion utförs av flera, förklarar Olof Cardelús:

– Många uppdrag i dag handlar inte bara om att man dyker upp och tar en bild eller filmar något, utan man är medkreatör. Det är en bredare bransch där få jobbar ensamma som man kanske gjorde tidigare. Man jobbar i team och förväntas förstå vad andra gör och vad ens egen roll är.

Allt utgår dock från kunden och vilka önskemål den har. Det är att vara en kommersiell fotograf, får jag klart för mig. Men även inom det behöver det finnas konstnärlighet.

Olof Cardelús igen:

– Ibland ställer vi kommersiellt mot konstnärligt. Om vi pratar om konstnärligt som att man driver sina egna projekt och är sin egen beställare, och att ersättningsbiten kommer efteråt, då riktar vi absolut in oss mot det kommersiella ­fältet. Vi arbetar gärna mot en kund som tydligt bestämmer vad vi ska göra inom de kreativa ramarna. Däremot om man tittar på konstnärligt som att man är kreativ och försöker vara stark visuellt, är det något vi är. Kunderna förväntar sig det, att det är väldigt snyggt och har en hög kvalitet.

Lokalerna signalerar professionalitet

Mellan tummen och pekfingret håller Marcus Sandgren försiktigt en stor fotoutskrift i dess ena hörn, när han kommer ut från skrivarrummet. Han går sista terminen på bildbehandlarutbildningen och om ett par dagar ska en avslutningsutställning hållas på ett galleri i stan. Bilden han håller i handen är ett fantasifullt montage av ett par skepp på väg ut ur en vattenfylld flaska. Innan den är redo för utställning ska den limmas på kapaplatta.

Det tycks vara stressigt, men Marcus Sandgren ser ändå lugn ut.

– Nu börjar det bli så att de saker som inte är klara, de får man strunta i. Och bara göra klart det som nästan är färdigt, då kommer det nog att bli bra, säger han och fortsätter tillsammans med sina klasskamrater arbeta fokuserat med de sista förberedelserna.

Någon som ser ut att ha det något lugnare är Sabina Hannila, som går andra året på bildbehandlarutbildningen. Hon sitter vid en av alla EIZO-skärmar och jobbar i Photoshop. Rummets belysning, färgen på väggarna och de neddragna gardinerna signalerar professionalitet.

– Innan jag började här hade jag egentligen ingen koll. Jag visste ju att en skärm bör vara kalibrerad, men allt det här runtomkring med rätt ljus och rätt färg på väggarna…

…och att aldrig se dagsljuset?

– Exakt, sitta i sin bunker, svarar Sabina Hannila med ett skratt.

Eftersom miljön spelar roll för hur vi uppfattar färger på en skärm eller i en utskrift, är väggarna målade med den grå färgen NCS 4000, lysrören inställda på 5000 kelvin och gardinerna neddragna för att undvika störande ljus. En färgneutral arbetsmiljö är viktig när det är färgerna på skärmen som är i fokus för Sabina Hannila och de andra studerande.

»Superhöga krav på en bildbehandlare«

Men vad gör egentligen en bildbehandlare? Jag får svar av Julia Hallengren som är huvudlärare på bildbehandlar­utbildningen.

– Man kan ha föreställningen att en bildbehandlare bara skapar själv och gör roliga montage i Photoshop hela dagarna, men det handlar mer om att vara ett verktyg åt en kund. Att vara lyhörd och skapa utifrån någon annans idé.

Första halvåret på utbildningen ägnas åt det grundläggande: att lära sig Photoshop, teknik och hur en bild är uppbyggd. Lagerstruktur och olika friläggningssätt står bland annat på schemat.

– Vi har montage, beauty, still life, inredning och mode – vi gör nedslag i riktiga uppdrag. Vi har lagt upp utbildningen med kortare workshops för att efterlikna kunduppdrag, säger Julia Hallengren.

Även för bildbehandlarna blir det rörliga en allt större del av utbildningen.

– De ska kunna använda sina stillbildskunskaper och svara upp på dem i postproduktion av kortare filmklipp. Men vi utbildar inte några klippare. De får till sig redan klippt material och jobbar sedan med effekter på det materialet, som att lägga in rörlig text, en ljuskälla eller något 3D-objekt. Och att göra färgen – color grading. Det är det absolut vanligaste som de studerande kommer att få jobba med, förklarar Julia Hallengren.

Den teknik som lärs ut på skolan är densamma som redan etablerade bildbehandlare jobbar med – ett yrke som kan vara stressigt.

– Det är superhöga krav på en bildbehandlare, man är sist i ledet och det ska gå väldigt snabbt. Och man måste ha väldigt höga kunskaper för att kunna leverera, säger Julia Hallengren.

»Synd att retuschören får skulden«

Diskussionen i samhället kring bildbehandling och retusch har på sistone kommit att handla en del om negativa aspekter av detta. Något som inte sällan bygger på förenklingar och missförstånd, menar Julia Hallengren. När Fotoskolan STHLM den här veckan har temat etik för flera av årskurserna, är bland annat frågan om retusch på agendan – och vad som egentligen kan anses vara retusch.

– Vad är ett fotografi, vad är sant och vad är falskt? Till exempel förvränger ett objektiv ett ansikte extremt ­mycket beroende på vilken typ av brännvidd det är. Det är en extremt mycket större manipulation än det vi gör i retuschen. Och varför pratar man om retuschören som boven i dramat när det handlar om kroppshets? frågar sig Julia Hallengren.

Är det överdrivet?

– Ja, det är överdrivet och synd att bara retuschören får skulden när det handlar om en så otroligt lång produktionskedja. Man måste prata mycket bredare, som varför man bara skapar modekläder i storlek 34 – det är konstigt. Man sminkar och ljussätter modellen, och väljer sedan en vinkel att fotografera i – allt det är på något sätt retusch. Det vi gör är oftast att försöka få modellen att se ut som den upplevs i verkligheten, snarare än att göra så att den ser bättre ut. Vi tar bort skavanker som kameran skapar, som att det kan vara alldeles för skarpt. När jag pratar med dig tittar inte jag på varenda por, men när man har en fantastisk upplösning så är det inte alltid fantastiskt när det kommer till porträtt.

– Jag kan prata om det här hur länge som helst, säger hon.

Det får bli en annan artikel, för intressant är det. Men nu tillbaka till skolan och vilken framtid som väntar de studerande – kommer de att få jobb?

Det låter nästan för bra för att vara sant, när utbildningsledare Mikael Cronwall svarar på frågan om framtidens jobbmöjligheter:

– Det finns mycket jobb. Det är bra möjligheter just nu. Sedan i slutet av september då en »pandemipropp« släppte produceras det mycket. Det finns ett uppdämt behov.

Ett område som växer starkt är det som på skolan benämns »e-com«, alltså e-handel. Inom det har företagen insett betydelsen av kvalitativa bilder.

– Man kräver jättemycket av e-com-bilder i dag. Sådant går våra studerande bland annat till, säger Mikael Cronwall och berättar vidare:

– Sverige är duktiga på e-com i och med att vi bland annat har HM och IKEA här. De sitter också med i ledningsgrupperna för skolans utbildningar och tycker och tänker. Att vara en inhousefotograf på IKEA, det är krav på det kan jag säga. Där tar man inte in vem som helst, det krävs att man har gedigen erfarenhet. Och det är samma sak på HM, man behöver kompetens från utbildning – det går inte bara att hoppa på sådant.

Julia Hallengren, huvudlärare för bildbehandlarna, bekräftar bilden av att det finns jobb:

– Av de som gick ut förra året är det hundra procent som har kommit i jobb. Det har inte hänt förut – och det var dessutom mitt under pandemin. Men det har blivit en positiv effekt av pandemin, att man handlar mycket på nätet. Och där behövs bra bilder som kräver mycket bildbehandling för att de ska se proffsiga ut. Man kan ganska snabbt se om ett företag är oprofessionellt när man tittar på bilderna.

»Både och« svarar Olof Cardelús, huvudlärare för fotograferna, när han får samma fråga om det finns jobb efter utbildningen:

– Till alla kreativa branscher är det ganska många som söker sig. Det gör att du själv måste ha drivet och det räcker inte med att säga att man brinner för det, utan det måste visa sig i handling. För våra studerande är det en poäng att de kan göra saker här på kvällar och helger i till exempel fotostudion, saker som ligger utanför undervisningen. Har man drivet och lär sig vad branschen efterfrågar, då finns det goda chanser att ta sig vidare. Om man däremot har lite svårt med någon av de sakerna, att man inte riktigt har tänkt igenom sitt val – då blir det raskt mycket svårare.

Har utbildat sedan 1962

»E-com« var garanterat inget som den legendariske fotografen Christer Strömholm hade i sitt vokabulär när han 1962 startade Fotoskolan. Men även om utbildningens innehåll har förändrats genom åren har skolan sedan dess format nya fotografer. Och sedan 2008 även bildbehandlare.

– Vi har utbildat oavbrutet sedan 62. Det är lite coolt, säger Mikael Cronwall.

Då 1962 var så klart allt analogt, men nu är ni helt digitala?

– 62 var det väl Leica, Tri-X, läderjacka och D-76 filmframkallare och sådant. Vi är helt digitala sedan 2002 och har sedan dess inte haft några mörkrum, och fotograferat allt mer digitalt. En del av de studerande fotograferar även ­analogt, men med tanke på vad analogt material kostar i dag är det inte möjligt att lära sig fotografi så.

Är det svårt att komma in på Fotoskolan STHLM?

– Det var fler sökande för ett antal år sedan men det går fortfarande tre–fyra sökande på varje plats. Det har varit uppe i tio–tolv. Alla yrkeshögskolor kräver en gymnasieexamen, men sen tar vi in på arbetsprover. Vi har stegvis antagning där vi plockar ut ett antal som vi gör intervjuer med och genomför fler arbetsprover. De senaste två åren har vi gjort det på distans, vilket har gått jättebra. Vi tar in cirka 20 studerande till respektive utbildning, säger Mikael Cronwall.