TEST: Fujifilm X-H2 – enastående bra på många vis

Fujifilm har precis släppt nya X-H2som du kan läsa mer om i vår artikel "Fujifilm X-H2 släppt – 40 megapixel 8K-video"– och är den tredje kameran i X-H-serien som är nära besläktad med nya X-H2S som lanserades i början av sommaren. Kamera Bild har fått möjlighet att testa kameran innan det officiella släppet, och här kan du nu läsa det uppdaterade och färdiga testet.

Fujifilm X-H2 släppt – 40 megapixel & 8K-video

Fujifilm X-H2 följer vidare med sitt uttryck från X-H2S som vi testade i juli, som i sin tur fått ärva en hel del från 2018 års X-H1 – en professionell kamera skapat som en hybridkamera för filmare och fotografer – och som också stått sig mycket väl.

I grunden har X-H2 mycket liknande delar av det vi redan hittar i snabba X-H2S, men det är ändå flera delar som skiljer sig i nya X-H2. Designmässigt hittar vi en identisk kamera med sitt upplägg av knappar och grepp, vilket gör att ergonomin är exakt likadan som systerkameran. Istället är det sensorn och videoegenskaperna som gör kameran till en ny modell.

Själva greppet tycker jag är riktigt bra, ergonomin över lag är genomtänkt och kameran ligger bra i handen och dessutom stadigt. Menysystemet är uppdelat och upplagt på exakt samma vis som X-H2S, vilket innebär att det är relativt lätt att nå de basala inställningarna snabbt, men samtidigt har stora möjligheter att detaljjustera en hel drös med grejer.

Här kommer också "custom"-lägena väl till pass – X-H2 har nämligen precis som X-H2S hela 7 lägen – C1-C7 – som du kan välja mellan för att snabbt justera olika inställningar hos kameran med det övre snurreglaget. För den som är van vid X-T-serien så ser vi att X-H-serien sneglat något mer åt GFX 100-hållet för sitt upplägg.

Den knottriga joysticken är också enkel att använda och gör att du snabbt kan justera fokusruta, om du använder fokus på det viset. Upplägget är helt klart genomtänkt och fungerar finfint för den fotograf som vill arbeta med reglage för inmatning.

Kameran har som sagt en hel del fysiska inställningar, vilket också gör att man snabbt kan justera bländare, ISO och slutartid. För den helmanuelle användaren går det alltså att justera bländare på objektivet och slutartid på pekfinger- eller tumreglaget. Det enda som fattas nu är att kunna aktivera det reglage som blir inaktivt i M-läge när den fysiska bländaren justeras direkt på objektivet ur sitt A-läge (som är läget som ger kameran automatiken att ändra bländare). Här vill jag så klart se att pekfingret ändrar slutartiden medan tummen ändrar ISO-värdet – på så vis ökar den manuella kontrollen ytterligar ett snäpp.

Luckan för minneskorten är väl den första grejen jag fastnade på. Den har en liten regel man måste skjuta framåt – inte helt ovanligt – men problematiken ligger i att man måste båda lyckas haka i den med en nagel eller annat, för att kunna lyfta luckan uppåt, samtidigt. Det är lite trixigt, framförallt om man inte har naglar, för då kan det vara svårt att både skjuta reglaget åt sidan och lyfta luckan. Men extra säkert är det – det kan omöjligt åka upp av misstag eftersom det är svårt nog när man väl vill öppna den själv. När man väl lärt sig tekniken går det däremot bättre.

Högre upplösning

Hos Fujifilm X-H2S var det just hastigheten som var grejen med just "S" i sitt namn, medan X-H2 saknar S:et. Detta innebär inte att den är direkt långsam, men inte i närheten av 40 bilder per sekund som hos X-H2S. Men upplösningen är grejen, och här kan vi istället fotografera i 15 bilder per sekund i 40 megapixel mot X-H2S och dess 26 megapixel, något som innebär fördelar för den som vill ha än mer detaljer med i sina bilder.

Sensorn i sig är bakbelyst men inte stackad, något som gör att den fortfarande besitter en finfin ljuskänslighet men inte den senaste tekniken för snabb sensorutläsning som en stackad sensor har. Snabbheten är alltså dedikerad X-H2S, och här är en av de skillnader som genomsyrar kameran i grunden.

X-H2 skyfflar ändå på rätt bra med sina 15 bilder per sekund i full upplösning, och ger med CFexpress-kortet upp till runt 260 bilder i råformat i full upplösning, en serie som mäter runt 17 sekunder i längd. Det går att komma upp i 20 bilder per sekund om man kan tänka sig att både gå ned i upplösning med 1,29x beskärning samt använda elektronisk slutare.

Dessutom går det att fotografera bilder i ett högupplöst multiexponeringsläge, något vi sett hos bland annat Fujifilms GFX-modeller, där kameran tar 20 bilder där sensorn flyttar sig för att åstadkomma en pixelshift. Bilderna kan sedan sättas samman till en högupplöst bild på 160 megapixel med Fujifilm Pixel Shift Combiner, något som ökar detaljrikedomen ytterligare – men då behövs också stativ – någon lösning för den inbyggda bildstabiliseringen finns inte.

Filmar i 8K

Även video skyfflas på bra hos kameran, och med den högre upplösningen på 40 megapixel så öppnas även möjligheterna till video i 8K. Jag har testat en del film i olika lägen och både 8K-video och översamplad 4K-video från 8K (4K HQ/30p) ser riktigt skarpt och bra ut.

Videoegenskaper som 8K/30p i H.265, eller 6,2K/30p som vi hittar i X-H2S, eller det redan nämnda läget 4K HQ/30p översamplad från 8K – gör även denna kamera till en kompetent maskin, med H-265 LongGOP/ALL-I i 422 i 750 megabit, ProRes HQ, ProRes 422 och ProRes LT direkt på CFexpress-kortet.Men, hybridkameran X-H2S har med sina videoegenskaper ändå mer av det som flörtar med video-entusiasterna med 14-bitars F-Log2 och både H.264 och H.265.

Precis som X-H2S så går det att montera samma fläktlösning hos X-H2 när man exempelvis filmar länge i 8K med varm omgivningstemperatur. Detta är så klart bra för just varmt klimat, och vid några första tester var det inte några som helst problem för mig att filma på länge vid 15 gradig temperatur. Fujifilm själva har angett en specifikation för beräknade videotider vid olika varmare temperaturer, så uppenbarligen behövs den om man filmar länge i exempelvis värme.

Vid vårt test kunde vi utan större problem filma i 8K och utan fläkt, vilket innebär att just fläktlösningen antagligen bara kommer behövs för de som arbetar filmintensivt. Fujifilm har även förklarat att just frånledningen av värmen från sensorn var en av de svåraste delarna att lösa hos X-H2, och lösningen blev alltså en platta som avger värmen under bildskärmen, precis där fläkten monteras.

Snabbfokuserad

Fujifilm har än en gång jobbat på hårt för att lyckats bra med en snabb och rapp kamera, framförallt när det gäller autofokusen. Autofokussystemet baserar sig på samma grund som hos X-H2S, vilket innebär följande autofokus som upptäcker och markerar både ansikte, ögon, djur, bilar, motorcyklar, flygplan och tåg. Kanske kan de två tidigaste ses som de viktigaste alternativen för kameran att hitta, och när jag testar just dessa så fungerar de också mycket bra.

Vid testning av autofokusen under längre tid så kan jag konstatera att den gör ett mycket bra jobb. Fokusen hittar direkt ett ansikte på håll, och när ett öga blir synligt fäster den sig vid detta, med en grå markering för vad den hittat. Vid AF-C-läget och följande autofokus vald markeras rutan grön där fokus valts, och samma sak gäller vid val av fokuspunkt på objekt som man vill följa och ha kvar fokus på. Detta följer precis den upplevelse vi initialt hade i början av vår testperiod.

Fokuseringen är rätt snabb, och den följande autofokusrutan uppdateras snabbt – den hänger med väl och gör ett bra jobb, men hamnar objektet utanför bild så är det bara att börja om. Fujifilm har lyckats bra, och att den arbetar nästan i samma nivå som hos den snabbare X-H2S, som genom sin hastighet också har höga krav.

Slutsats

Med X-H2 har Fujifilm visat att utvecklingen går framåt. Med 40 megapixel kommer man långt, och det är också det som gör att X-H2 är så smidig att använda, eftersom jag upplever den relativt kompakt.

Men för mig ligger ändå kärnan i själva användningen, och här är det inget problem för mig att bli vän med nya X-H2: ergonomin är genomtänkt och smart med sina reglage och knappar, kameran är snabb på att reagera och autofokusen är också den snabb och användbar.

Bildkvaliteten hos bilderna är bland det bästa inom APS-C just nu, med fin detaljåtergivning på grund av den höga upplösningen och de fina bildfilerna som kommer direkt ur kameran – oavsett om det är en JPEG-bild som du vill få så klart som möjligt vid fotoögonblicket, eller en bild i råformat för vidare efterbehandling. Kameran hanterar även brusnivåerna riktigt fint, något som avspeglar sig i både stillbild och film. Samma sak gäller video – skärpan och videokvaliteten är även den riktigt bra, med krispig återgivning och förhållandevis stora möjligheter för inställningar för just video.

Vi summerar testet med utmärkelsen "toppklass" för att Fujifilm lyckats väl med alla delar som bygger upp kameran, och för att den levererar en fantastisk bildkvalitet på flera vis.

Specifikationer

Betyg

Handhavande: 85

Snabbhet: 89

Byggkvalitet: 84

Mångsidighet: 80

Funktioner: 87

TOTALT: 90