12 megapixel är inte vansinne – det blir skarpare

Test: Anders Wånell och Elin Parmhed Text: Elin Parmhed

Årets megapixelfluga är siffran tolv. Flera modeller har redan kommit och fler är på väg. Vi har testat tre 12-megapixlare och jämfört dem med kameror som inte har lika många megapixlar under skalet.

Skriver du inte ut dina bider större än 30 gånger 40 centimeter kan du egentligen sluta läsa det här testet redan nu. Det är nämligen där du först märker att en 12-megapixelkamera ger skarpare bilder än en kamera med lägre upplösning. Om du inte skriver ut bilder större än A3 behöver du ingen kompaktkamera med tolv megapixel. Om du nu inte tycker om att showa för dina kompisar förstås.

12 megapixel kommer i stort sett alla tillverkare ha utrustat någon kompakt med det här året. Men varför envisas tillverkarna med att hela tiden öka på pixelantalet? Har världen börjat skriva ut bilder i större format helt plötsligt? Så är det antagligen inte. Istället handlar naturligtvis om att många megapixel säljer. Och har någon tillverkare börjat med något, hänger alla andra, med några undantag, på tåget.

Likvärdigt brus

För att testa hur mycket skarpare bilder en kamera med tolv megapixel ger jämfört med en vanlig kamera, ställde vi kamerorna mot en bra mellanklasskompakt, Nikon S500 (7 megapixel). Det finns nämligen dem som påstår att upplösning över fem megapixel är meningslös, objektiven klarar inte att mer.

Nu vet vi att det påståendet inte stämmer, men för att den högre upplösningen ska synas på en utskriven kopia bör den vara minst i A3-format.

Vi testade också brusnivån. Fler pixlar sägs ge högre brus.

Vid av Iso 800 klarar Sony W200 av bruset bäst. Den ger minst smetig brusreducering utan att bruset blir för påtagligt. Även skärpan är bra. Vi får intryck att Sony lyckats hålla nere bruset redan innan brusreduceringen lagts på. Jämför vi Sony W200 mot

7-megapixlaren Nikon S500 vid Iso 800 finner vi att de är lika brusiga, eller rättare sagt lågbrusiga.

Panasonic ger minst bildfel

Bäst brushantering, men Sony W200 är sämst när det gäller bildfel och bildförvrängning. Den grenen klarar Panasonic fx100 bäst.

Sony ger också, av de här tre kombatanterna, mest färgfel med kraftigare lilafärgning vid konturer. Skäpan ser bra ut för alla tre. Kodak Z1275 ger något lägre skärpa och Sony har en något högre uppskärpning.

Saknar manuellt läge

I vårt tycke ger Panasonic FX100 bäst bildkvalitet, men det är den enda av de tre kamerona som inte har något manuellt läge. Synd. FX100 har en härlig finish, men ytterligare smolk i bägaren är att knappsatsen på baksidan är för pillig. Med motsvarande 28 millimeters brännvidd (översatt till småbildsformatet) ger FX100 mest vidvinkel av de tre.

Billigaste pixlarna

Kodak Z1275 ger ett mycket plastigt intryck, även om det märks att tillverkaren arbetat på designen en del. Det plastiga intrycket vägs upp av att Kodak Z1275 kostar 2 000 kronor mindre än både Sony W200 och Panasonic FX100. Topphjulet på Kodak-kameran känns klart bättre än knapparna.

Kodak Z1275 är också lite större och väger något mer än de andra. Kameran saknar också optisk bildstabilisering. I övrigt är Z1275 ändå hyfsat fullmatad med grejer. Bland annat har den ett manuellt läge där du kan ställa in bländare (tre bländarlägen kan väljas) och slutartid själv. Till en början kan det här läget kännas lite omständligt, men när man hajar hur det fungerar är det inte alls särskilt bökigt.

Den manuella fokusen är på alla sätt bökig. Genom att att klicka upp eller ner på piltangenterna ändrar fokus. Medan du gör det zoomar kameran in motivet. Toppen kanske någon tycker, men skärmen är allt för lågupplöst för att det ska gå att få skärpan på helt rätt ställe.

Små, små knappar

Den enda av testkamerorna som har en genomsiktssökare är Sony W200. Som brukligt är på små, små kameraor är sökaren riktigt liten och ögonfransarna täcker stora delar av sökarbilden. Men är det riktigt starkt solljus eller nattsvart så är det ändå bra att ha.

På en liten kamera riskerar mycket att bli smått och det är inte bara sökaren som är liten. Flera väldigt små knappar trängs på baksidan av Sony W200. Speciellt knappen för bildvisning som ligger precis bredvid ett hjul.

Skillnad på skärm och skärm

Egentligen borde upplösningen 115 000 pixlar på en 2,5 tum stor skärm vara bannlyst. Över 200 000 pixlar borde vara minimum. Framför allt om tillverkarna envisas med att utrusta kamerorna med allt fler pixlar, högre och högre iso med mera. Men nu är det inte så. Skärmarna på både Kodak Z1275 och Sony W200 ligger på 115 000 pixlar. Panasonic har i alla fall lite skärmvett - skärmen på FX100 har fått en upplösning om 207 000 pixlar.

Upplösningen är inte allt som avgör om en skärm är bra eller inte. Betraktningsvinkeln spelar också stor roll. I alla fall för den som vill kunna visa bilder för andra som inte ser skärmen rakt framifrån. Eller för den som vill kunna ta bilder genom att sträcka upp kameran över huvudet eller åt sidan.

Skärmen på Sony W200 är vinkelkänslig. Det är alltså svårt att se vad skärmen visas både i höjd- och sidled. Panasonic-skärmen har en bra betraktningsvinkel i sidled, men inte om du tittar på den uppifrån eller nerifrån. Bäst betraktningsvinkel har Kodak - det går lätt att se vad som är på skärmen både från sidan och uppifrån.

Slutsats

Du som vill kunna göra stora kopior kan ha nytta av en kompakt med tolv megapixel. Det blir skarpare än med en kamera som har färre megapixlar. Bäst bildkvalitet av 12-megapixlarna i det här testet ger Panasonic, men bäst på brus är Sony. Det billigaste alternativet är Kodak Z1275 som, trots att den kostar 2 000 kronor mindre än de andra, ger vissa manuella möjligheter.