Åke Ericson: Alla har en historia

Jag är först på plats till caféet i Stockholm där jag ska träffa Åke. Medan jag väntar tittar jag igenom hans meritlista och ser att han gjort många bildjournalistiska uppdrag utomlands, och vunnit många internationella priser: Första pris för årets bildreportage utland, Best of journalism, Picture of the year och Årets pressfotograf 2008. Listan kan göras lång.

ÅKE ERICSON

Aktuell Utställningen och boken Kosovo in progress.

Ålder 49 år.

Utrustning Leica, Canon 1V, 5D MK2, Mamiya 6.

Hemsida www.akeericson.com

Så kommer han till slut. Vi slår oss ned med varsin kaffe och det tar inte lång stund innan Åke börjar berätta hur han började med just fotografering.

–  När jag var liten var det en lärare i foto som tog hand om mig, och jag gillade att hänga i mörkrummet. Det var egentligen så mitt fotointresse startade. Vid 14 års ålder fick jag min första bild publicerad i Strängnäs tidning, en bild på en stare utanför mina föräldrars köksfönster. Det var själva början, men sedan när jag var student på Kulturama brukade jag hänga med modefotografen Carl-Johan Rönn på förmiddagarna, och matfotografen Björn Lindberg på eftermiddagarna. Det var rätt kul, som den fattiga student jag var – att få trerättersmiddag av stjärnkockarna och samtidigt lära sig ett och annat, berättar Åke.

Åke berättar vidare att han också jobbade som pressfotograf åt lite olika landsortstidningar under nästan åtta år, tills en dag då de ringde från Aftonbladet.

–  Jag hade blivit rekommenderad att jobba där över sommaren, ett vikariat på tre månader. Men jag kunde ju inte säga upp en fast tjänst, tänkte jag. Men så blev det. Jag blev först anställd på fem månader, men blev kvar i nästan tio år. Det var ett intressant jobb, och jag utvecklades en del. Men det kan samtidigt också vara rätt tråkigt och outvecklande, som till exempel att få vänta på en kändis i flera timmar för att få en bild.

Efter ett tag blev mer och mer intresserad av en annan sorts bildjournalistik.

–  Jag hade multipelvisa i Ryssland och reste dit några gånger. Med Aftonbladet gjorde jag många intressanta resor utomlands. Vissa jobb resulterade i att jag vann priser, vilket är kul, det är som ett kvitto.

–  Men 1999 sa du upp dig från Afonbladet. Vad hände?

–  Jag bestämde mig för att jag skulle driva ett eget projekt under en längre tid. Jag var också trött på de korta jobben, som fick mig att känna mig mer som en securitasvakt än en fotograf, utanför kändisarnas dörrar. Och det utvecklas man inte på. Det var roligt då, men var sak har sin tid.

Så Åke tog sin kamera och följde med Röda korset till Loxha – en av de mest krigsdrabbade byarna i Kosovo – i september 1999. Det var tre månader efter krigets slut.

–  Jag kom dit när alla tv-kameror slocknat, och började ta bilder på dem som började bygga upp nya hus från krigets ruiner. Och när jag går runt och fotograferar så kommer plötsligt en ung kvinna fram till mig. I ena handen har hon en silverbricka med en kopp turkiskt kaffe på, i den andra handen en plaststol. »Det är från mamma Rabe«, sa hon till mig. Efter ett tag gick hon därifrån gråtandes. Hela händelsen påverkade mig otroligt mycket, och förändrade min syn på bildjournalistik.

–  Och blev också starten på ditt projekt Kosovo in progress.

–  Precis. I början sa de att »jag måste tala om vad de gjort«, att jag skulle berätta för omvärlden. Därför blev det början på ett tio år långt projekt, och en början på min vänskap med sjubarnsmamman Rabe Shala som förlorade ett av sina barn i kriget. Jag återvände nio gånger. Åkte tillbaka, tillbaka, tillbaka … och de litade på mig och mitt syfte. De skulle till exempel inte låta mig vara med om det är begravning och de inte litade på mig. Jag får anpassa mig efter dom och ta det lugnt helt enkelt. Efter tio år och 320 filmrullar blev det både bok och utställning med 46 av bilderna.

–  Både kriget och ditt projekt är över, men det verkar fortfarande finnas konflikter?

–  Visst. Intresset var stort för bilderna, bland annat av fn:s förre generalsekreterare Kofi Annan som skrivit förordet till boken med samma namn som utställningen. Utställningen skulle bland annat visas i fn-organet Unescos utställningshall på huvudkontoret i Paris i september förra året. Men det stoppades. Anledningen var att den serbiska delegationen protesterade i början av sommaren – Unescos generaldirektör Irina Bokova planerade nämligen en resa till Serbien – något som angavs som ett skäl.

–  Hur kändes det?

–  Jag bara suckade. Jag fick reda på det av den utställningsansvarige som e-postade mig att utställningen inte skulle bli av, säger Åke och skakar sakta på huvudet.

–  På så vis har ju många också diskuterat kring din bok, men vad vill du mer åstadkomma med dina bilder?

–  Jag vill bara ge de utsatta en röst. Det är inte jag som är intressant, det är de jag fotograferar som är intressanta. När det var dags för vernissage i Pristina fick jag tjata på Rabe flera gånger, det var ju hon som var intressant, hon som hade den viktiga historien. Och jag tror inte att jag kan förändra allting här i världen, men kanske kan jag få upp politikernas ögon. Det handlar om att förmedla en känsla till betraktaren, något som inte alltid är så lätt att få till. Innan man sätter sig på ett plan för att genomföra ett projekt undrar man hur det ska gå egentligen.

Så ringer Åkes telefon. Det är hans son som ringer för att fråga om han får låna datorn.

–  Det är lugnt, tack för att du frågar, säger Åke och lägger på, innan han fortsätter:

– ... och ibland är det ångestfyllt att vara borta från barnen och familjen. Ibland blir det kollisioner. Jag har varit iväg och fotat svältkatastrofer i Etiopien, aids-sjuka i Zambia, Malariasmittade i Sierra Leone och andra katastrofområden som Haiti, något som verkligen påverkar en. Det ger perspektiv som förändrar en efter två veckor när man kommer hem och ser kontrasterna. Eller som när grabbarna där hemma klagar på att de inte vill ha en viss sorts mat, eller inte får köpa krigsspel. Men samtidigt frågar de »pappa, måste du åka till sådana länder«. Ja. Det måste jag, säger Åke.

–  Men varför? frågar jag. Åke blir tyst ett tag och tänker efter vad han ska svara.

–  Ja, varför egentligen? Det finns ju en baksida. Ibland blir man borta en längre tid, och det är tid som försvinner. Då får man ta igen den tiden med familjen senare. Kan jag hjälpa hundra barn så ger det mig ett kvitto. Lyckas jag att få folk att engagera sig, få folk att stanna upp – om jag lyckas med det så blir jag jätteglad. Alla människor har en historia att berätta. Och visst kan man se in genom människors ögon och förstå vad de varit med om. Det är detta det handlar om att förmedla. Sedan lär jag mig själv alltid något nytt när jag är ute, och det är en av tjusningarna med jobbet som bildjournalist.

–  Men hur gör man för att lyckas med det man tänkt sig? Hitta de man vill hitta, och få en annan människa att lita på en?

–  Till en början är researchen jätteviktig. Ju mer påläst man är, desto mer kan man koncentrera sig på det som är viktigt, och hitta det som är intressant. Men trots detta fungerar inte alltid allting som man tänkt sig. Som när jag var i Paris för att göra ett projekt om romer som kastas ut ur sina läger av den franska polisen, och flyttas runt hela tiden. Att hitta dom tog över två och en halv dag trots att jag gjort en hel del research.

–  Men du hittade dom.

–  Ja, jag gick efter sandstränder i två dagar. Till slut kom jag fram till en bro, som hade utsikt över landskapet. Därifrån såg jag en lägereld, och tänkte att dit går jag. Väl där försökte jag förklara i vilket syfte jag var där, och aldrig ljuga om det. När jag berättat vad jag ville göra med mina bilder var det inga problem. På grund av deras rädsla lovade jag att inte publicera några bilder på webben, eller i det landet. Och de litade på mig, precis som Rabe i Loxha.

Ryssland, Etiopien, Rumänien, Manilla, Haiti och Pakistan … vi pratar vidare om några av de länder och områden som Åke besökt för sina projekt. Det är inte de lättaste länder och projekt han valt att genomföra. Men att besöka världens mest slutna land har alltid varit hans dröm. En dröm som han lyckades förverkliga i en historia som är som tagen ur en film.

–  Att vistas i en krigszon är en sak. Men att arbeta »under cover« i andra länder är en helt annan. När jag var i väg till Pyongyang i Nordkorea visste jag inte vad resultatet skulle bli. Första hindret är egentligen att få ett turistvisum, eftersom de googlar på ditt namn. Men i mitt pass står det inte samma som allt som man hittar på webben om mig, så det fungerade. Det är nog värre om man har ett ovanligt namn också. De vill ju inte ha in journalister i landet.

Åke berättar att det var det vardagliga livet för nordkoreanerna som han ville dokumentera. Efter en lång tågresa var det dags att gå igenom tullen och det var då de riktiga problemen började för honom. Under täckmanteln »bröllopsfotograf« kunde han i viss mån ta med sig sliten utrustning in i landet, utan att någon skulle tycka att det var konstigt.

–  Jag hade med mig två identiska ryggsäckar som hade identiskt innehåll men med kamerautrustning i en av dom. När de hade tittat i den ena och ställde ned den så skiftade jag ryggsäck med den andra, som de sedan också kollade i. »Den där har ni ju redan sett«, sa jag till dom. Simpel logistik, säger Åke och ser nöjd ut samtidigt som han skrattar till. Så berättar han vidare om hur han och de övriga sju ur turistgruppen kunde åka vidare till hotellet.

–  Problemet är att gruppen får egna guider som följer efter en överallt, var man än går, vad man än gör. Guiden bestämmer i princip åt vilket håll man ska rikta kameran. Jag började prata rätt mycket med honom, och bjöd på lite lagom med amerikanska Marlboro-cigaretter. Allt för att lära känna honom. På kvällarna blev det oftast fest med mycket saké, och guiderna drack ju på. Så jag började gå upp själv redan vid soluppgången, något som tydligen var för tidigt för min guide. »Du får gå själv«, sa han till slut till mig. Och det gjorde jag. Så jag gick runt med min kamera i Wonsan, för att försöka fotografera det dagliga livet. Men det är inte så många västerlänningar i staden klockan sex på morgonen, och det är rätt så svårt att tala med folk, de är ju tillsagda att inte prata med västerlänningar – och man ser ju ut som man gör. Men visst fick jag bra bilder.

Efter åtta dagar och 33 fotograferade filmrullar var det dags att åka hem. Det var också då som Åke blev kallsvettig när han insåg att han hade just 33 filmrullar som han behövde få sig med hem – mer än en vanlig turist någonsin skulle fotografera.

–  Hur gjorde du för att få ut filmrullarna utan att någon undrade vad du pysslade med?

–  Grejen var att jag skulle flyga till Peking. Därför var problemet att få alla rullarna igenom röntgenmaskinen utan att vakterna såg hur många det var. Den psykiska pressen att bli ertappad som proffsfotograf i ett land som Nordkorea är inte rolig. Man blir inte bara fråntagen all utrustning, utan även arresterad något dygn till nästa plan går – vart det än går. Det fick bära eller brista helt enkelt. Så jag blev tvungen att ställa till en teaterscen. Precis när min väska åkte förbi röntgen skrek jag allt jag orkade till vakten som stod där. Alla tittade upp, även vakten som tittade på röntgenbilderna – och väskan råkade åka igenom obemärkt. Sedan sjönk jag bara ned i flygplansstolen. Det gick ju ändå vägen.

Åkes bilder från ett land som vi annars vet mycket lite om publicerades över hela världen, i allt från magasin till utställningar. Det är precis som Åke sa, alla människor har en historia att berätta. Och med hans bilder har omvärlden fått en möjlighet att få en liten inblick i nordkoreanernas vanliga liv den där tidiga morgonen, liksom Rabe Shala har fått berätta sin viktiga historia för alla som vill lyssna.