Alejandro Chaskielberg – gör natt till dag

Den lite osäkra inledningen på sommaren tycks ha gett vika, i alla fall för den här dagen när Alejandro Chaskielberg tittar ut över ett soligt Värtahamnen i Stockholm.

Alejandro Chaskielberg

Ålder: 38 år.

Bor: Buenos Aires i Argentina.

Utrustning: Fotar med storformatskameran Sinar Norma. Använder sig även av mellanformatskameror från Mamiya och Rolleiflex. Inom det digitala blandar han olika märken, till exempel Canon eller Sony. »För min typ av bilder spelar det ingen roll vilken digitalkamera jag använder. Jag tycker nästan alla digitalkameror är likadana.« För ljussättning har han olika typer av lampor från bland annat Phoenix och Pelican.

Webb: chaskielberg.com

– Mitt första intryck när jag kom igår är att svenskar verkar vara väldigt glada och att de gillar att vara ute på stans gator för att festa, säger Alejandro.

Jag tänker på den rekordregniga och kalla våren som har passerat och förklarar för Alejandro att det nog inte alltid är så.

– Ja men då är jag på rätt plats vid rätt tillfälle, kontrar han med ett skratt.

Han är i Sverige på uppdrag av Silja Line som under sommaren har en kampanj där de bjuder in olika fotografer från andra världsdelar för att ta bilder av kryssningsföretagets olika destinationer. Alejandro ska senare i kväll åka med Silja Symphony till Mariehamn, och därefter vidare till Åbo och Helsingfors. På alla platser kommer han att fotografera.

– Jag är själv seglare och gillar kustlandskap. Jag tycker Östersjön är ett av de vackraste haven i världen, så det ska bli spännande för mig.

Idén bakom projektet är att Alejandro som kommer från Buenos Aires i Argentina ska se miljöerna med nya ögon. Och eftersom han knappt har hunnit läsa på något om Sverige och Finland kommer det antagligen att bli så.

– Jag har jobbat väldigt mycket under de senaste månaderna. När jag fick det här uppdraget var jag mitt i arbetet med en ny bok, därför har jag inte hunnit göra så mycket research. Men det är samtidigt intressant att vara helt främmande för de platser jag ska till. Då får jag verkligen ett första intryck när jag väl är där, och det gillar jag.

Det är en flerfaldigt prisbelönad fotograf jag har framför mig, med utmärkelser från bland annat National Geographic och Picture of the Year. Hans bilder har visats på utställningar runt om i världen, som i New York, London och Tokyo. Och det som antagligen har gett honom all framgång är hans speciella manér, att skapa bilder och port­rättera människor i nattens månljus. Men det ser han vissa svårigheter med här i norden.

– Det blir en utmaning för mig eftersom det inte är så mörkt här på nätterna just nu. Därför kommer jag nog att fotografera mer under dagarna än mitt i natten. Samtidigt blir det för mig som ett spännande sätt att återupptäcka hur jag fotograferar i dagsljus.

Hade för få bilder för utställningen

Det var 2006 som Alejandros fotokarriär tog fart på allvar, då han vann ett pris för sitt projekt Nocturama – en serie av sju bilder som han fotograferat på nätterna under olika resor med sina vänner.

– Att resa och utforska andra platser är för mig starkt förknippat med att fotografera. Jag tycker det är svårt att fota när jag är hemma, förklarar Alejandro.

Bakom priset stod ett av Argentinas större gallerier som även gav honom möjligheten att få ha en egen utställning inom ett år.

– Då såg jag till att under det följande året producera fler fotografiska arbeten eftersom jag inte hade tillräckligt med bilder att visa på utställningen. I mitt arkiv fanns det ju mest bildjournalistiska arbeten.

Blev pressfotograf som 18-åring

För även om han för tio år sedan började arbeta med mer personliga projekt hade han redan långt innan det fotograferat professionellt, men då som pressfotograf. I mitten av 90-talet, när Alejandro var 18 år, fick han jobb på en nyhetstidning i Argentina.

– Vid den här tidpunkten hade tidningen precis startat sin verksamhet och behövde anställa mycket människor. På så sätt kom jag in där, trots att jag var ganska oerfaren som fotograf. Självklart kunde jag fotografera, men jag hade ingen karriär att falla tillbaka på. En av redaktörerna såg min portfolio och sa »låt honom få en chans«.

Alejandro berättar att tidningen fokuserade mycket på politik och gjorde flera grävande reportage om just politiker.

– Ibland kunde jag sitta utanför ett hus och vänta på att en viss person skulle komma ut. Jag var lite av en paparazzi­fotograf, fast inom politikens värld.

Alejandro som var ung och energisk såg även till att studera under den här perioden. På kvällarna läste han filmregi vid Argentinas filminstitut.

– Det var verklighet på dagarna och fiktion på kvällarna, skrattar Alejandro.

Krisen gav honom en ny chans

2001 kollapsade ekonomin i landet, något som ledde till våldsamma demonstrationer ute på gatorna. Och under några dramatiska veckor bytte Argentina presidenter som på ett löpande band. Alejandro bevakade allt för tidningens räkning, men ganska snart därefter började hans intresse för jobbet att avta.

– Egentligen gillar jag nyheter, och är alltid uppdaterad om vad som händer i världen. Varje morgon läser jag tre till fyra dagstidningar. Men under mina år som bildjournalist hade jag hoppats på att få göra mer djuplodande reportage, vilket var mer vanligt förr. Men numera handlar mycket av nyhetsrapporteringen om snabba jobb, att åka ut och fotografera de bilder som redaktören ber en om. Dessa bilder måste alltid innehålla en viss information, och får inte heller vara för svårtolkade för betraktaren som bara tittar på bilderna under en begränsad tid.

Arbetssättet gjorde Alejandro uttråkad och han valde därför att lämna tidningen när ett bra tillfälle dök upp.

– Tidningen fick det allt tuffare under krisåren, och de erbjöd en viss summa pengar till de som sa upp sig. Jag tog tillfället i akt och började istället studera musik. Jag spelade fiol under fyra år.

Ville du starta en ny karriär inom musiken?

– Jag vet inte, men jag älskar musik och hade gärna börjat studera musik redan som 18-åring. Men då behövde jag arbeta för att få ihop pengar. När jag slutade på tidningen fick jag däremot chansen att förverkliga min dröm.

Spelar du fortfarande?

– Ja, men inte alls som på den tiden. Då spelade jag fem till sex timmar om dagen. Numera blir det en gång i veckan.

Alejandro menar att åren då han intensivt spelade fiol även var ett sätt för honom att rensa ut hur han tidigare hade jobbat med foto. Han behövde hitta ett nytt synsätt på sitt bildskapande. Och efter ytterligare några år då han arbetade med olika tv-dokumentärer, framför allt om skapande män­niskor som konstnärer, författare och fotografer, fick Alejandro den slutgiltiga inspirationen till att återuppta sin egen fotokonst. Projektet Nocturama tog form vilket samtidigt blev starten på något helt nytt – att skapa bilder på natten.

Ett av Alejandros mer kända projekt är La Creciente, där han nattetid har porträtterat människor som bor på öar i Paranáflodens deltaområde. Han reste dit för att träffa en vän som på en av öarna arbetade med ett filmmanus. Medan vännen skrev fotograferade Alejandro.

– Först dokumenterade jag allt som ett sätt att utforska ön, ofta genom att fotografera landskapet. Men efter ett tag blev människorna allt viktigare för mig. Jag började leva där under längre perioder och återkom flera gånger.

Alejandro valde även att lämna den digitala tekniken (som han använde till Nocturama) för att istället fotografera med en analog storformatskamera, en Sinar Norma. Det gjorde han främst för att kunna ha mer kontroll över skärpe­planet, och för att han gillar det stora formatet.

– Men allt var nytt för mig. Jag kände inte till några fotografer som under nattetid skapade porträttbilder med storformat, i alla fall inte i mina hemtrakter. Så det var bara för mig att testa och lära mig utifrån mina misstag. I början var det väldigt mycket som gick fel.

Varför ville du fotografera bilderna på nattenoch inte i dagsljus?

– Idén var att ha mer kontroll över ljuset. Jag insåg att om jag fotograferade på natten kunde jag använda mig av landskapet som ett sceneri, ungefär som när man arbetar med en film. Jag kunde skapa en spännande ljussättning med hjälp av bara små ljuskällor, som till exempel ficklampor. Jag behövde inte använda mig av ett avancerat filmljus.

Men även om det för Alejandro inte var svårt att skapa en spännande och ofta onaturlig ljussättning, fanns det andra utmaningar.

– Jag behövde övertyga människorna om att stå på en viss plats i två till tre timmar under förberedelserna av fotograferingen, och att de sedan skulle stå helt stilla i fem till tio minuter medan bilden exponerades. Att få människorna att ställa upp på detta var det svåraste med hela projektet.

Fotade bara när det var fullmåne

Månljuset spelade även en stor roll. Alejandro fotograferade bara under de tre till fem nätter när det var fullmåne, eller nästan. Månljuset använde han för att belysa bakgrunden, men aldrig personerna i bilden. Då hade de varit tvungna att stå totalt blixtstilla i fem minuter för att inte bli ­suddiga, vilket få skulle klara av. Istället ljussattes de som port­rätterades med olika typer av lampor som LED, ficklampor och blixtar.

– Jag använde mig av ljus med olika färgtemperaturer, för att till exempel få ett blåaktigt eller ett rödaktigt ljus.

Den här tekniken har sedan blivit Alejandros sätt att fotografera, där han medan en bild exponeras springer runt för att belysa olika delar av motivet. Han målar fram bilden med ljus. För att göra det ännu svårare använder han gärna positiv färgfilm, vilket kräver en korrekt exponering direkt vid fotoögonblicket.

När du arbetar på natten, hur lyckas du föreställa dighur bilden ska bli? Allt är ju mörkt.

– Ja, det är väldigt svårt att komponera en bild på ­natten med en storformatskamera, när du inte kan se något. Därför är det bättre att göra det på dagen. När jag fotade i floddeltat gjorde jag mina förberedelser i dagsljus, satte upp kameran och valde mitt utsnitt. Med hjälp av kompass och information om var och när månen skulle gå upp, kunde jag hitta en lämplig plats för att komponera min bild. Sedan lämnade jag kameran där eftersom det ofta var mitt ute i skogen där inga människor rörde sig.

Människorna blev hans vänner

Arbetet med projektet La Creciente skulle komma att pågå under tre år, då Alejandro bodde i området under långa perioder. Totalt blev det 55 bilder i serien, där 39 ingår i den bok han sedan släppte.

– När jag i dag ser bilderna i boken är det på ett sätt som ett dokumentärt arbete, på ett annat sätt är det ett artistiskt arbete men för mig är det också som ett album med mina vänner. Alla människorna i bilderna är numera mina vänner, eftersom jag behövde bli involverad i deras liv för att de skulle lita på mig och låta mig fotografera dem. Jag kunde inte bara dyka upp en dag och börja fota, först behövde jag träffa människorna och lyssna till deras berättelser.

Är det viktigt för en fotograf att först skapa enrelation till människorna?

– Ja, självklart. Det beror förstås på vilken typ av projekt det handlar om, men om du har möjlighet så är det bra. I det här projektet hjälpte det mycket eftersom det var en lite galen idé jag ville genomföra. Och när jag väl var på plats för att ta bilden kunde jag inte alltid kontrollera allt. Ibland blev det dimmigt och månljuset försvann. Då fick vi kanske komma tillbaka nästa natt för att göra ett nytt försök. Ofta blev det mycket väntetid och jag pratade en massa, så att de jag fotograferade inte skulle somna.

På uppdrag i norra Kenya

Efter La Creciente har Alejandro arbetat med flera olika projekt, och ibland även på uppdrag. Till exempel för organisationen Oxfam som arbetar mot fattigdom och orättvisor. De ville att Alejandro skulle resa till distriktet Turkana i norra Kenya, för att där dokumentera organisationens olika projekt – till exempel byggen av vattenpumpar och hur de lär invånarna om fiske.

– När de bad mig att göra det här jobbet sa jag att vi åker dit men att jag inte var säker på om vi skulle göra några nattfotograferingar med estetiska och färgrika bilder. Jag visste inte om jag skulle vara bekväm med det på en plats där människor lider. Oxfam sa att jag fick fria händer att fota på det sätt jag ville, och det slutade ändå med att jag gjorde nattporträtt.

Responsen från människorna i Turkana var tvärtemot vad Alejandro hade föreställt sig. De ställde gärna upp på fotografering, även om de ibland hade lite roligt åt Alejandro som sprang runt och lyste med sina lampor i ökenlandskapet.

– Ibland har fotografer en klar bild av hur de ska ta den här typen av bilder, därför att vi är så vana att se bilder av lidande människor på ett visst sätt. Men de människor som syns i mina bilder är starka människor, det är inte bara ­fattiga. Deras styrka förstärks av färgerna i bilden som gör dem vackra och representativa – på ett sätt som du själv skulle vilja bli fotograferad. Och det är att arbeta demokratiskt tycker jag. Det är viktigt för mig att inte diskriminera genom på vilket sätt jag väljer att fotografera mina bilder.

På samma sätt tänkte han när han porträtterade människorna vid Paranáfloden. De var ofta fattiga och levde i samhällets utkant. Men det ville inte Alejandro framhäva.

– Ibland gillar fotografer att visa de sämsta sidorna hos människor, den mörka sidan. Men jag vill inte det, utan tvärtom upphöja människor och visa dem som starka och fina.

De starka färgerna som ofta finns i Alejandros bilder är ett resultat av att han använder sig av positiv färgfilm i kombination med den speciella ljustekniken.

– Jag gillar färg för det är ett kraftfullt sätt att berätta på. Och det fungerar också som ett universellt språk. När du ser en färg får du en känsla – du känner något.

Målade bilderna med färg – i efterhand

Men i ett av hans senare projekt valde han att lämna färgen, till en början. Han hade rest till Otsuchi i Japan för att do­kumentera förödelsen efter tsunamin 2011. Med sig på resan hade han både färgfilm och svartvit film, men 20 minuter före sin första fotografering visste han ännu inte vilken film han skulle ladda kameran med. Det blev svartvitt.

– Allt i staden hade förstörts av tsunamin och jag kände mig väldigt upprörd över det. Därför tyckte jag det här var ett bra tillfälle att göra bilderna i svartvitt.

På en gata i Otsuchi låg det ett fotoalbum som hade blivit helt förstört. När Alejandro tittade närmare på det förstod han att det var familjebilder, trots att han knappt såg vad de föreställde. Allt var väldigt suddigt efter att bilderna hade dränkts i vatten.

– Men färgerna var fortfarande väldigt starka. Det var som bubblor av färger eftersom albumet var blött. Om jag tryckte på en bubbla så mixades en färg med en annan, ungefär som en färgpalett för en konstnär. Det var fascinerande tyckte jag.

Alejandro hade hittat nyckeln till projektet i Otsuchi, han fick en idé. De svartvita bilderna han fotograferade skulle inte förbli svartvita.

– När jag såg albumet insåg jag att färgerna hade överlevt tsunamin. Även om bilderna inte längre fanns där, de var helt suddiga, fanns det ändå färger kvar.

Hemma vid datorn skannade Alejandro sina svartvita bilder och även en färgbild av ett uppslag ur familjealbumet. Sedan började han plocka upp färger från albumets bilder för att med dem måla sina egna bilder.

– På så sätt blev färgerna som en bro mellan det förflutna och nuet. Jag tog färgerna som hade överlevt tsunamin för att måla mina bilder av människorna som hade överlevt katastrofen. Jag har själv ingen direkt koppling till tragedin, eftersom jag kommer från andra sidan av världen. Därför kunde jag ha det här mer artistiska förhållningssättet, kanske till skillnad från en japansk fotograf som är mer involverad i tragedin.

Längtar ut till havs

När Alejandro är klar med sitt uppdrag runt Östersjön väntar ett nytt projekt. Han har fotograferat mycket i Patagoniens bergslandskap, något som ska bli en bok.

– Den här gången gör jag mer landskapsbilder, vilket är intressant eftersom det är så vackert där. Jag fotar både med storformat och mellanformat, men mest det senare, säger Alejandro samtidigt som en färja kommer in i Värtahamnen.

Han tittar ut mot den och tycks redan vilja vara ute till havs, vilket det är dags för senare ikväll. Men först ska Stockholm dokumenteras, staden där Alejandro än så länge bara har mött glada människor.