Alexander Gustavsson fotograferade kaoset i Kabul: ”Alla ville därifrån”

Plötsligt förvandlas världen till ett kaos av explosioner, flygande bråte och livsfara.

Alexander Gustavsson

 

Ålder: 31 år.

Bor: I Enköping.

Gör: Bildchef och fotograf på Stridsfotoavdelningen inom Försvarsmakten.

Utrustning: Nikon D5 och D850 samt Canon C300 Mark III och Canon C70.

– Då sparkar reptilhjärnan igång och den första tanken är ”Vad gör jag här? Det här är ett dåligt ställe att vara på.” Och man liksom snabbspolar igenom livet och funderar på varför man är där man är. Sen inser man att det här är ens uppgift och att jag har träning och erfarenhet för att hantera det här. Så när explosionerna tystnat bestämde jag och en kollega oss för att springa ut och börja dokumentera. Vi visste inte riktigt om faran var över, det skulle lika gärna kunna komma lika många granater till, men vi visste att om vi gick ut skulle vi kunna få unika bilder som ingen annan skulle ha en tanke på att ta.

Den som berättar historien för mig är Alexander Gustavsson. Han arbetar som fotograf, filmare och soldat på Stridsfotoavdelningen, en enhet som arbetar med att dokumentera Försvarsmaktens arbete, både i fredstid i Sverige och på internationella insatser. Den ovanstående händelsen utspelade sig under ett uppdrag i Mali när den camp Alexander och hans kollegor var på blev utsatt för en granatattack.

Ville egentligen inte göra lumpen

Alexanders bildintresse började med att en kompis hade med sig en digitalkamera när de var ute och cyklade mountainbike. Alexander fascinerades av möjligheten att kunna frysa ett ögonblick. Han började fotografera allt mer och när andra tog sina sparpengar och köpte en moped köpte Alexander en systemkamera.

Han fotograferade mycket och efter en utställning på en ungdomsgård började han få fotouppdrag. Han gick en medieutbildning på gymnasiet och när det var dags att mönstra så var han egentligen inte så sugen på att göra värnplikt.

Men när han berättade om sitt fotointresse informerades han om tidningen Värnpliktsnytt, dit han blev kallad till extra mönstring. Men eftersom den allmänna värnplikten lades ner försvann hans plats och istället hamnade han i ett pilotprojekt där han i stort sett fick en högskoleutbildning i kommunikation men inom försvaret, men också på journalistskolan Poppius.

Efter att ha haft kontakt med Stridsfotoavdelningen i ett drygt år efter sin avslutade utbildning fick han en fast tjänst där 2012 och har varit kvar sedan dess. Idag är han bildchef, utöver sina uppdrag som stridsfotograf.

Förutom att vara fotograf och filmare på Stridsfotoavdelningen gör Alexander en del frilansuppdrag vid sidan av sin anställning.

– Vi har haft möjlighet att göra frilansuppdrag så länge det inte konkurrerar med verksamheten här. Jag gör det för att bibehålla en känsla för branschen, för att variera mig och för att inte släppa mina kontakter. Det är lite av en skyddad verkstad här. Vi fotar och filmar mest personal i grönt och det är lätt att glömma hur det ser ut i den civila delen av branschen, säger Alexander.

Kunna vara med överallt

Som anställd på Stridsfotoavdelningen ska du kunna verka i alla de miljöer som Försvarsmakten verkar i, utan att vara en belastning. Det gör att de har kunskaper om alla olika typer av förband och Alexander fotograferar allt från scenen i Mali som beskrevs ovan till en högtidlig ceremoni där allting är mycket noga regisserat. På vissa sätt tycker Alexander att den senare delen är svårare än den första.

– När man fotograferar under ceremonier eller liknande så smälter man inte in, det är så väldigt tydligt att du smyger runt där och fotograferar. Det låter kanske konstigt, men jag kan tycka att det är lite svårare.

En fråga som jag antar att Alexander ofta får är ”Vad griper du efter först när det smäller, ditt vapen eller kameran?”, men jag kan inte hålla mig och ställer den ändå och mina misstankar kring frågans unikhet besannas. Alexander ler och säger:

– Du är inte den första som undrar, men rent krasst är det så att jag greppar vapnet först. När jag upplever att vi har kontroll på situationen eller när jag inte kan göra någon nytta som en ”extra pipa” försöker jag dokumentera så mycket och så fort som möjligt.

Men när granater exploderar och kulor viner, hur mycket tänker man på komposition och snyggt ljus?

– Det är situationsstyrt, men man har ju med sig en grundförståelse för komposition och ljus som liksom sitter i. Men generellt kan man väl säga att ju mindre hotbild desto större fokus lägger jag på att få snyggare bilder. Men ibland blir det bara skott från höften, bara för att situationen måste dokumenteras men det är inte läge att fokusera på fotograferandet, svarar Alexander och berättar om en kollega som blev beordrad att bemanna ett kulsprutetorn på ett stridsfordon efter att kolonnen blivit överfallen:

– Då slängde han upp kameran med ett tele monterat på axeln och tog bilder på det fordon som attackerats, bilderna blev väldigt dramatiska och hade han inte varit alert hade de aldrig tagits.

Åkte utan mycket information

Situationen som uppstod i våras och under sommaren i Afghanistan när de internationella styrkorna började dra sig tillbaka kan inte ha undgått någon som har tillgång till någon form av nyhetsflöde. Även Alexander och hans kollegor noterade vad som höll på att hända i och med talibanernas maktövertagande.

– En torsdagkväll fick jag ett samtal från min chef som ville kontrollera att jag hade beredskap och sa att vi skulle åka klockan 07 dagen efter. Vi är inte ovana att åka på kort varsel men oftast har vi mer information om vad det är som ska göras innan vi åker. Den här gången fanns det många frågetecken så vi packade för att klara det mesta och räknade med att vara borta i tre dygn, berättar Alexander.

”Att klara det mesta” i det här fallet innebär att de tar med sig utrustning för både stillbild och video, det vill säga Nikon D5 eller D850 med 16-35, 24-70 och 70-200, ett vanligt kit för en pressfotograf eller liknande. Beroende på uppdraget så packas även 600mm och annan specifik utrustning.

De har även med videoutrustning i form av Canons C300 Mark III eller C70. Ibland tar de även med Gopro-kameror, men Alexander säger också att de sällan använder dem eftersom de ofta glöms bort och de har dålig batteritid.

– Vi kommer dock att byta ut våra Nikon-kameror mot Canon R5 och R3 framöver för bättre kompabilitet mellan stillbilds- och videoutrustningarna, säger Alexander.

Alexander och hans kollegor flögs ner till Islamabad i Pakistan, dit en luftbro hade upprättats från flygplatsen i Kabul. Det var till Islamabadman sedan skulle flyga alla som skulle evakueras. När de landade i Kabul tog det inte lång tid innan Alexander förstod att det var allvar.

– Det var inga andra fotografer eller journalister där, så vi förstod att våra bilder skulle få ett stort värde och skulle bli unika. Det här var en historisk situation och det behövde dokumenteras, berättar han och fortsätter:

– Vi såg direkt alla människor som stod och trängdes utanför staketet och ville komma med ett flyg därifrån. Jag kände mig ganska trygg i den situationen och hamnade ganska snabbt i ”workmode” och började fundera på vad som skulle tas med och vad som behövde visas upp. I början av uppdraget var det lite oklart vem som skulle vara mottagaren av materialet, vilket gjorde att vi inte riktigt visste vad vi skulle lägga fokus på. Det fanns även skyddsvärd personal på plats som inte fick identifieras på bild, vilket också blev en utmaning eftersom vi visste att det skulle finnas en stor efterfrågan på bilderna från media, förklarar Alexander.

Bara en väska

Utanför flygplatsen köade mängder av människor som ville komma in och komma med ett flygplan.

– Alla som är där vill bara därifrån, de flesta har plockat ihop lite tillhörigheter i en väska och det är allt de har med sig. Det är ganska lätt att sitta hemma och se de här bilderna på nyheterna, men när man är på plats är det en helt annan sak. Jag är en känslomänniska och för mig hjälper det mycket att ha kameran där, det gör att jag har en tydlig uppgift, vi är där som en hjälpande hand och man känner ett ansvar för de här människorna. Att kolla genom sökaren gör att jag inte behöver hantera det där och då, säger han och berättar om en specifik bild där han fotograferade hur en pappa med en väska i ena handen och sitt barn i famnen tittade ut över sitt hemland för vad som kunde vara sista gången.

De flög många vändor med evakueringsplanen och fotograferade de människor som satt där. Alexander menar att det krävs försiktighet när man ska fotografera människor i den situationen.

– Jag går oftast fram och söker ögonkontakt med kameran hängande på magen eller i handen och frågar om jag får fotografera, ibland uttalat ibland bara med en blick med pekande på kameran. De flesta är okej med att man tar bilder, de förstår varför man gör det. Jag vill inte att folk ska känna sig som djur i en bur när man lyfter kameran. Men visst finns det situationer där jag bara tar upp kameran och dokumenterar för att det behövs, berättar han.

Smällde

Alexander och hans kollegor hade planerat att åka till en specifik plats för att dokumentera, men de fick höra att det antagligen skulle smälla där och de fick därför inte åka dit. Och under tiden som Alexander skulle ha varit där så exploderade mycket riktigt en bomb på platsen.

– På ett sätt blir man lättad att vi inte var där, för det hade ju kunnat gå riktigt illa.

Alexander rättar sig själv och fortsätter:

– Det gick ju riktigt illa för flera av de som var där. Men samtidigt är det frustrerande att inte vara där och dokumentera. Vi hade redan accepterat risken att det kunde hända något när vi åkte ner.

Just riskerna kring arbetet är något som Alexander kommer tillbaka till.

– Jag har alltid varit äventyrlig av mig och har inte velat jobba som bara fotograf. Jag gillar Försvarsmakten, det är en trygghet att jobba inom en myndighet och här får man chansen att ta viktiga bilder som kan göra skillnad. Jag ville göra utlandstjänst och hamna i de miljöerna det innebar, det lockade mig och det är inget jag skäms för. Man får en unik access till miljöer och situationer som ingen annan fotograf någonsin får se. Ibland skulle man vilja bjuda in andra fotografer att följa med på en del av de saker vi gör, men det går ju inte. Samtidigt är det inte så roligt för familjen de där gångerna de får sitta och vänta på ett samtal där man berättar att man är okej när det har hänt något, förklarar han.

Vill visa upp

Även om en del av materialet som dokumenteras inte kan visas för allmänheten är det mesta sådant som kan visas upp och det ingår i deras uppdrag.

– Försvarsmakten vill ju visa upp sin verksamhet så att allmänheten kan se vad vi gör och vad skattepengarna går till. Sen finns det bilder man önskar att man fick visa upp men som aldrig kommer att få se dagens ljus och dom får man spara som fina minnen på näthinnan istället, säger Alexander.

Att arbeta på Stridsfotoavdelningen har gjort mycket för Alexanders utveckling. Främst har han lärt sig att ”koka soppa på en spik”.

– Att lära sig arbeta med begränsad utrustning eller fel utrustning för uppdraget och ändå lösa olika situationer som uppstår. Jag har också fått vänja mig vid att ändra uppdrag snabbt då saker händer eller en situation förändras.

Totalt var Alexander och hans kollegor nere i Kabul i tio dagar och de fick med sig mängder av material hem. Material som inga andra kunde fånga och som förhoppningsvis kommer att göra skillnad för både omvärlden och för de människor som Alexander och hans kollegor inom försvarsmakten hjälpte under sitt uppdrag.