Alexander Mahmoud om nya boken: ”En kärleksförklaring till arbetet”

Missa inte när Alexander Mahmoud talar på Stockholms Fotodag25 mars 2023 i Älvsjö.Mer information kommer inom kort på Sveriges Fotodagars hemsida.

”Det är mina idoler som arbetar på DN” sa Alexander Mahmoud när Kamera Bild intervjuade honom för sju år sedan. Då var han frilansfotograf, med bland annat uppdrag för Dagens Nyheter.

”Det är kul att få sitta bredvid dem och inse hur sjukt bra de är”, fortsatte citatet från 2016. I dag är Alexander inte längre frilans, sedan 2019 har han fast anställning på DN.

Är de fortfarande dina idoler, dina kollegor? frågar jag när vi nu möts igen, över en lunch på Södermalm i Stockholm.

– Jaja, man vill nästan ta upp exempel, säger Alexander.

Det får du göra, replikerar jag.

– Nu följer man Anders Hansson som är i Turkiet, Magnus Hallgren fotade sjukt bra bilder till DN:s kulturpris och Anette Nantell följde migrationsverket från insidan. Allt det där var publicerat under bara en vecka. Det är härligt att vi är ett dussintal fotografer anställda, och nu är jag också det. Att vi får jobba med det här.

Han fördjupar resonemanget och jämför med andra medier:

– Man ser på andra stora tidningar att det är få fotografer eller inga alls, där bilden kommer i andrahand. Men på DN när vi börjar ett gräv då är ofta bildredaktionen med från början.

Tror du att det finns personer som har dig som idol i dag?

– Nej, det hoppas jag inte, svarar Alexander med ett stort skratt och fortsätter:

– Jag är ju inte bättre än någon från till exempel Nordens Fotoskola, alla är så sjukt bra fotografer. Jag tycker inte att jag är speciellt tekniskt bra, men det jag är bäst på är att vara tillgänglig. Och det är väl därför jag blev anställd, jag tackade aldrig nej till jobb. Jag var alltid tillgänglig och ”på fötterna” som man säger. Det finns så många bra fotografer, men jag kunde utmärka mig genom att vara tillgänglig.

Vunnit Stora journalistpriset

Att Alexander sätter jobbet främst, framkommer när man läser hans nya bok ”Du vill inte mer”, utgiven på Norstedts förlag. I ett stycke kan man läsa frasen ”jag jobbar inte för mycket” flera gånger efter varandra, nästan som ett försvarstal.

– Jag jobbar mycket och sen när jag är ledig så vill jag jobba, eller jag drömmer om jobbet. Det är väl så när man har fått sitt drömjobb. Som jag sa i förra intervjun om att få jobba med sina idoler, att nu få vara anställd med dem – det vill man inte förlora. Och så kommer jag från en arbetande familj som jobbade väldigt mycket.

Bokens omslag pryds av en ung Alexander som somnat med huvudet vilandes mot en smörgås på matbordet. Titel och bild växer samman, men hos den Alexander jag möter i dag framträder en helt annan vilja.

Och den har tagit honom in i många sammanhang.

2015 nominerades han till Årets berättare i Stora journalistpriset för sitt reportage ”Hem till byn”, en dagboksliknande text där han en sommar återvände till hembyn i Småland, för att umgås med familj och barndomsvänner. Allt utgick från Alexander själv där han på ett personligt sätt lyfte fram frågor kring utanförskap och rasism. Reportaget blev senare boken ”Mellan rummen”.

2018 var det dags igen, nominerad till Årets röst i Stora journalistpriset och 2021 vann han Årets avslöjande tillsammans med DN-journalisterna Josefin Sköld och Patrik Lundberg – för deras granskning av det svenska adoptionssystemet.

Sommarpratat i P1 har Alexander också gjort, för fyra år sedan, och nu kommer han alltså med sin andra bok.

Han är minst sagt ”på fötterna”.

”Jag har nog skrivit med bilder”

Men mycket tycks kretsa kring text, och kanske är det därför Alexander flera gånger säger ”jag är ju i första hand fotograf, som skriver”.

Det framgår när han berättar om arbetsprocessen bakom ”Du vill inte mer”.

– Jag har nog skrivit med bilder. Det har varit skönt. Jag har en massa mobilbilder för att komma ihåg saker.

Han tar upp telefonen och scrollar genom bildflödet. Ett badrum på ett hotellrum i Ukraina skymtar förbi, en lunch någonstans, några hundar på en parkbänk.

– Det här är roligt, det här har jag med i boken: ”Jag är ledig ikväll, två hundar sitter och stirrar ut över torget…” Texterna har jag byggt på bilder, både de jag har gjort i jobbet och mobilbilder.

”En kärleksförklaring”

På Norstedts hemsida beskrivs boken som ”en rapport från en värld i stadigt förfall, en fotografisk arbetsdagbok, en självbiografi som mest handlar om andra”. På sätt och vis är den en uppföljning från hans tidigare bok, även nu lyfter han in sin familj och det privata. Men det är också en bok om hur det är att jobba som fotograf, där pandemin är tidsspannet som sätter ramen för berättelsen.

– I boken får man möta människor under pandemin. Det är mig man följer men det är mina ögon på blåbärsplockare, gängskjutningar, flyktingar på Lesbos, flyktingar i Paris – sen är pandemin med hela tiden.

– Jag har också tänkt att det är en kärleksförklaring till arbetet, lägger han till.

Fick mejl av Horace Engdahl

Några exempel från boken. Först ett från när han i januari 2020 är i Ukraina för ett reportage om bitcoin-bedragare som lurar pensionärer i Sverige:

”Jag har med mig sju kameror till Ukraina. Det mesta av utrustningen göms bakom de röda gardinerna i lägenheten mitt emot bedragarna. Jag kryper på golvet så att ingen ska se mig.”

Ett annat från april 2020 då pandemin är i full gång:

”Är hemma hos ABBA-Björn Ulvaeus. Jag sitter sju meter ifrån honom med händerna knäppta i knät. Intervjun är lång, de ska gå igenom ett liv. Jag tänker bara på corona. Vågar inte andas ut så mycket, och jag var kissnödig redan i början av intervjun, nu håller jag på att explodera. Men jag vågar inte gå på toa.”

Intill texten syns bilden av Björn Ulvaeus liggandes i gräset på sin privata ö, Alexander tog bilden med en drönare. Även om boken bygger på text består den också av bilder, 150 stycken. Han kallar den för en hybrid.

Och det är många detaljer som läsaren bjuds på längs med sidorna, som när Horace Engdahl mejlar och frågar om han får köpa bilden som Alexander har tagit av honom och Kristina Lugn i en gränd i Gamla stan, då Akademien genomgick sin största kris någonsin efter DN:s granskning av ”Kulturprofilen”.

I boken skriver Alexander så här om bilden:

”Fotografer och journalister häckade utanför Börshuset i Gamla stan varje torsdag, jag var vikarie och var glad varje gång jag fick hoppa in och få lön.

Under den kvällens torsdagsmöte beslutade Akademien att inte dela ut något Nobelpris för året. Efter mötet smiter Horace och Kristina ut, men två reportrar från Sveriges Radio Ekot och DN och jag hinner ikapp.

Reportrarna frågar akademiledamöterna om vad Kristina hade sagt innan torsdagsmötet:

– Du sa att alla borde avgå om ni inte lyckas dela ut Nobelpriset?

– Nej, men det var ju ett skämt, svarar Kristina snabbt.

Horace drar igång, skrattar högt, ljudet studsar i gränden:

– Hahaha, vad har du nu ställt till med Kristina?”

När Horace Engdahl mejlar Alexander har Kristina Lugn gått bort. Han vill äga bilden som en tavla.

Jobb blandas med det privata

Boken beskriver Alexander som en kaotisk upplevelse, ungefär som de senaste pandemiåren har känts enligt honom. Jobbdetaljer blandas med det privata, som minnen från barndomen och även berättelser om sina föräldrars ungdomsår.

Varför så offentlig med det privata? undrar jag.

– Det är väl det vi journalister vill att folk ska vara när vi intervjuar dem. Vi ställer frågor som ”hur kändes det?” och ”vad hade du på dig?”. Man vill ju hitta detaljer och då har jag tänkt att jag också vill dela sådant. Det blir bättre journalistik, och så är det kul också.

Boken ”Du vill inte mer” av Alexander Mahmoud ges ut den 17 februari, på Norstedts förlag.

Missa inte när Alexander Mahmoud talar påStockholms Fotodag25 mars 2023 i Älvsjö.Mer information kommer inom kort påSveriges Fotodagarshemsida.

Du kommer även kunna läsa en längre intervju med Alexander Mahmoud i nästa nummer av Kamera Bild!