Alexander Mahmoud vågar bli personlig

Att frilansfotografen Alexander Mahmoud är en ärlig och öppen person råder det ingen tvekan om. Han inleder vårt samtal med att uttrycka sin osäkerhet kring att bli intervjuad. Att prata om sitt uppmärksammade reportage­ och den nyutgivna boken tycker han är svårt. »Jag jobbar fortfarande med det«, förklarar han och syftar på vad som kommer fram i de dagboksliknande texterna där han sommaren 2014 återvände till hembyn i Småland, för att umgås med familj och barndomsvänner. Allt utgår från Alexander själv där han på ett personligt sätt lyfter fram frågor kring utanförskap och rasism. Men att dela med sig av sig själv är energikrävande och anledningen till att han drar sig för att ge intervjuer.

Alexander Mahmoud

Ålder: 25 år.

Bor: Husby utanför Stockholm.

Familj: Sambo.

Gör: Frilansande fotograf.

Utrustning: Nikon D810 med objektiven 35mm, 58mm och 24–70mm. Profoto B1-blixtar.

Aktuell med: Boken Mellan rummen som finns att köpa på bokforlagetatlas.se.

Webb: alexandermahmoud.se

Alexanders reportage publicerades senare det året i tidningen Re:public med rubriken »Hem till byn«. Det spreds snabbt på nätet och blev läst av många. 2015 nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare och för några månader sedan kom en fortsättning på reportaget i bokform: »Mellan rummen« (Bokförlaget Atlas). Texten har hyllats av flera recensenter.

Lärde sig av sina misstag

Men trots all uppmärksamhet kring hans skrivande är det egentligen fotograf han är. Det upptäckte han under gymnasieåren då han fick jobb på Smålandspostens ungdomsredaktion.

– Vi var åtta personer som varje vecka skulle fylla fyra sidor i tidningen. Vi skrev om ämnen som riktade sig till tonåringar som kärlek och…

Alexander funderar på vad mer sidorna innehöll, men kommer inte på något:

– Ja, mycket kärlek var det, sammanfattar han.

Alexander hade redan innan han kom till tidningen insett att han gillade foto, både porträtt och naturbilder. Men på redaktionen fick han lära sig mer om journalistik och hur bild och text kan fungera tillsammans.

– I dag har de lagt ned ungdomsredaktionen, vilket är så tråkigt, för där fick man formas som journalist. Jag lärde mig mycket av mina misstag, till exempel gjorde jag inte tillräckligt mycket research i början. Vid ett tillfälle åkte jag till New York och trodde då att jag skulle få bo hos den person jag följde, men det fick jag ju inte.

Från ungdomsredaktionen tog han steget till ett foto­vikariat på samma tidning, som i sin tur ledde vidare till vikariat på Jönköpingsposten och Dagens Nyheter.

Det senare fick honom att flytta upp till Stockholm, och han har sedan fortsatt att frilansa som fotograf för dem.

– Det är mina idoler som arbetar på DN, därför är det kul att få sitta bredvid dem och inse hur sjukt bra de är.

En fluga på väggen – under nobelveckan

I dag fotograferar Alexander inte bara journalistiska bilder utan även mycket inom marknadsföring, personporträtt och till och med produktbilder.

– Jag fotograferade möbler för en tid sedan. Chefen för det företaget brann så mycket för möblerna att det gav mig motivationen till att göra riktigt bra bilder. Det blev ett drömjobb trots att jag först inte alls trodde att det skulle passa mig.

En annan återkommande uppdragsgivare sedan några år tillbaka är Nobelstiftelsen. För dem fotograferar Alexander vid prisceremonin och banketten. Men han tar även porträttbilder av alla pristagare och bevakar andra händelser kopplade till Nobel. För Alexander innebär uppdraget en vecka fylld av arbete.

– Det är ett väldigt roligt jobb, särskilt nu senast när jag fick jobba mer med berättande bilder och vara som en fluga på väggen. Bland annat följde jag med litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj när hon besökte en skola i Tensta, och fokuserade då mest på barnens upplevelser.

Att ha Nobelstiftelsen som uppdragsgivare, kan inte det skapa prestationsångest?

– Nej, för de som arbetar där är så bra och lugna. Bilden 
av Nobel är ju att det är väldigt strikt, men riktigt så är det inte.

Hur förbereder du dig för Nobelveckan?

– Jag lär mig alla namn och funderat hur saker kan gå dåligt. Jag går igenom hur många scenarier som helst, till exempel: »Tänk om byxorna spricker när jag riggar en takkamera.« Sen när det är dags är jag superlugn för då har jag tänkt ­igenom allt.

Nästan allt i alla fall.

– Jag körde först till fel skola i Tensta, men det är sådant som händer. Hur jag ska knyta en slips har jag fortfarande inte heller lärt mig, skrattar Alexander.

Förutom fotograferingen under själva Nobeldagen är det porträtten som är det stressigaste momentet tycker Alexander. Nu senast hade han på ett av Grand Hotels rum monterat upp en studio utrustad med två Profoto B1-blixtar med två »strip softboxes« i storleken 30 gånger 90 centimeter.

– För att göra allt lite extra svårt har jag bestämt att ljussättningen ska vara olika på varje människa. Därför börjar jag med att fråga »hur vill du se ut?«. Många svarar »jag vill inte se så arg ut«, medan någon annan kanske säger »jag vill se ut som en president«.

Alexander inspireras av önskemålen och sätter sedan upp sin egen ljussättning. Det är inte bara Nobelpristagare som får den här frågan, oavsett person inleder Alexander alltid en porträttfotografering på samma sätt.

– Det är för att ta reda på hur en människa är som person. Vid en porträttfotografering är det viktigt med samspel och att vara jättepedagogisk. Om jag får problem med skärpan säger jag till personen »det är inte ditt fel«. Folk blir lätt så nervösa, inte minst Nobelpristagare som har suttit i ett labb de senaste 50 åren och nu tvingas att bära en frack. I grunden är alla människor exakt likadana, det är något jag har lärt mig genom kameran.

Vad är det som i första hand styr hur du skapar en bild?

– Inom journalistiken är det alltid berättelsen och att läsaren ska få vara en del av bilden genom att kunna läsa in olika saker i en bild. Med porträttbilder handlar det mycket om att förmänskliga. Jag vill inte ha en chefsbild där någon ­sitter stelt vid ett bord. Till exempel har jag fått Jonas Sjöstedt att stå och hälla snö på sig själv, för det hade jag inte sett tidigare. Det gäller att ha roligt och säga till per­sonen »det är klart att du ska göra det här på bild«.

Går de alltid med på det?

– Nej, men ibland.

Att som fotograf till viss del styra över ett porträtt tycker inte Alexander är något konstigt. Det är en situation som bygger på ett samspel.

– Det handlar både om den porträtterades personlighet, men även om min som fotograf. Är jag deppig en dag, då blir det skitdeppiga bilder.

Ljuset tänker Alexander hela tiden på, nästan så att det kan bli ett problem.

– När jag hälsar på en människa kollar jag ljuset och glömmer vad personen heter, det är inte så bra. Men det är jätteviktigt att lära sig förstå hur ljuset faller och var skuggorna hamnar. Ett tips är att vid en porträttfotografering ställa sig mot varandra för att sedan, båda två, rotera flera varv för att se när ljuset blir som bäst.

En morgon i oktober blev Alexander uppringd av, vad han först trodde, en polis eftersom personen hade en sådan auktoritär stämma.

– Jag var lite nyvaken och fattade inget.

Vad personen i luren försökte förmedla var att Alexander hade nominerats till Stora journalistpriset, för sitt reportage i den dokumentära tidningen Re:public. Motiveringen löd: »För att självutlämnande, oförställt och med oförglömlig närvaro ha satt ord och bild på ett Sverige som sällan syns.«

– Det hade jag aldrig räknat med. Jag hade inte räknat med någon uppmärksamhet alls. Allt var så konstigt, men jag känner mig glad. Framför allt för att det ligger hårt ­arbete bakom, helt ideellt.

Alexander är en av två bildredaktörer på Re:public där alla medarbetare jobbar utan ersättning. Det »Sverige som sällan syns« innebar ett reportage där det uppstår en ­diskussion kring rasism, men Alexander berör ämnet utan att leverera några färdiga svar.

– Jag vill inte förklara varför utan bara berätta att det är så. Jag vill inte skapa några pekpinnar och jag vill inte att saker och ting ska vara svart eller vitt. I Re:public står den dokumentära berättelsen i centrum och läsaren ska få bilda sin egen uppfattning.

Att du är så personlig i texten, var det naturligt för dig?

– Det var jättejobbigt. Men jag hade tidigare gjort ett re
portage om min vikt och blev då lite van. För min bror var det svårt att prata om känsliga saker. Han vill vara hård – en snubbe – och sen skriver jag att jag kliar honom på ryggen vilket inte passar honom. Men nu efteråt är han väldigt glad, och menar att det är en skön känsla att bli hörd. Jag kom honom närmare av att göra reportaget.

Först var det tänkt att Alexander skulle göra reportaget som ett bildreportage, men ämnet var enklare att beskriva i text och därför fick »bilden stryka lite på foten«. Att skriva var inte helt enkelt för Alexander, eller som han själv säger: »det var sjukt svårt.« Lite kunskaper har han ändå skaffat sig genom åren.

– Jag har jobbat tillsammans med många professionella skrivande journalister och har snappat upp en del.

Att skriva och att fotografera, är det olika sätt att berätta på?

– Grunden är den samma, att skildra något och vara en betraktare. Men tekniken är totalt olika, där foto handlar om tajming medan skrivandet innebär att lyssna, titta och beskriva – för att sen berätta det på ett snyggt sätt.

Bilder som påverkar

Första utkastet till reportaget hamnade på 40 000 tecken och Alexander trodde han var klar när han skickade det till sin redaktör Julia Lundberg som »vet hur man ska berätta en historia«.

– Hon sa att nu är halva arbetet kvar. Man kan arbeta med en text hur länge som helst och boken tog ett år för mig att sammanställa.

Trots att Alexander numera kan titulera sig som för­fattare tycker han fortfarande att »det är jobbigt att skriva«. Det är i första hand fotograferandet han vill hålla på med. Han har flera nya idéer till olika fotoprojekt som han vill göra framöver. Arbetet som bildredaktör för Re:public tar också sin tid, att leta upp spännande bildreportage av andra fotografer. Något som ibland ger ringar på vattnet:

– Det är en härlig känsla när stora tidningar publicerar ett reportage efter att de har sett det hos oss.

Hur skulle du säga att den dokumentära bilden mår i dag?

– Jag tycker att det finns mycket spännande bildreportage 
i dag. Jag gillar även när fotografer arbetar konceptuellt, vilket då ofta görs utifrån en speciell idé och ett ganska strikt ­format. Även den typen av bilder kan påverka en starkt.