Anders Engman: »Man var nog ganska hårdhudad«

På en av hyllorna står flera Speed Graphic-kameror uppradade. Husen med sina stora blänkande parabolformade blixtar, vittnar om en annan tid. Men för pressfotografen Anders Engman fyller de en funktion än i dag.

– Jag har donerat en av de där »speedarna« till Tekniska museet, men de får den inte förrän jag har ­fallit av pinn. För jag vill ha kamerorna här på morgonen när jag sitter och dricker kaffe, då tittar jag på dem och tänker på vad de har varit med om.

Fotograferar du fortfarande?

– Jag gör nästan inte det. Det digitala knäckte mig pånågot sätt. Jag tror inte att jag har förmågan att tänka digitalt, för jag är uppväxt med den där känslan av att stå i ett mörkrum och som det heter lite nostagiskt: se bilden växa fram.

När slutade du att fotografera?

– När jag fyllde 80, för fem år sedan.

Vi befinner oss i ett källarkontor som Anders Engman delar med sin fru Inga-Britt Liljeroth. De har varsitt rum, där hyllorna i Anders rum bågnar av tyngden från alla lådor med fotografier medan Inga-Britt tycks föredra att ha det något luftigare i sin del av kontoret. Jag frågar Anders om han har ordning och reda i arkiven, varpå det hörs ett glatt läte från rummet bredvid.

– Hörde jag ett hånskratt, kommenterar Anders sin frus reaktion.

Tydligen finns det mer att önska inom detta område.

– Jag försöker få Anders till att slänga, att rensa ut. Men det är oöverstigligt, förklarar Inga-Britt.

Hon är grafisk formgivare och orsaken till att det nu finns en bok om Anders fotogärning: »Blänk av verklighet« utgiven på Votum Gullers förlag.

– Vi har varit gifta i 30 år och när jag träffade Anders tyckte jag det var vansinnigt att dessa bilder låg spridda häromkring. Det borde göras en bok av dem, men åren gick och när man har mycket jobb finns det inte ett överskott av tid för att ägna sig åt något sådant. Och Anders var inte ett dugg intresserad av det här. »Nej, nej, nej, det ska inte bli någon bok«, sa han.

Varför då, Anders?

– Det är jättekul om folk tittar på bilderna, samtidigt tycker jag att det känns så pretentiöst med en bok. Jag hade ett arbetsnamn på Inga-Britts bok: »Bokjäveln«, och det tog ganska lång tid innan jag strök det.

Nu ligger den i alla fall på bordet framför oss, med en mer inbjudande titel. Inga-Britt är nöjd, främst av en orsak.

– Min avsikt med boken var bara en enda, att den skulle finnas som ett pliktexemplar på Kungliga biblioteket. På så sätt bevaras något litet av det här yrkeslivet – en skärva av det som jag tycker är ett vansinnigt spännande liv som Anders har haft, och som har resulterat i så jättemånga fina bilder. Boken är ett tidsdokument eftersom det finns historiska händelser i den.

Springpojke på redaktionerna

Anders föddes 1933 och är uppvuxen i en släkt där nästan alla jobbade i Klarakvarteren, alltså på tidningarna i Stockholm. Själv började han i unga år tillbringa somrarna som springpojke på redaktionerna.

– Jag omsatte växlar till journalisterna och hämtade kaffe.

Omsatte växlar?

– Ja, det vet inte du vad det är? Inga-Britt, han vet inte vad växlar är, ropar Anders roat till sin fru som har gått tillbaka till sitt rum.

Hon skrattar: »Nej, det vet nästan inte jag heller. Det har med pengar att göra.«

Jag får en förklaring av hur Anders sprang mellan olika personer som hade lånat ut pengar till varandra via banken.

– Där lärde man sig snabbhet alltså. Ofta gällde det att hitta någon på krogen, för det är inget att hymla med – det var mycket sprit i branschen på den tiden.

Jag gräver inte vidare i detta ekonomiska spel, som verkar ha varit ganska invecklat. Istället fokuserar jag på hur Anders under den här tiden blev intresserad av fotograf­yrket.

– Fotograferna såg ut att ha det så bra. De satt och spelade kort, det är sant faktiskt, det var så på den tiden – en helt annan atmosfär än nu.

När de hade varit ute på sina jobb kom de tillbaka och lämnade filmerna till en kopeist, som framkallade och tog fram kopior. Fotograferna själva såg sällan resultaten förrän tidningen var ute.

– Det är helt annorlunda i dag, fotografer är de mest ambitiösa som tänkas kan, konstaterar Anders.

»Fruktansvärd upplevelse«

Han själv fick så småningom jobb på bildbyrån Kamerabild, som bland annat försåg reportagetidningarna Se och Vecko-Journalen med bilder. Före televisionens genomslag var det i tidningar av detta slag som folk fick se bilderna som gav dem en fördjupad förståelse av sin omvärld.

För Anders del kom det stora genombrottet som 23-åring. Mycket på grund av att fotografen Lennart Nilsson, som då också jobbade för tidningen Se, tackade nej till ett uppdrag.

– Han var den stora. Han var en utomordentlig reportagefotograf, men vanliga hederliga människor känner honom mest som medicinsk fotograf. Men hans reportagebilder är fantastiskt bra.

När Lennart Nilsson 1956 avböjde att åka och rapportera från Ungern-revolten, öppnade sig en dörr för Anders som tillsammans med reporten Ulf Nilson åkte dit.

– En ren chansning givetvis. Men missförstå mig inte när jag säger att det var det lättaste jobb jag gjort. För det var en sådan fruktansvärd upplevelse i sig självt, med döda ­människor på gatan – jag hade aldrig sett döda människor tidigare – men allt blev ju bra bilder praktiskt taget.

Var det jobbigt att fotografera detta?

– Det var en hel del rädsla, absolut. Men vi blev otroligt väl mottagna av ungerska människor på gatorna. De trodde på något sätt att vi journalister som kom från väst var någon slags förtrupp, för att väst skulle komma och reda upp det här och sparka ut ryssarna.

Hur tog ni er in i landet?

– Vägen var avstängd, så vi fick gå över ett ingenmansland. Där var jag rädd, för det var minerat. Men killen som hjälpte oss in, han visste precis var man skulle gå. Men du vet, då är man ganska liten ändå.

Anders kom hem med dramatiska bilder från Ungern, där flera har blivit symboliska och levt vidare än i dag. Men hemma i Sverige var det tillbaka i verkligheten, med fotojobb även för Husmodern och Året runt som också tillhörde samma förlag: Åhlén och Åkerlund, numera Bonnier.

– Jag stod och hängde in film i torkskåpet när redaktören kom och sa »du, det gick ju förhållandevis hyggligt för er i Ungern, men ni ska få en chans att rehabilitera er – vill ni åka till Suez?«. Alltså kriget i mellanöstern. Det tackade vi ja till.

Var det rehabiliteringen?

– Ja. Och sen fortsatte den där karusellen. Omkring hundra länder har jag varit i.

Helikoptern blev beskjuten

Trots att Anders har fotograferat på många platser somvarit oroliga och där krig har härjat, skulle han ändå inte säga att han har levt farligt. Han menar att det var ytterst ovanligt att någon mediemänniska skadade sig eller dog. Annat är det i dag, tycker han och illustrerar på följande sätt:

– Jag skulle inte vilja vara gift med en av dagens – om jag slarvigt använder ordet – krigsfotografer. Paul Hansen (fotograf på Dagens Nyheter) exempelvis. Det är en fin kille, men han lever givetvis farligt.

Anders tycker att de uppdrag dagens fotografer och reportrar gör, är något helt annat än vad de var på hans tid.

Men du var till Vietnam under kriget, det måste ändå havarit farligt? Du råkade aldrig ut för något som kundeha slutat illa?

– Jo, jag flög helikopter med amerikanarna. Och plötsligt knackar det så här, berättar Anders samtidigt som han slår med knogarna mot bordet.

– Då blev helikoptern beskjuten. När vi sen hade landat såg vi hålen.

Vad tänkte du när skotten träffade helikoptern?

– Jag fattade inte vad det där knackandet var, men de berättade det. Om jag hade varit piloten då hade jag stuckit därifrån fort som fan, men här gjorde de en jättesväng och sköt ned mot den här byn där elden kom ifrån.

Tycka vad man vill, men i mina öron låter det som att Anders har varit med om en del farliga situationer. Själv menar han dock att även om folk omkring honom har ­skadats och till och med dött, har det aldrig hänt att någon har siktat direkt på honom.

– Det är mycket värre i dagens läge. Mycket värre, betonar han.

Bilder med ett djup

Vi öppnar boken »Blänk av verklighet« och tittar på en del av bilderna. De olika kapitlen skapar en variation, allvarliga händelser varieras med mer lättsamma situationer.

– Jag var rädd för att presentera mina bilder som en handelsresande i andras elände. Men boken klarade sig från det, tycker Anders.

Samtidigt är han ärlig med att fotosyftet inte alltid har varit så ädelt.

– Jag var nog – det kan erkännas så här långt efteråt – ute efter att andra skulle tycka bilderna var bra. Efteråt kan man breda ut sig och låta väldigt ädel, men i mitt fall handlade det om att det skulle bli hyggliga bilder. Givetvis med undantag, men man var nog ganska hårdhudad. Man uppfattade inte döende människor, för det var ganska gott om dem genom åren, som medmänniskor utan närmast som dockor.

Vad är då en bra bild, eller »hygglig« som Anders uttrycker det. Han bläddrar fram till en bild från 1971, då det var krig mellan Indien och Pakistan. Bilden föreställer en indisk general som sitter vid ett skrivbord och tittar mot rummets väggar, som är helt klädda med kartor över området. Även om betraktaren inte ser generalens ansikte, förstår man att han funderar över något.

– Bakom mig står andra smågeneraler, men han ­sitter ensam och ska avgöra om han ska riskera 800 soldater genom att göra en blixtmanöver – som kan gå väldigt bra men som också kan betyda att väldigt många dör. Bilden ser platt ut så här, men när man får se den med en bildtext då blir den stark.

Vad ska en bra bild bestå av?

– Ett djup på något sätt. Men sen finns det actionbilder som är bra för att de fångar en snabb rörelse.

En annan bild från samma krig föreställer en soldat i motljus, med palmer i bakgrunden. Att personen tillhör det militära framgår av hjälmen på huvudet, men Anders hade gärna sett ytterligare en detalj.

– Bilden skriker efter en gevärspipa och i dagens digitala värld skulle det vara lätt att placera dit en. Men det vågar jag påstå, även om det har varit frestande ibland, att jag aldrig har gjort något sådant. Där har jag faktiskt gott samvete.

Att i efterhand stoppa in en gevärspipa är välen dödssynd för en pressfotograf?

– Borde vara det, men i dagens läge är jag inte lika säker på att det är så.

Hyrde ett flygplan

På utlandsuppdrag var det sällan Anders framkallade ­filmerna på plats. Han skickade hem dem med flygfrakt och fick senare en bekräftelse per telegram: »filmerna har kommit fram«. Men den 15 september 1960 var en dag som skiljde sig från mängden. Då hade Vecko-Journalen inför ett kungabröllop i Belgien, hyrt in ett eget passagerarflygplan. Två reportrar, bland annat den legendariske Barbro Alving »Bang«, samt Anders och ytterligare en fotograf bevakade festligheterna. På flygresan hem hade planet gjorts om till att även inhysa ett provisoriskt mörkrum, genom att flera stolsrader hade röjts ut.

– Vi framkallade filmerna så att de var torra när vi kom till Bromma. På så sätt vann Vecko-Journalen ett dygn jämfört med konkurrenten Svensk Damtidning.

Men det Anders minns som det bästa, var all mat.

– I hyresavtalet ingick 28 matboxar, på sådana där små tallrikar. Alla kunde ta med sig boxar hem, eftersom vi bara var fem stycken på planet plus en besättning på tre.

Bevakningen av det här bröllopet måste hakostat en hel del?

– Javisst. Men tidningen sålde mycket.

Den tid då du var verksam brukar ibland benämnas sompressfotografins glansdagar, håller du med om det?

– Absolut. När jag pratar med Janne Delden (tidigare fotograf på Expressen), så återkommer vi ofta till att »vi var med om den roliga tiden«. Jag tror det är roligt på många sätt nu också, men man kräver samtidigt mer av alla inom media – och kanske alla yrken överhuvudtaget.

Om du hade varit i 20-årsåldern i dag, skulle du havalt fotografyrket även nu?

– Jag kan svara så här: Ibland kan föräldrar till fotointresserade fråga mig och säga »min dotter eller son tar bra kort«. Då säger jag: »Avråd dem inte, men råd dem till att försöka bredda sig – inte enbart trycka på knappen. Men avråd dem inte, det kan de ångra hela livet.«

Hade dagens bildjournalistjobb passat dig?

– Det tror jag att det hade funnits vissa förutsättningar för. Nu börjar jag bli ganska gammal och skröplig, även intellektuellt. Men jag hade nog satsat på det, om jag hade vetat att jag kan skriva någorlunda så hyggligt – även om allvarliga saker. Så jag skulle nog ha nappat på det en gång till, det tror jag.

Delade hotellrum med Olof Palme

Att skriva tycks aldrig ha varit några problem för Anders. Från de korta bildtexterna gick han så småningom över till att skriva längre krönikor för tidningar som Journalisten och den numera insomnade Foto. Från sitt rika yrkesliv bjöd han läsarna på ett stort antal anekdoter, vilket han gör även nu när vi ses. Vi pratar om människor han mött genom åren, som författare, skådespelare och politiker. Namn som Vilhelm Moberg och Jarl Kulle nämns bland annat.

– Jag har träffat dem, gjort jobb på dem några gånger – men jag kände dem inte för det.

Ett undantag fanns dock – Olof Palme, som Anders kom att både dela hotellrum med och skjutsa i sin bil.

Anders hade redan fotograferat Palme vid ett antal tillfällen under tiden då han var kommunikationsminister. Nu skulle de mötas i Mora, där Palme besökte ett av flera parti­distrikt på sin väg mot att bli statsminister. På stads­hotellet planerade de båda att bo, men Anders fick beskedet att det inte fanns något ledigt rum till honom. Palme som stod bredvid hittade en lösning.

– Han frågade: »finns det två sängar i mitt rum?«. Hotellet svarade »ja – en soffa« och Palme sa: »då kan du väl bo hos mig«.

På kvällen höll han sedan ett föredrag och träffade andra socialdemokrater. Dagen därpå bar det iväg till Skutskär, dit Palme skulle ha åkt med tåg. Men Anders erbjöd en plats i sin bil, något som Palme tackade ja till.

– Det finns inte någon miljö, enligt mig, där man blir så intimt privat som i en bil. Det är det här stängda rummet. Vi pratade om allt möjligt, och sen när vi kom fram till Skutskär stod de och kollade vilka som skulle fick komma in. »Vecko-Journalen, det är ju en högerblaska – nej du får inte komma in«, sa de till mig. Då hoppade Palme in och sa: »Jag ska inte lägga mig i, det är ni som bestämmer, men jag vill bara säga att när ”högerblaskor” ger uppmärksamhet åt oss är det väldigt värdefullt på sitt sätt.«

Därefter fotograferade Anders Olof Palme vid många tillfällen, som när han reste till USA för att bli hedersdoktor eller tillbringade somrarna på Fårö. Men hemma hos Palme var aldrig Anders.

– Det var Lisbeth Palmes förtjänst och jag förstår henne. Hon ville inte att hemmet skulle vara en vallokal.

Var det en fördel för dig som fotograf,att ni kände varandra?

– Jo, för fotografer är det nog lättare men för skribenter kan det bli någon form av vänskapskorruption. Men vid ett tillfälle tog jag bilder när han dansade med en skådespelerska och han sa till mig »du, du behöver inte använda de där bilderna«. Det kunde liksom bli trubbel hemma, även om det var hur oskyldigt som helst. Och jag vet att när han började använda glasögon, tyckte han inte om bilder med glasögon. Kunde han slippa att de var tagna av de som han kände, tyckte han det var en fördel.

Följde du hans direktiv?

– Ja, där har du vänskapsproblemet, säger Anders med ett leende.

Under åren har Anders även varit bildchef på ­Aftonbladet och under en kortare period på Dagens Nyheter, han har frilansat som fotograf med uppdrag främst inom industrin, och han har även varit en flitigt anlitad föreläsare i olika sammanhang. Och »på slutet« som han själv kallar det, var han under några somrar vikarierande fotograf på redaktionerna. Alltså efter åren som chef.

– Det var underbart roligt att vara semestervikarie, jätte­kul. På morgonen när man kom till jobbet, då visste man inte vad man skulle göra på dagen. De flesta dagar var icke­dramatiska, men det hände alltid saker.

Glädjen att fotografera tycks alltjämt ha funnits hos honom. Och så fortsatte det, långt in i pensionsåldern. Men för fem år sedan var det dags att lägga av. Nu väljer han istället att dricka en kopp kaffe och blicka upp mot kamerorna på hyllan – för att »tänka på vad de har varit med om«.